möda, då han eröfrade Palestina (39—37 f. Kr.). Då upproret efter Herodes' död bröt löst, var D. en hufvudhärd därför i Galileen, hvilket gaf Varus, romersk legat i Syrien, anledning att uppbränna staden och sälja invånarna som slafvar. Herodes Antipas uppbyggde den på nytt och gjorde den till en prydnad för hela Galileen, tills han omkr. 26 e. Kr. valde det nybyggda Tiberias till sitt residens. D., som nu är en stor by (Saffurije, Sefurije), spelade en roll ännu under korstågen. <img l>

Diocletianus (Diokletianus), Gajus Aurelius Valerius, romersk kejsare, son af en frigifven, föddes 245 i Dalmatien, nära det nuv. Cattaro. Han tog tjänst som soldat i romerska hären, svingade sig upp till höga befäl och blef (efter kejsar Numerianus' död) 17 nov. 284 i Chalkedon (vid Bosporen) af trupperna utropad till imperator. Sedan hans medtäflare, Carinus, af sin omgifning blifvit röjd ur vägen (285), hyllades han som kejsare. D. fann dock snart, att han ej ensam kunde med nödig kraft styra det kolossala, af inre fejder och grannars anfall skakade riket, och tog därför 285 en medregent, fältherren Maximianus, som 286 fick titeln augustus, samt 293 ytterligare tvenne, Galerius och Konstantius, hvilka erhöllo titeln cæsarer. Det var D:s plan att på denna anordning, som ej egentligen var en delning af riket, enär alla fyra regenterna betraktades såsom härskare öfver detsamma, grunda en ny regeringsform: en kejsare (augustus) med sin cæsar skulle styra i östern, en annan med sin cæsar i västern; efter tjugu års förlopp skulle de bägge äldre kejsarna nedlägga sin myndighet och cæsarerna intaga deras plats samt åt sig utse nya cæsarer. Kejsarvärdigheten blef på detta sätt så att säga rikets högsta ämbete; genom delningen förebyggdes ock, såsom D. afsett, en tid bortåt inbördes tronstrider. En af D:s viktigaste omsorger blef att trygga riket utåt. Lyckliga krig fördes i Gallien (286), Britannien (296) och mot perserna, och uppror i Egypten kufvades (s. å.); särskildt för detta land började nu en tid af lugn och ordning. Af genomgripande betydelse voro D:s anordningar med hänsyn till den inre förvaltningen. Rikets provinser måste uppdelas, då numera kejserlig förvaltning trädde i stället för kommunal själfstyrelse; äfven Italien, förut fritt från grundskatt, likställdes med öfriga provinser. Rom var ej längre världsrikets hufvudstad, då D., som hade förvaltningen af Orienten, residerade i Nikomedeia, där han förde ett hof i äkta österländsk anda (han antog bl. a. titeln dominus och anlade diadem), och Maximianus, regent öfver västerlandet, hade Milano till hufvudstad. Dock hade Rom vissa privilegier; det hade ännu, låt vara som en antikvitet, sina ämbetsmän och präster samt senaten, som emellertid förlorat all politisk betydelse. — Den militära och civila förvaltningen skildes åt. Finans- och skatteväsendet var föremål för kejsarens särskilda omsorg; bl. a. infördes en ny, förbättrad myntfot, och genom bestämmande af pris på lifsförnödenheter och arbete sökte han afhjälpa åtskilliga sociala missförhållanden. D:s nya statsordning med dess genomgående enhet i förvaltningen gör ett storslaget intryck; å andra sidan medförde den en viss inskränkning i såväl samhällenas som den enskildes frihet. — Mot de kristne, som beskylldes för att vilja omstörta den bestående statsordningen, utfärdade D., angelägen att pånyttföda romarandan, ett edikt (303); ur den häftiga förföljelse, som nu utbröt och rasade de följande åren, framgick kristendomen stärkt och luttrad. — 1 maj 305 nedlade D. i Nikomedeia (och samtidigt Maximianus i Milano) frivilligt sin spira och drog sig tillbaka till sin födelsebygd, där han uppfört ett präktigt slott (i det nuv. Spalato; se fig.). D. hade styrka nog att aldrig söka återtaga makten — en styrka, som Maximianus icke egde. Han afled 313. (H. Sgn.)

Fasaddel af Diocletianus' palats i Spalato.

Diocletianus termer. Se Romerska bad. Diodati, Johannes, schweizisk teolog, f. 1576, d. 1649 i Genève, blef 1608 pastor och 1609 teol. professor därstädes. Han är bekant genom sitt misslyckade försök att införa reformerta läran i Venezia och genom sin italienska öfversättning af bibeln (1607). Diodon, zool. Se Piggfisk. Diodoros (grek. Διόδωϱος, lat. Diodorus), med tillnamnet Kronos, grekisk filosof. Se Megariska skolan. Diodoros (grek. Διόδωϱος, lat. Diodorus), grekisk historieskrifvare, från Agyrion på Sicilien (däraf tillnamnet Siculus), lefde under Julius Cæsar och Augustus. Han reste i många år i Europa och Asien samt uppehöll sig äfven i Rom, allt i ändamål att författa ett historiskt bibliotek, behandlande världshistorien från äldsta tider till Cæsars krig i Gallien. Verket utkom i 40 böcker, af hvilka man eger i behåll böckerna 1—5, omfattande österlandets och Greklands mytologi och äldsta historia, samt 11—20, som afhandla tiden från grekernas krig med Persien till diadochernas strider, äfvensom en mängd lösryckta stycken. D:s arbete saknar verkligt sammanhang i ordnandet af händelserna och kritik i begagnandet af källorna, men är dock af stor vikt för kännedomen af vissa tidrymder. Framställningssättet utmärker sig genom enkelhet och reda, men saknar lif och friskhet. D:s arbete har utgifvits af bl. a. Wesseling (2 bd, 1746) och Bekker (2:a uppl.