Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 455-456 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diodoros - Diodoros - Diodorus. Se Diodoros - Diaeces. Se Dieces - Diaecia - Diofantisk analys - Diofantos - Diogen - Diogenes fren Appolonia - Diogenes fren Sinope - Diogenes fren Seleukia - Diogeneskrdftor, Caenobia, zool. Se Eremitkrdftor - Diogenes Laertius

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

af Dindorf, 5 bd 1866—68; ny bearbetning af Vogel 1888—93).
R. Tdh.

Diodoros (grek. Διόδωϱος, lat. Diodorus),
presbyter i Antiokia, sedan 378 biskop af Tarsos, d. före
394, var i dogmatiskt afseende grundläggaren af
den s. k. antiokenska skolan (se d. o.). Han var
en ifrig förfäktare af munk-askesen, liksom af
ortodoxien i den Arianska striden; han räddade den
syriska östern åt Nicænum och var en auktor för
det stora ekumeniska mötet 381. 40 år efter sin död
blef han under striden mot nestorianismen misstänkt
som heretiker och hans skrifter slutligen fördömda
(499, sedan mestadels förstörda). De viktigaste voro
kommentarer till nästan hela bibeln, hvilka grundade
skolans filologisk-historiska skärpa och sans i det
exegetisk-dogmatiska arbetet. I D:s skola utbildades
ock den grekiska kyrkans två stora fäder: Theodoros
af Mopsuestia och Johannes Chrysostomos (se d. o.).
Hj. H—t.

Diodorus. Se Diodoros.

Diœces. Se Dieces.

Diœcia l. Diecia (af grek. di, dubbelt,
och oikos, hem), bot. 1. Tjuguandra klassen
i Linnés sexualsystem. Dithörande växter hafva
enkönade blommor, och af sådana förekomma hos en
växtindivid endast hanblommor, hos en annan endast
honblommor. Efter ståndarnas antal och anordning delas
klassen i flera afdelningar. De växter, som räknas
till denna klass, bl. a. Salix- och Populus-arterna,
kallas diecister l. dioika. — 2. Ordning inom 23:e
klassen i Linnés system, omfattande de släkten, som
hafva enkönade och tvåkönade blommor på olika stånd.
(G. L—m.)

Diofantisk analys, mat., den del af matematiken,
som behandlar obestämda uppgifter, d. v. s. sådana,
i hvilka antalet sökta storheter är större än antalet
gifna ekvationer. Lösningen består i angifvandet af
de heltalsvärden på de obekanta, hvilka satisfiera
de gifna ekvationerna. Om t. ex.
                        2x—3y=4

så blir resultatet x=2+3n, y=2n, där
n är ett godtyckligt helt tal. Den diofantiska
analysen utgör en del af talteorien (se d. o.).
G. E.

Diofantos (grek. Διόφαντος), grekisk matematiker,
som enligt den vanligaste uppgiften lefde i senare
hälften af 4:e årh. e. Kr., men sannolikt, enligt
nyare undersökningar, hade sin blomstringstid ett
århundrade tidigare. Han vistades i Alexandria och
lär hafva uppnått en ålder af åttiofyra år. D. skref
"Tretton böcker om aritmetiken", af hvilka endast sex
äro i behåll, och "En bok om polygonaltalen". Inom
matematikens historia intager han en framstående
plats, särskildt genom sin behandling af problem ur
den obestämda analysen, d. v. s. sådana problem,
i hvilka de obekanta storheterna äro till antalet
flera än de gifna ekvationerna. Han ådagalade därvid
en hög grad af skarpsinne. För öfrigt behandlade han
äfven vanliga ekvationer af första och andra graden,
och han är den förste nu kände författare, som gjort
detta under algebraisk form, hvarför man stundom nämnt
honom såsom algebrans uppfinnare. Emellertid har hans
framställning föga likhet med den nu brukliga. För
+ har D. intet tecken, för — (minus) nyttjar han
?, (omvändt grekiskt ψ), hvarjämte han begagnar
särskilda tecken för de sex lägsta digniteterna af
den obekanta, men gifver bestämda siffervärden åt
alla bekanta storheter och
för öfrigt uttrycker alla operationer i ord. Hans
skrifter utgåfvos af Bachet de Méziriac (1621
och Fermat 1670) samt öfversattes på arabiska af
Muhammed Abulvefa (omkr. 970), på latin af Xylander
(1575), på franska af Stevin och Girard (1625),
på tyska af Schultz (1821) och Wertheim (1890) samt
på svenska af Glimstedt (1855; endast första boken
om aritmetiken); en kritisk upplaga med latinsk
öfv. utgafs af Tannery i 2 bd 1893—95. Jfr Heath,
"Diophantos of Alexandria" (1885), och Tannery,
"Études sur Diophante" (i "Bibliotheca mathematica",
Stockholm, bd 2, 1888).
G. E.

Diogen, en fotografisk framkallare, egentligen natronsaltet
af α₁-amido-β₁-naftol-β₂-β₃-disulfonsyra.

Diogenes (grek. Διογένης) från Apollonia, grekisk
filosof i 5:e årh. f. Kr., tillhörde den joniska
skolan, inom hvilken hans åsikt intager en förmedlande
ställning mellan Anaxagoras’ och Anaximenes’. Liksom
den förre fattar han världens yttersta grund såsom
"ett mäktigt och tillika förnuftigt och mycket
vetande väsen", men identifierar detta med luften,
som af den senare fattats såsom världsprincipen.
S—e.


Diogenes (grek. Διογένης) från Sinope, grekisk
filosof, d. 323 f. Kr., lärjunge af Antisthenes,
var en ifrig anhängare af den cyniska skolan, hvars
läror han utförde och i lifvet tillämpade med en
hänsynslöshet, som tillskyndade honom binamnet "den
rasande sokratikern". Under större delen af sitt lif
uppehöll han sig i Korint, där Alexander den store en
gång lär hafva sammanträffat med honom samt funnit
honom i tiggarklädnad och boende i en tunna. Det
berättas, att Alexander uppmanade honom att utbedja
sig en nåd, hvilken som helst, och att D. svarade:
"Jag ber dig gå undan, så att solen får skina på
mig", hvarvid Alexander lär hafva utropat: "Om jag
ej vore Alexander, skulle jag vilja vara Diogenes".
L. H. Å.

Diogenes (grek. Διογένης) från Seleukia,
äfven kallad "babyloniern", grekisk filosof
i 2:a årh. f. Kr., tillhörde den stoiska
skolan. Han sändes 155 f. Kr. såsom atenskt
sändebud tillsammans med Kritolaos och Karneades
till Rom, hvarest han höll filosofiska föredrag
och genom dem utbredde stoicismen, som sedan
genom hans lärjunge Panaitios där fick fast fot.
S—e.

Diogeneskräftor, Cænobita, zool. Se Eremitkräftor.

Diogenes Laërtius (grek. Διογένης), skriftställare
och filosof i slutet af 2:a och början af 3:e
årh. e. Kr., författade ett verk, De vitis, dogmatibus
et apophthegmatibus clarorum virorum (Om berömda mäns
lif, läror och satser; 10 böcker), som utgör en af
de förnämsta källorna för vår kunskap om den senare
grekiska filosofien. Själf var D. en eklektiker,
ehuru mest dragen till den epikureiska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>