blifvit en förebild af en triumferande eröfrare, som vinner sina segrar genom att berusa fienderna samt med hjälp af thyrsossvängande backanter och satyrer. Med ståten af kufvade folk och tämda vilddjur firades hans segrar i yppiga dryckeslag af de baktriske konungarna, Seleukiderna, Ptolemaierna och de romerske fältherrarna. Denna sålunda allmänt utbredda sägen behandlades under den alexandrinska tiden med förkärlek af den bildande konsten och den mytologiska dikten samt fick slutligen genom Nonnos från Panopolis i Egypten sin slutliga sammanfattning, i hvilken fabler och ortsägner äro förenade i brokig blandning.

Fig. 2.

D. var främst en vinets och vinodlingens, öfver hufvud en trädens och trädfruktens gud, hvarför han företrädesvis dyrkades å fuktiga och fruktbara ställen. Han ansågs förädla människorna och deras seder, älska fred och samfärdsel samt utbreda rikedom. Med sin gåfva skingrar han alla sorger, förjagar allt vidrigt och fyller hjärtat med lust och fröjd. Pantrar och lejon draga villigt hans vagn, och lydigt följa honom alla skogens väsenden. Slutligen är han likasom Apollon en hänförelsens, en förutsägelsens och en den försonande reningens gud. Till romarna kom Dionysoskulten från nedre Italiens greker. I Rom ärades Bacchus säkert sedan 496 f. Kr. Han bär där också namnet Liber, som vanligen anses betyda fri. Liberalierna kallas en åt honom egnad fest, som inföll 17 mars och högtidlighölls i synnerhet af landtfolket. Jämväl firades nattliga backanalier. Symboler för D. eller Bacchus voro bland växterna vinrankan och murgrönan, bland djuren pantern, tjuren, åsnan, bocken och geten, vidare dryckeshornet, bägaren, thyrsosstafven (en lång staf, i toppen prydd med en pinjekotte eller en knippa murgrönsblad eller vinlöf) och slutligen ormar, facklor, flöjter och cymbaler. V. K.

Fig. 3.

Bilder. Den bildliga framställningen af D. var utomordentligt omväxlande. Än tänktes han som barn, än som en späd yngling, än som en skäggig man med mäktig och hög kroppsbyggnad, än med ett fint och smäktande, än med ett starkt upprördt och häftigt uttryck, än drickande, än ridande på vilda djur, vanligen en panter, eller åkande efter dem, ledsagad af sin Ariadne och omgifven af sin vildt svärmande skara (jfr fig. 1). Dionysostypen utbildades af den yngre attiska skolan, främst af Praxiteles, som fastställde Dionysosidealet, men som tillika framställde guden i de mest olika uppfattningar, än såsom Den skäggige D., af hvilken den förr oriktigt kallade Sardanapalos i Vatikanen sannolikt är en kopia (en replik af denna, i British museum, återges i fig. 2), än såsom Den ungdomlige D. En mer eller mindre trogen efterbildning efter ett sådant original af Praxiteles är utan tvifvel den berömda bronsstatyetten D. lekande med en panter