hufvudet stort, svansen buskig, nående till hälen, benen korta och tämligen tjocka. Färgen varierar, är vanligtvis rödbrun, stundom grå eller helt svart. Dingon är Australiens enda äkta rofdjur och träffas tämligen allmänt i täta skogar eller ute på slätterna. I lefnadssätt och vanor har den stor likhet med räfven. Liksom denne håller dingon sig om dagen gömd i hålor — åtminstone i trakter, där den icke känner sig fullt säker — och kommer fram först emot nattens inbrott, för att börja sina ströftåg. Sällan jaga flera djur tillsammans; endast där åtel lockar, kan man stundom få se dem i större skaror. Med rätta anses dingon för boskapshjordarnas värste fiende, emot hvilken befolkningen tid efter annan företager formliga utrotningskrig. Vid ett enda schäferi lära icke mindre än 1,200 får hafva inom tre månader fallit offer för dingons roflystnad. Kanske ännu större skada gör dingon genom den gränslösa förskräckelse, som dess åsyn injagar hos fåren, hvilka, vansinniga af skrämsel, störta åt alla håll ut på stäpperna, där de falla offer för nya fiender, törst o. s. v. Har dingon tillfälle att fly, undviker den alltid människan och ådagalägger med verkligt mästerskap räfvens slughet och list; men i motsatt fall vänder den sig med förtviflans raseri mot sina fiender. Man antar, att dingon inkommit till Australien med människan i förhistorisk tid och på samma vägar; högst sannolikt var den dock ej tämd vid sin ankomst till Australien. Numera tämjes den af infödingarna. J. G. T. (L—e.) Dingsrud, gård i Norge, Urskogs socken och Akershus amt. Å en höjd strax n. ö. om D., där vägen från Rakkestad stöter till vägen från Skillingmark i Värmland till Kristiania öfver Fetsund, anlades efter 1900 ett slutet och taggtrådsomgifvet verk för artilleri och infanteri. Bestyckningen utgjordes dels af pansarskyddade 10,5 cm., dels af 8,4 cm. kanoner. Fästet var en af de s. k. gränsfästningarna samt tillhörde Urskogsgruppen, hvarför det äfven kallades Urskogsfästet. Dess uppgift var dels att utgöra en ö. om Glommenlinjen framskjuten offensivpost, dels att bilda ett något tillbakadraget stöd för gränsförsvarets vänstra flygel samt att spärra de från Östervallskog och Västmarken kommande vägarna äfvensom järnvägen från Skulerud till Glommen. Fästet, som låg rätt v. om Charlottenberg samt 20 km. inom gränsen, har nu, i enlighet med konventionen mellan Sverige och Norge 26 okt. 1905, nedlagts. L. W:son M. Dingtuna, socken i Västmanlands län, Tuhundra härad. 7,850 har. 1,886 inv. (1905). D. utgör ett regalt pastorat i Västerås stift, Domprosteriet. Dingwall [di'ȵω<over>å</over>l], stad i skotska grefskapet Ross and Cromarty, vid Conans utlopp i Cromarty-viken. 2,519 inv. (1901). Ypperlig hamn. Laxfiske. I närheten Strathpeffer med mycket besökt mineralkälla (350 inv.). Dinheiro [dinje͡i'ro]. Se Dinero. Dini, Ulisse, italiensk matematiker, f. 1845, professor i högre analys i Pisa sedan 1870, har utgifvit en framstående lärobok om funktioner af en reell variabel (Fondamenti per la teorica delle funzioni di variabili reali, 1878) samt dessutom offentliggjort viktiga arbeten rörande funktioners utveckling i serier. I. F. Dinitronaftol, kem. Se Naftalinfärgämnen. Diniz [dinīṡ], portugisisk namnform för Dionysius. Diniz da Cruz e Silva [dinīṡ da krōth], Antonio, portugisisk skald, f. 1731, d. 1799 i Rio de Janeiro, skref en mängd kärlekssånger, epistlar, dityramber, sonetter och idyller samt en komisk hjältedikt, O hyssope (vigvattenskvasten). D. var äfven stiftaren af det litterära sällskapet "Arcadia", hvars medlemmar införde en ny poetik och sökte lyfta den portugisiska poesien ur dess förfall. Dinka (Denga, Denka), ett till Sudannegrerna hörande folk, som bebor Hvita Nilens stränder från 6° n. br. till på östra sidan 12° och på västra 10°. Till dinka räknas omkr. 30 olika stammar, hvilkas författning liknar andra närbesläktade negerfolks. De äro ett högväxt folk — medellängd 1,6 m., utan anlag för fettbildning. Till karaktären äro de öppna och pålitliga, ehuruväl arabernas och äfven de hvites hänsynslöshet gjort allt för att förkväfva deras goda egenskaper. I likhet med andra östliga negerfolk gå de i allmänhet nakna. Endast de gifta kvinnorna bära äfven under arbetet en mer eller mindre utsirad gördel. Dinkas hufvudnäring är boskapsskötsel, men äfven fiske och litet jordbruk förekomma. I allmänhet bekänna de sig numera till islam. Äfven kristna missionärer finnas bland dem. Dinka beräknas utgöra något mer än 1 mill. Jfr Mitterrutzner, "Die Dinkasprache in Centralafrika" (1866), Marno, "Reisen im gebiete des Blauen und Weissen Nil" (1874), Schweinfurth, "Im herzen von Afrika" (1878), Emin Pascha, "Eine sammlung von reisebriefen und berichten" (utg. af Schweinfurth o. Ratzel, 1888). E. Rld. Dinkelsbühl, stad i bajerska regeringsområdet Mittelfranken, vid Wörnitz. 4,573 inv. (1900). D. är omgifvet af murar med torn, har progymnasium och realskola, spannmålshandel och industri. Det var förr fri riksstad och kom 1804 till Bajern. Dinobryon, bot. Se Chrysomonadineæ och Plankton.

Skalle af Dinoceras mirabile.

Dinoceras (af grek. deinos, förskräcklig, och keras, horn), paleont., ett släkte jättestora klöfdjur, hvaraf lämningar träffas i eocena lager i sydvästra Wyoming (Nord-Amerika). Hufvudet är långt och smalt samt bär på öfre sidan tre par benutsprång. Upptäckaren, O. C. Marsh, antager, att åtminstone de två främre paren af dessa varit fästen för horn. Hjärnkaviteten är i jämförelse med kroppsstorleken mindre än hos något annat kändt