den turkiska hären på dess Balkanfälttåg. 1879 slog han sig ned som landtbrukare på Bungstedlund vid Hörsholm, men tog liflig del i dagens brännande frågor, bl. a. i flygskrifter och tidningsartiklar mot Köpenhamns befästande och ministären Estrup, utan att dock gilla vänsterns politik. Såsom oppositionsman valdes han 1892 till ledamot af folketinget. D. vann namn såsom författare med sina minnen från 1864 (Fra 8:de brigade, 1889) och från kommunardupproret i Paris (Paris under kommunen, 1871; 2:a uppl. 1891), reseskildringarna Fra vest til öst (1880) och i synnerhet genom sina under pseudonymen Boganis (indianskt ord, som betyder nötter) utgifna Jagtbreve (1889; ny samling 1892), utmärkta för den finaste uppfattning af lifvet i naturen och för mästerlig språkbehandling. E. Ebg. Dinet, [dinä'] Alphonse Étienne, fransk målare, f. 1861 i Paris, har förnämligast gjort sig ett namn genom målningar med orientaliska motiv och är en mästare i ljusbehandlingen liksom i figurkarakteristiken. Arabiska gråterskor (1896, Göteborgs museum) är ett förträffligt prof på hans förmåga att framställa det "karaktärsfullt fula". I Luxembourg-museet är han representerad genom Terrasserna vid Laghouat, Dagen efter Ramadan m. fl. G—g N. Ding an sich, ty. ("tinget i sig"), filos. Så kallar Kant verkligheten sådan den är, oberoende af den uppfattande, i motsats till "tinget för oss", verkligheten, sådan vi enligt vår natur måste fatta den. Fichte förnekar tinget i sig, ity att hvarje objekt förutsätter ett subjekt. S—e. <img l>

Dingelstedt, Franz, friherre von D., tysk skald, f. 30 juni 1814 i Halsdorf (Hessen), d. 15 maj 1881 i Wien, var först lärare i Kassel och Fulda, företog 1841—43 resor till Paris, London m. fl. ställen, kallades 1843 till bibliotekarie hos konungen af Württemberg, blef 1850 intendent vid hofteatern i München och flyttade 1857 till Weimar som generalintendent för hofteatern och hofkapellet. 1867 blef han direktör för hofoperan i Wien, men öfvergick 1871 i samma egenskap till Burgteatern. — D:s första mera uppmärksammade dikter, Lieder eines kosmopolitischen nachtwächters (1840), tillhöra Tysklands bästa politiska poesi vid sidan af Freiligraths och Herweghs; de visa en ironisk och sarkastisk uppfattning, besläktad med Heines, samt en elegant form. Gedichte (1845; 2:a uppl. 1858) och Nacht und morgen, neue zeitgedichte (1851) innehålla ypperliga lyriska dikter, såsom "Ein roman". De många noveller D. författade äro mindre betydande; friskast är en serie Künstlernovellen. Bland D:s romaner märkas Unter der erde (1840) och Die amazone (1868; 2:a uppl. 1869). Såsom dramatisk författare gjorde D. mycken lycka med tragedien Das haus der Barneveldt (1850). Han bearbetade för scenen arbeten af Molière, Beaumarchais och Shakspere. Som teaterledare lät han anordna mönsterföreställningar af de tyske klassikernas skådespel. Frondör och satiriker, angrep han i ungdomen de usla förhållandena i de småtyska staterna, utan att egentligen ega politiskt eller socialt intresse i någon högre grad, men öfvergick sedan till en estetiskt uppfostrande verksamhet, vid hvilken hans mognad och konstkännarskap satte honom i stånd att nå de bästa resultat. Städse världsman och sällskapsmänniska, fängslad af den förnäma världens lif, men på samma gång varm hem- och familjemänniska, ådagalade han en fin och mångsidig begåfning, hvars bästa frukter äro ett antal klangfulla, åskådliga, stundom blaseradt oppositionella, stundom modernt känslobetonade dikter. Världslifvet hindrade honom emellertid att bli fullt ut hvad han lofvade som skald. — D:s Sämmtliche werke utkommo i 12 bd 1877—78; den själfbiografiska Münchener bilderbogen utgaf D. 1879. Hufvudkällan till hans biografi är det af J. Rodenberg utgifna "F. D. Blätter aus seinem nachlass" (1891); jfr vidare J. Rodenberg, "Heimaterinnerungen an F. D." (1882), R. von Gottschall i "Literarische todtenklänge und lebensfragen" (1885), och Chr. Petzet, "Die blütezeit der deutschen politischen lyrik von 1840 bis 1850" (1903). R—n B. Dingle [diȵgl], stad i irländska grefsk. Kerry, prov. Munster, vid norra kusten af Dinglebay. 1,786 inv. (1901). Dingler, Johann Gottfried, tysk teknolog, f. 1778, d. 1855, apotekare i Augsburg, sedermera föreståndare för en kemisk fabrik, är i synnerhet bekant såsom grundläggare af "Polytechnisches journal", hvilken han utgaf först ensam (1820—31) och därefter (1831—40) i förening med sin son Emil Max D. (f. 1806, d. 1874), hvilken fortsatte utgifvandet till sin död. Tidskriften har under namnet "Dinglers polytechnisches journal" sedermera fortsatts med bibehållna traditioner och räknas alltjämt bland världens förnämsta tekniska publikationer.

Dingon l. Varragalen, Canis Dingo, zool., ett till de köttätande rofdjuren (Carnivora) och hundsläktet hörande djur. Det uppnår en medelstor fårhunds storlek. Kroppsbyggnaden är kraftig,