af Dindorf, 5 bd 1866—68; ny bearbetning af Vogel 1888—93). R. Tdh. Diodoros (grek. Διόδωϱος, lat. Diodorus), presbyter i Antiokia, sedan 378 biskop af Tarsos, d. före 394, var i dogmatiskt afseende grundläggaren af den s. k. antiokenska skolan (se d. o.). Han var en ifrig förfäktare af munk-askesen, liksom af ortodoxien i den Arianska striden; han räddade den syriska östern åt Nicænum och var en auktor för det stora ekumeniska mötet 381. 40 år efter sin död blef han under striden mot nestorianismen misstänkt som heretiker och hans skrifter slutligen fördömda (499, sedan mestadels förstörda). De viktigaste voro kommentarer till nästan hela bibeln, hvilka grundade skolans filologisk-historiska skärpa och sans i det exegetisk-dogmatiska arbetet. I D:s skola utbildades ock den grekiska kyrkans två stora fäder: Theodoros af Mopsuestia och Johannes Chrysostomos (se d. o.). Hj. H—t. Diodorus. Se Diodoros. Diœces. Se Dieces. Diœcia l. Diecia (af grek. di, dubbelt, och oikos, hem), bot. 1. Tjuguandra klassen i Linnés sexualsystem. Dithörande växter hafva enkönade blommor, och af sådana förekomma hos en växtindivid endast hanblommor, hos en annan endast honblommor. Efter ståndarnas antal och anordning delas klassen i flera afdelningar. De växter, som räknas till denna klass, bl. a. Salix- och Populus-arterna, kallas diecister l. dioika. — 2. Ordning inom 23:e klassen i Linnés system, omfattande de släkten, som hafva enkönade och tvåkönade blommor på olika stånd. (G. L—m.) Diofantisk analys, mat., den del af matematiken, som behandlar obestämda uppgifter, d. v. s. sådana, i hvilka antalet sökta storheter är större än antalet gifna ekvationer. Lösningen består i angifvandet af de heltalsvärden på de obekanta, hvilka satisfiera de gifna ekvationerna. Om t. ex.<br><tab><tab><tab>2x—3y=4<br> så blir resultatet x=2+3n, y=2n, där n är ett godtyckligt helt tal. Den diofantiska analysen utgör en del af talteorien (se d. o.). G. E. Diofantos (grek. Διόφαντος), grekisk matematiker, som enligt den vanligaste uppgiften lefde i senare hälften af 4:e årh. e. Kr., men sannolikt, enligt nyare undersökningar, hade sin blomstringstid ett århundrade tidigare. Han vistades i Alexandria och lär hafva uppnått en ålder af åttiofyra år. D. skref "Tretton böcker om aritmetiken", af hvilka endast sex äro i behåll, och "En bok om polygonaltalen". Inom matematikens historia intager han en framstående plats, särskildt genom sin behandling af problem ur den obestämda analysen, d. v. s. sådana problem, i hvilka de obekanta storheterna äro till antalet flera än de gifna ekvationerna. Han ådagalade därvid en hög grad af skarpsinne. För öfrigt behandlade han äfven vanliga ekvationer af första och andra graden, och han är den förste nu kände författare, som gjort detta under algebraisk form, hvarför man stundom nämnt honom såsom algebrans uppfinnare. Emellertid har hans framställning föga likhet med den nu brukliga. För + har D. intet tecken, för — (minus) nyttjar han ?, (omvändt grekiskt ψ), hvarjämte han begagnar särskilda tecken för de sex lägsta digniteterna af den obekanta, men gifver bestämda siffervärden åt alla bekanta storheter och för öfrigt uttrycker alla operationer i ord. Hans skrifter utgåfvos af Bachet de Méziriac (1621 och Fermat 1670) samt öfversattes på arabiska af Muhammed Abulvefa (omkr. 970), på latin af Xylander (1575), på franska af Stevin och Girard (1625), på tyska af Schultz (1821) och Wertheim (1890) samt på svenska af Glimstedt (1855; endast första boken om aritmetiken); en kritisk upplaga med latinsk öfv. utgafs af Tannery i 2 bd 1893—95. Jfr Heath, "Diophantos of Alexandria" (1885), och Tannery, "Études sur Diophante" (i "Bibliotheca mathematica", Stockholm, bd 2, 1888). G. E. Diogen, en fotografisk framkallare, egentligen natronsaltet af α₁-amido-β₁-naftol-β₂-β₃-disulfonsyra. Diogenes (grek. Διογένης) från Apollonia, grekisk filosof i 5:e årh. f. Kr., tillhörde den joniska skolan, inom hvilken hans åsikt intager en förmedlande ställning mellan Anaxagoras' och Anaximenes'. Liksom den förre fattar han världens yttersta grund såsom "ett mäktigt och tillika förnuftigt och mycket vetande väsen", men identifierar detta med luften, som af den senare fattats såsom världsprincipen. S—e. <img l>

Diogenes (grek. Διογένης) från Sinope, grekisk filosof, d. 323 f. Kr., lärjunge af Antisthenes, var en ifrig anhängare af den cyniska skolan, hvars läror han utförde och i lifvet tillämpade med en hänsynslöshet, som tillskyndade honom binamnet "den rasande sokratikern". Under större delen af sitt lif uppehöll han sig i Korint, där Alexander den store en gång lär hafva sammanträffat med honom samt funnit honom i tiggarklädnad och boende i en tunna. Det berättas, att Alexander uppmanade honom att utbedja sig en nåd, hvilken som helst, och att D. svarade: "Jag ber dig gå undan, så att solen får skina på mig", hvarvid Alexander lär hafva utropat: "Om jag ej vore Alexander, skulle jag vilja vara Diogenes". L. H. Å. Diogenes (grek. Διογένης) från Seleukia, äfven kallad "babyloniern", grekisk filosof i 2:a årh. f. Kr., tillhörde den stoiska skolan. Han sändes 155 f. Kr. såsom atenskt sändebud tillsammans med Kritolaos och Karneades till Rom, hvarest han höll filosofiska föredrag och genom dem utbredde stoicismen, som sedan genom hans lärjunge Panaitios där fick fast fot. S—e. Diogeneskräftor, Cænobita, zool. Se Eremitkräftor. Diogenes Laërtius (grek. Διογένης), skriftställare och filosof i slutet af 2:a och början af 3:e årh. e. Kr., författade ett verk, De vitis, dogmatibus et apophthegmatibus clarorum virorum (Om berömda mäns lif, läror och satser; 10 böcker), som utgör en af de förnämsta källorna för vår kunskap om den senare grekiska filosofien. Själf var D. en eklektiker, ehuru mest dragen till den epikureiska