styfva borst, och äfven på dess öfre sida finnas några få sådana. Skifvan visar en egendomlig retbarhet. Om man vidrör dess öfre sida eller de där sittande borsten, böjas de på ömse sidor om medelnerven liggande hälfterna hastigt mot hvarandra, hvarvid taggarna i kanten gripa in i hvarandra. Om en insekt af lämplig storlek, t. ex. en vanlig fluga, sätter sig på skifvan, blir den sålunda fångad. Alla försök att komma lös tjäna endast att bibehålla retningen och fastare sammansluta skifvans båda hälfter. När insekten är död, förblifva dessa hälfter tätt slutna intill kroppen, och denna upplöses af en vätska, som afsöndras ur körtlar, belägna på bladskifvans insida, och slutligen uppsuges den lösta massan genom skifvans yta. Jfr Insektätande växter. Ldt.*

Dionæa muscipula.

Dionaia (lat. Dionæa), grek. myt., binamn på Afrodite. Se Dione. Dione (grek. Διώνη), grek. myt., dotter af Uranos och Gaia (eller af Okeanos och Tethys), blef med Zeus moder till kärleksgudinnan Afrodite, hvilken äfvenledes stundom kallas Dionaia eller Dione. I Dodona, den urgamla orakelorten i Epirus, dyrkades D. såsom Zeus' gemål i stället för Hera (Juno), med hvilken hon stundom framställes såsom identisk. (Namnet D. har samma ursprung som det romerska Juno.) A. M. A. Dionysier (grek. dionysia) kallades hos forntidens greker de till vingudens, Dionysos' (Bakchos'), ära firade festerna. Dessa antogo än en vild och orgiastisk, än en muntert uppsluppen och skämtsam karaktär. I Aten var Dionysos' dyrkan fördelad på fyra årligen återkommande hufvudfester, hvilka delvis stodo i förbindelse med vissa perioder inom vinodlingen och vinberedningen. Nämnda fester voro: 1) de s. k. "små", eller "landtliga dionysierna", 2) "leneerna" (lenaia), 3) "anthesterierna" (anthesteria) och 4) de "stora" eller "stadsdionysierna". Det första, det andra och i synnerhet det fjärde slaget förhärligades genom uppförandet af dramer. Grekernas dramatiska konst hade nämligen ursprungligen utvecklat sig ur de till Dionysoskulten hörande korsångerna och karnevalsupptågen, och teatern i Aten betraktades såsom Dionysos' helgedom. A. M. A. Dionysios (grek. Διονύσις, lat. Dionysius). 1. D. d. ä., envåldshärskare i Syrakusa, föddes omkr. 430 f. Kr. och var af låg börd, men utmärkte sig redan såsom ung i kriget mot kartagerna och fick med anledning däraf en fältherrepost. Sedan han medelst list och ränker undanträngt sina medfältherrar och genom förhöjning af solden tillvunnit sig krigshärens bevågenhet, uppsvingade han sig (406) till envåldshärskare (tyrannos) öfver sin fädernestad och underlade sig därefter småningom en stor del af de öfriga grekiska städerna på Sicilien. För att öka sitt inflytande förmälde han sig med en dotter af Hermokrates, en bland Syrakusas mest framstående män, och efter hennes död med Dions syster, jämte hvilken han dock samtidigt tog en annan gemål, Doris, från Lokroi. D. lyckades kväfva två upprorsförsök af de missnöjde syrakusanerna och bibehöll sig vid enväldet ända till sin död, 367. Hans regering upptogs till stor del af krig mot kartagerna, som innehade ansenliga besittningar på Sicilien. Dessa krig fördes både till lands och till sjöss samt med växlande lycka. Af den kartagiske fältherren Himilko var D. en gång (396) hårdt belägrad i själfva sin hufvudstad, Syrakusa, men räddades genom en i det fientliga lägret härjande pest, hvilken tvang Himilko till återtåg. Genom sina flottor behärskade D. de närgränsande hafven och företog flera expeditioner mot södra Italiens kuststäder, bland hvilka Rhegion eröfrades (386), efter elfva månaders belägring. Äfven utom Sicilien och Italien sträckte han sina planer och gjorde (373), i förening med spartanerna, ett misslyckadt försök att fördrifva atenarna från Kerkyra (Korfu). — D. saknade icke statsklokhet och egde en högst ovanlig handlingskraft, men plågades af en ytterlig misstänksamhet, hvilken förbittrade hans lif och förledde honom till de skamligaste illdåd. Han hade äfven den fåfängan att vilja glänsa såsom skald och råkade i förtviflan, då hans verser i Olympia mottogos med begabberi. Så mycket större blef hans glädje, då en af hans tragedier fick priset i Aten. De med utsväfningar förbundna festligheter, åt hvilka han med anledning däraf hängaf sig, sägas hafva förkortat hans lif. A. M. A. 2. D. d. y., den föregåendes son och efterträdare, var en grym och vällustig despot, men utan faderns kraft och duglighet. Fruktlösa voro Dions försök att förädla honom genom den platonska filosofiens läror och genom att bereda honom tillfälle till umgänge med den store filosofen själf, hvilken förmåddes att för detta ändamål två gånger besöka Syrakusa. D. fattade visserligen ett lifligt intresse för Platon och hans filosofi, men återföll snart i sina gamla vanor. Förjagad af Dion, flydde han slutligen (356) till Italien, där Lokroi och Rhegion fortfarande voro i hans våld. Omsider lyckades han (346) återvinna herraväldet öfver Syrakusa, men