störtades ånyo af Timoleon, hvilken på syrakusanernas böner om hjälp blifvit ditsänd från Korint. Till denna stad fördes nu D. och fortsatte där en tid bortåt sitt utsväfvande lefnadssätt. Uppdiktad är förmodligen berättelsen, att han på gamla dagar måst förvärfva sitt uppehälle genom skolundervisning. A. M. A. Dionysios (grek. Διονύσιος, lat. Dionysius), från Halikarnassos, grekisk retor och historieskrifvare, anlände omkr. 30 f. Kr. till Rom, hvarest han tillbragte tjugutvå år, sannolikt som lärare i retorik. Hans viktigaste arbete är Archaiologia rhomaïke, en romersk historia i tjugu böcker, från äldsta tider till början af de puniska krigen. Numera finnas i behåll endast de nio första böckerna samt största delen af 10:e och 11:e (till 440 f. Kr.) och af de öfriga några fragment. Detta arbete utgör en af de förnämsta källorna för kännedomen om Roms äldre författning och historia. Därjämte lämnas där en framställning af likheten och släktskapen mellan romarna och grekerna, hvarvid de romerska statsinstitutionernas förträfflighet framhålles. D. hade till sitt förfogande goda källor, men hans uppfattning af händelsernas sammanhang och betydelse var ingalunda säker, och de historiska fakta hafva för honom betydelse hufvudsakligen såsom stoff för en retoriskt utsmyckad framställning. Dionysios Areopagita (grek. Διονύσιος ὁ’Αϱεοπαγίτης), medlem af den berömda areopagen i Aten, blef (enligt Apg. 17: 34) genom aposteln Paulus vunnen för kristendomen samt var, enligt traditionen, den förste biskopen i Aten, där han, enligt Eusebios, led martyrdöden. I Frankrike åter identifierades han med Frankrikes skyddshelgon Dionysius, som vid midten af 3:e årh. skulle ha grundat en församling i Paris. Honom tillskrefvos åtskilliga, bevisligen först i 5:e årh. uppkomna, skrifter af panteistisk-mystiskt innehåll (de s. k. Pseudo-Dionysios Areopagitas skrifter), genom hvilka neoplatonismen silades in i den grekiska kyrkan; deras framställning af religionens mysteriösa handlingar blef den systematiska grunden för den orientaliska kristendomens ödesdigra omgestaltning till mysteriekult. Skrifterna gåfvo ock näring åt den kontemplativt mystiska riktning, som i början af medeltiden vann ej få anhängare äfven i västerlandet. De öfversattes i 9:e årh. på latin af Johannes Scotus Erigena, på uppdrag af Karl den skallige. Så höll den neoplatonska mystiken sitt intåg äfven i den romersk-katolska kyrkan. Bl. a. har dess store "doktor", Tomas från Aquino, i betydlig grad öst ur dessa skrifter. — Deras efter-apostoliska ursprung bevisades först genom maurinerna (se d. o.). Hj. H—t. Dionysios Periegetes (grek. Διονύσιος Πεϱιηγητής), grekisk geograf i 3:e (eller början af 4:e) årh. e. Kr., skref under titeln Periegesis en ännu befintlig geografisk lärodikt på hexametrar, i ett för sin tid ovanligt rent och flytande språk. Denna dikt kommenterades af Eustathios och öfversattes till latinsk vers af Avienus och Priscianus. Den har utgifvits af bl. a. Passow (1825) och Bernhardy (1828). Dionysisk (grek. dionysios, dionysiakos), som är utmärkande för guden Dionysos eller Dionysos-festerna; orgiastisk, dityrambisk; beteckning på konstverk (i synnerhet tondikter), som fängsla mindre genom ren skönhet i formen än genom ett öfverskott af mäktighet i innehållets uttryckande, vare sig detta yttrar sig som öfversvallande jubel eller som tragisk smärta. I denna betydelse har termen fixerats hufvudsakligen genom Nietzsche (i "Die geburt der tragödie"), och såsom dess motsats ställer han det "apolliniska". E. F—t. Dionysiska tidräkningen. Se Dionysius den lille, Kristi födelse och Kronologi. Dionysius, härskare i Syrakusa. Se Dionysios. Dionysius, biskop i Rom 259—268, försvarade den västerländska kristologien mot både monarkianerna och Dionysius Alexandrinus (se d. o.). Dionysius, port. Diniz, kallad den vise, konung af Portugal, son af Alfons III och Beatrix af Kastilien, föddes 1261, besteg tronen 1279 och afled 1325. Hans djärfva uppträdande mot hierarkien ådrog honom bannlysning och riket interdikt; men han häfdade kronans maktställning, då han i 1289 års konkordat lyckades inskränka de andliges åtkomsträtt till jordegendom. Till Portugals senare makt och välmåga lade D. grunden genom att uppmuntra handel (handelsfördrag med England, 1308), åkerbruk, skön konst och vetenskap (grundläggandet af ett universitet i Lissabon omkr. 1290, hvilket han 1308 flyttade till Coimbra) samt genom att medgifva städernas borgerskap större kommunal frihet. Under sina sista regeringsår låg han i krig med sin äldste son, Alfons, hvilken ansåg sig tillbakasatt för sin halfbroder Sanchez, D:s naturlige son. Dionysius, Peter, slotts- och fästningsbyggare, ledde från 1581 iståndsättandet af Nyköpings slott. 1594 bad konung Sigismund hertig Karl att på en tid få låna D., som skulle göra en "Trycke-konst" åt konungen. 1601—04 ledde D. befästningsarbetena å Kalmar slott. D. synes hafva dött 1604, ty då efterträddes han såsom byggmästare på Nyköpings slott af sin mågs broder Willem Gillisson (De Besche). L. W:son M. Dionysius af Tellmahr, syrisk historiker. Se Syriska språket och litteraturen. Dionysius Alexandrinus (D. den store), den mest framstående af Origenes' lärjungar, blef 232 e. Kr. föreståndare för kateketskolan i Alexandria och 248 biskop i samma stad. Han fördrefs flera gånger under förföljelserna mot de kristne på Decius' och Valerianus' tid. Död 264. D. var en fin exeget och frånkände bl. a. aposteln Johannes författarskapet till apokalypsen (uppenbarelseboken). Han bekämpade energiskt sabellianismen, men betonade i stället för starkt den origenistiska kristologien och fick under påtryckning af Dionysius i Rom modifiera sin ståndpunkt. Så förbereddes Nicænum och dogmen om Kristi väsensenhet med Fadern. Hj. H—t. Dionysius den lille (D. exiguus), f. i Skytien, lefde från omkr. 500 som munk i Rom, där han dog före 544. Efter honom uppkallades den Dionysiska tidräkningen (se Kronologi), hvilken alltifrån 8:e årh. användts inom de kristna kyrkorna. Större märkvärdighet har D. såsom samlare af de s. k. apostoliska canones, konsiliebesluten och de romerske biskoparnas ämbetsskrifvelser, hvilka under namn af dekretal vunnit stort anseende. D. var, enligt sin vän Cassiodorus, en god latinsk stilist och grundlig kännare af grekiska språket.