skolans tankegång och läror. Jfr Nietzsche, "Beiträge zur quellenkunde des Laërtius D." (1870). L. H. Å. Diogenes' pokal. Se Hand. Diogenes Romanos, bysantinsk kejsare. Se Romanos. Diognetus. Författaren af "brefvet till D." har förut räknats till de s. k. apostoliske fäderna, men numera förlägges brefvet af de fleste forskare till 3:e årh. Måhända tillhör det den rad af apologier, som under den stora fredens tid för kyrkan (205—249) sökte försona kristendomen med romerska rikets hednisk-retoriska skolbildning. Apologien, som är känd först genom en handskrift från 13:e årh. och har form af ett bref, är ock starkt retorisk, men utmärkt genom för sin tid ovanligt evangeliska tankar. Dess värde har varit öfverskattadt. Hj. H—t. Dioik (grek. dioikos, af di, dubbelt, och oikos, hem), bot., tillhörande klassen Diœcia (se d. o.) i Linnés sexualsystem. Jfr Dikliner. Diokles (grek. Διοϰλῆς). 1. En syrakusan, som orsakade den grymma behandlingen af de vid den misslyckade expeditionen till Sicilien (413 f. Kr.) tillfångatagne atenarna. Han grundade den demokratiska författningen i Syrakusa, enligt hvilken ämbetsmännen skulle tillsättas genom lottkastning (412). D. var befälhafvare i en ogynnsam strid med kartagerna (409); strax därpå blef han landsförvisad. — 2. Framstående läkare och medicinsk författare i Aten i 4:e årh. f. Kr., "den andre Hippokrates". Han antog med Empedokles fyra grundelement, eld, vatten, luft, jord; af det riktiga förhållandet mellan dem, resp. mellan motsvarande krafter (värme, fukt, köld och torrhet), beror kroppens välbefinnande. På embryologien, patologiens och utvecklingslärans område anställde D. undersökningar, delvis grundade på dissektioner af djur. D:s dietiska och hygieniska föreskrifter, delvis förträffliga, afse bl. a. det riktiga förhållandet mellan rörelse och näring med hänsyn till olika kroppskonstitution, årstider m. m. Slutligen är D. farmakodynamiker, den förste, som beskrifvit medicinalväxter och deras inflytande på kroppen. Se Sprengel, "Geschichte der arzneikunde" (I: 463 ff.). Diokletianus. Se Diocletianus. Diolkos, grek. (af dia, genom, och helkein, draga), "genomdragning", en väg öfver näset vid Korint. Se Korintiska näset. Diomatherium, paleont., ett af de äldsta och lägst organiserade af alla däggdjur. I själfva verket har ock tvifvel uttalats rörande dess och en närstående, samtidig forms (Microconodon) däggdjursnatur, och dessa bägge djurs tandsystem är så kräldjursartadt, att de hänförts till en från andra däggdjur skild grupp, Protodonta, som lefvat i North Carolina under triasperioden. Hittills äro endast underkäkar kända; det finnes 3 framtänder, 1 hörntand och 10 kindtänder, hvilkas kronor äro försedda med blott svaga sidospetsar och å hvilka rotens delning är blott antydd. L—e. Diomedea, zool. Se Albatross. Diomedes (grek. Διομήδης), grek. myt. 1. En son af Ares och Kyrene samt konung öfver bistonerna i Tracien. Han var i besittning af vilda hästar, hvilka han fodrade med människokött. Dessa bortröfvades af Herakles, hvilken dödade D. eller, enligt en sägen, lät honom uppätas af sina egna hästar. 2. En son af Tydeus, blef efter sin morfader, Adrastos, konung i Argos. Han deltog först i epigonernas fälttåg mot Tebe och sedermera i det trojanska kriget, bland hvars främste hjältar han var. Vid alla tillfällen ådagalade D. en lysande tapperhet. Understödd af Athena, vågade han i striden angripa och såra själfva gudarna (Ares och Afrodite). Endast Zeus' egen ljungeld mäktade drifva honom tillbaka. I sällskap med Odysseus utförde han flera bragder, hvilka kräfde på en gång djärfhet och förslagenhet. D. var äfven med bland de i den trojanska trähästen inneslutne hjältarna. Vid återkomsten till Argos fann han sig sviken af sin gemål, Aigialeia, och drog då först till Etolien och sedan till Daunia (Apulien), i södra Italien, där han förmälde sig med en dotter till konung Daunos. Enligt en sägen lär han under vistelsen på en af de s. k. Diomediska öarna i Adriatiska hafvet hafva plötsligt försvunnit. Af italerna dyrkades han såsom halfgud och grundläggare af flera städer. A. M. A. Diomedesöarna. 1. Diomediska öarna (lat. Insulæ Diomedeæ) kallades i forntiden den ögrupp i Adriatiska hafvet, som nu benämnes Tremitiöarna (se d. o.). — 2. Grupp af tre små öar i Berings sund. Diomediska öarna. Se Diomedesöarna. Dion (grek. Δίων), en förnäm syrakusan, föddes omkr. 410 f. Kr. och var nära befryndad med Dionysios d. ä., hos hvilken han stod i högt anseende. När han efter Dionysios' död sökte bereda den platonska filosofien, som han själf ifrigt omfattade, inflytande hos Dionysios d. y., måste han (366), till följd af lismande hofmäns förtal, gå i landsflykt och begaf sig då till Grekland, där han öfverallt mottogs med stor uppmärksamhet. Ryktet om att Dionysios indragit hans gods och tvungit hans maka till giftermål med en af härskarens gunstlingar förmådde honom slutligen att återvända. Med 800 man landade han (357) vid Syrakusa, som frivilligt öppnade sina portar, och Dionysios måste med sina skatter fly till Italien, ehuru borgens besättning var honom trogen. Emellertid hade D. råkat i misstanke för att själf eftersträfva envåldsmakten och, då han såg sig undanträngd af folkpartiets ledare, den ränkfulle Herakleides, dragit sig undan till Leontinoi. Han blef dock snart återkallad, och sedan han lyckats intaga borgen, egnade han sig åt författningens reformerande. Den stränghet och det aristokratiska sinnelag, som han därvid ådagalade, skaffade honom många fiender, och hans mest betrodde anhängare, atenaren Kallippos, ställde sig i spetsen för en sammansvärjning och lät mörda honom (353 l. 354). D:s lefnadsöden äro skildrade af Plutarchos och Cornelius Nepos. A. M. A. Dionæa L., bot., växtsläkte af fam. Droseraceæ. Dit hör blott en enda art: D. muscipula L., flugfällan. Denna märkliga växt har — i likhet med sina släktingar, de hos oss växande Drosera-arterna, om hvilka dess utseende påminner — förmågan att med sina blad fånga insekter, hvilka den sedan smälter och insuger såsom näringsämne. Flugfällan, som växer i Carolinas och Floridas sumptrakter, är en omkr. 1,5 dm. hög ört, med bladen sittande i rosett vid basen af en stängel och med en kvast af hvita blommor i stängelns spets. Hvarje blad består af ett bredt, vingadt skaft samt en rundad, i spetsen och vid basen inskuren skifva. Längs dennas midt går en grof medelnerv. Skifvans kant är besatt med