hals; skelettet saknar alldeles armben; skuldergördeln är reducerad till ett förkrympt korpben. Af tårna äro tre riktade framåt och en, mindre, bakåt. Fjädrarna bli bredare mot öfre ändan (den största kända fjädern har en längd af 18 cm.), och fanstrålarna äro ej häktade vid hvarandra. På mellanfotens hud synas tydliga märken efter fjädrar; några af dessa på mellanfoten sittande fjädrar äro ännu bevarade; de äro 25—65 mm. långa, gråa eller rödbruna. Äggen ha ända till 30 cm. längd och 23 cm. tjocklek; i ett ägg har Hector funnit en moakyckling af ung. 36 cm. höjd. A. Hng. Dinosauria, Dinosaurier (af grek. deinos, förskräcklig, och sauros, ödla), paleont., en utdöd, under den mesozoiska epoken lefvande ordning af reptiliernas klass. Dinosaurierna voro land- eller kärreptilier med lång hals och långa bakben, som ofta möjliggjorde en upprätt gång, hvarvid den kraftigt utvecklade svansen tjänade som stöd. Ryggkotorna äro bikonkava, de främre ofta opistocœla; de många hals- och svanskotorna äro försedda med också undre bågar, sakralkotorna äro 3—6 och sammanväxta. På skallen är kvadratum orörligt, mellankäksbenen skilda, underkäkshalfvorna förbundna medelst brosk. Tänderna äro starkt sammantryckta, tveeggade, i kanten sågade och sittande i tandhålor eller rännor i käkranden. Bakre extremiteterna äro alltid längre än de främre. Bröstbenet är ofta parigt; clavicula och episternum saknas. Bäckenbenen äro nästan aldrig sammanväxta; höftbenen förlängda framom och bakom den genomborrade ledpannan; pubis och ischium smala; det förstnämnda ofta utdraget i en smal bakåt gående postpubis. Bäckenet är således ett verkligt fågelbäcken (angående de bakre extremiteternas likhet med fåglarnas se Compsognathus). På grund af denna öfverensstämmelse har man dragit den slutsatsen, att fåglarna härstamma från dinosaurierna. Hithörande djur voro af en enorm storlek (Atlantosaurus t. ex. 36 m. lång); de flesta voro växtätare, andra däremot rofdjur; somliga voro tå-, andra hälgångare. Ordningen delas i Theropoda (Zanclodon, Megalosaurus, Compsognathus), Sauropoda (Atlantosaurus, Brontosaurus, se d. o., Diplodocus) och Orthopoda (Iguanodon, Nanosaurus). A. Hng. Dinostratus. Se Deinostratos.

Skalle af Dinotherium giganteum.

Kindtand af Dinotherium giganteum, sedd uppifrån.

Dinotherium (af grek. deinos, förskräcklig, och therion, djur), paleont., ett i mio- och pliocena lager förekommande jättelikt snabeldjur, utmärkt i synnerhet genom två stora, nedåt riktade betar i underkäken. Skallens längd 1,1 m., dess bredd 0,65 m., hvadan djuret måste haft ofantliga dimensioner; man har anslagit dess höjd till 4,5 m. Till en början var dess plats i systemet omtvistad, i det många författare hänförde det till sirendjuren; numera vet man genom fynd af större skelettdelar, att dinotherium hör till snabeldjuren. G. L. (A. Hng.) Dinter, Gustav Friedrich, tysk präst och pedagog, f. 1760 i Borna nära Leipzig, d. 1831, blef 1787 präst, 1797 direktor vid skollärarseminariet i Dresden, 1816 konsistorial- och skolråd i Königsberg och 1817 teol. professor i samma stad. Genom att upptaga och utbilda Campes, Basedows och Pestalozzis idéer fick D. stort inflytande på skolväsendet i Tyskland. Hans två stora bibelverk: Die bibel als erbauungsbuch (5 bd, 1831—33, fortsatt af Brockmann och Fischer) och Schullehrerbibel (9 bd, 1824—30), innehålla rationalistiska utläggningar af bibeln; dock ville D. ej själf ha sin ståndpunkt betraktad som rationalistisk. D:s Sämmtliche schriften utgåfvos i 43 bd 1840—51. D. utgaf 1829 en själfbiografi. Jfr Amelungk, "D:s grundsätze der erziehung und des unterrichtes" (1881). Dio (grek. Δίων). 1. D. Chrysostomus Coccejanus, grekisk filosof af stoiska skolan, f. i Prusa i Bitynien i midten af 1:a årh. e. Kr., tillbragte en stor del af sitt lif på resor samt i Rom, där han högt värderades af kejsarna Nerva och Trajanus. Af hans skrifter finnas i behåll 80 s. k. "deklamationer" öfver politiska, moralfilosofiska och mytologiska ämnen. De utmärka sig alla genom en smakfull form och ett rent attiskt språk, hvilka egenskaper förvärfvade honom namnet Chrysostomus ("guldmun"). Tillnamnet Coccejanus antog han efter sin kejserlige beskyddare Coccejus Nerva. 2. D. Cassius (riktigare Cassius Dio), sannolikt besläktad med den föregående, grekisk historieskrifvare, f. omkr. 155 e. Kr. i Nicæa i Bitynien, flyttade tidigt till Rom, uppträdde där såsom talare, invaldes i senaten och beklädde flera höga ämbeten. Af kejsarna Caracalla och Alexander Severus hedrades han med åtskilliga förtroenden och förvaltade såsom ståthållare flera af det romerska rikets provinser. Som militärbefälhafvare ådrog han sig genom sin stränga krigstukt pretorianernas hat samt måste slutligen, för att undgå deras raseri, lämna Rom och återvända till sin födelsestad. Han författade en "romersk historia" i 80 böcker, på hvars utarbetande han använde tjugutvå år (ännu finnas delar däraf i behåll). Detta arbete, hvilket omfattar hela den romerska historien från Æneas ankomst till Italien ända till år 229 e. Kr., är grundadt på flitiga källstudier och utmärker sig genom omsorgsfull pröfning och sammanställning af fakta samt genom en vårdad stil. Det utgör därför en af de viktigaste urkunderna för kännedomen om den romerska republikens sista period och kejsartidens två första århundraden. A. M. A. Diobol (grek. diobolon, af di, dubbelt, och obolos, obol), ett attiskt silfvermynt = 2 oboler (omkr. 23 öre); i nuv. Grekland = 1/10 drachme = 10 lepta (omkr. 7 öre). Diocæsarea (hos Josefos Sepforis, först under Antoninus Pius utbytt mot namnet D.), ort i Galileen, 7 km. n. om Nasaret, enligt traditionen boningsort för Marias föräldrar. Af Gabinius gjordes det till ett slags hufvudstad, "synedrium", för Galileen (omkr. år 56 f. Kr.). Herodes intog det utan