Dionysius exiguus. Se Dionysius den lille. Dionysius Lambinus. Se Lambin. Dionysodoros (grek. Διονυσόδωϱος), grekisk filosof, tillhörande de senare sofisterna. Dionysos l. Bakchos (grek. Διόνυσος, Βάϰχοϛ lat. Dionysus, Bacchus), grek. och rom. myt., en gud af mycket omfattande betydelse, dock företrädesvis en växtlifvets och framför allt vinstockens och drufvans gud. Om än mycket i de Dionysiska vinterfesterna häntyder på främmande ursprung, var likväl D:s dyrkan otvifvelaktigt inhemskt grekisk. Tebe gällde som stamort för den grekiske D. Han är son af Zeus och Kadmos' dotter Semele. När denna, förledd af den afundsjuka Hera, hade affordrat Zeus en ed att uppfylla en hennes bön och hon sedan ber honom visa sig för henne i sin fulla gudahärlighet, blef detta hennes död, men på samma gång gaf hon lifvet åt en son. Zeus öfverlämnar den nyfödde åt nymferna på Nysaberget (vanligen förlagdt till Tracien) för att af dem uppfostras. Då D. vuxit upp, planterar han vinstocken, berusar sig själf, sina fostrarinnor och sin öfriga omgifning med den nya, jordiska nektarn samt börjar att i larmande tåg svärma omkring på berg och i aflägsna skogsdalar, vällustig och rusig, med kvinnligt utseende och i kvinnlig dräkt, men likväl med oemotståndlig kraft, åtföljd af satyrer, silener, paner, centaurer, menader och nymfer. Vid dessa svärmande tåg knyta sig sagorna om hans vänner, som belönas med vinets ädla gåfva, och om hans fiender, som under vildt raseri straffas och förgöras. Så fyllde D. hela världen med sina triumfer, i det han under växlande skepnader, ej sällan såsom lejon visade sig än här, än där. Ofta sammanställes han med Herakles, och hans lefnads saga utföres alltmer efter förebilden af dennes hjältebana, tills också han slutligen såsom hjälte och segrare inträder i Olympen. Dit inför han jämväl sin moder, Semele, som där får namnet Thyone (den vildt svärmande), och sin maka, Ariadne. — Många äro D:s binamn: Bakchos, Iakchos, Bromios, Euios m. fl. De orter, som berömde sig af att först hafva mottagit gudens gåfva, voro Etolien och Attika. Den attiska Dionysoskulten framträdde tydligast i sagan om Ikaros och i de attisk-joniska nationalfester, som kallades de attiska dionysierna (jfr Dionysier). Äfven på Egeiska hafvets kuster och öar firade man jämte Zeus och Apollon mest D.; från Kreta härstammar Ariadnesagan.

Fig. 1. Dionysiska scener från en antik sarkofag. På stora bilden Dionysos och Ariadne med Hermes och följe, åskådande hur Pan besegras af Eros. Öfre bilden (locket) visar en ystrare backisk scen.

Vissa sagor och bruk voro egnade åt D:s lidanden under vintern. Denne D., vanligen dyrkad under namnet Zagreus, är son af Zeus och Demeter eller Persefone. Han är en förföljd, plågad och dödad gud — en bild af det jordiska naturlifvets vinterdvala. På honom syfta sagorna om Lykurgos och Pentheus. Hans högtidsfest firades enligt en fornåldrig skottårsberäkning hvartannat år, vid den tidpunkt, då mörkret synes på väg att segra öfver ljuset, vid nattetid, på berg och i skogar, uteslutande af hustrur och flickor, backanter (se fig. i art. Backant), menader, thyjader, under ursinnigt vilda danser, med svängda facklor och "thyrsos"-stafvar, med ormar i det utslagna håret och i händerna, under musik från dofva pukor och gälla flöjter. D. var försvunnen; man bestormade honom att återkomma. Så firades han i synnerhet i Beotien, Fokis och på Peloponnesos. I Tracien, Macedonien och Mindre Asien sammansmälte inhemska sagor och religionsbruk med de grekiska. I de båda förstnämnda länderna utmärkte sig Dionysoskulten genom sin vildhet, i Mindre Asien åter genom en lysten veklighet. Sagan om den indiske Dionysos, Orientens eröfrare, uppkom dels ur Orientens egna arfsägner, dels af grekernas benägenhet att införlifva främmande länders guda- och hjältesagor med sina egna och däraf dikta en sammanhängande forntid för den af dem kända världen. Sagan om D:s asiatiska eröfringståg synes hafva utgått från Mindre Asien. Enligt Euripides drager D. från Lydien genom Frygien, Persien, Baktrien, Medien, Arabien och vidare efter Syriens och Mindre Asiens kuster tillbaka till Grekland. Efter Alexanders eröfringståg infogades äfven Indien i denna kedja. D. hade nu