Dessa båda bilder sammanfalla vid själfva meridianpassagen, hvarigenom kulminationsögonblicket med ganska stor noggrannhet kan iakttagas. Rh. Dipleurisk (af grek. di, dubbelt, och pleura, sida, refben), bot. Se Kambium. Diplodocus Marsh., paleont., fossilt ödlesläkte, hörande till Dinosauria, från Nord-Amerikas jurasystem. Kroppens längd är 12—16 m.; hufvudet liknar ett hästhufvud, med ögonhålorna liggande långt tillbaka midt öfver käkleden. Diplodocus är nära besläktad med Brontosaurus och Atlantosaurus. A. Hng. Diploe (grek., af diploos, dubbel), anat., svampaktig väfnad i det inre af platta ben. Diplograptus M'Coy, paleont. Se Graptoliter. Diploidion (grek., af diploos, dubbel). Se Dräkt. Diplokaulisk (af grek. diploos, dubbel, och kaulos, stängel, skaft), bot. Se Skottbyggnad. Diploklamydeisk, bot. Se Homoioklamydeisk. Diplokocker, bot., en form af bakterier. Se Bakteriologi. Diplom [-<over>å</over>m, grek. diploma, något hopviket, bref, af diploos, dubbel], ursprungligen en af två sammanbundna taflor bestående skrifvelse, betecknade i Rom under republikens sista tid och under kejsardömet de af kejsaren eller någon högre ämbetsman utfärdade urkunder, hvarigenom enskilda personer fingo sig tillerkända fördelar och ynnestbevis. Under medeltiden hade ordet ej denna betydelse; i stället användes charta, pagina, literæ, epistola. Mabillon i sitt berömda verk "De re diplomatica" (1681) återinförde ordet såsom term för alla offentliga handlingar från medeltiden. I den moderna tyska diplomvetenskapen har det emellertid utträngts af termen "urkunde". I dagligt tal förstås med diplom urkunder, hvarigenom furstar eller institutioner utdela utmärkelser, t. ex. adlig värdighet (adelsdiplom), hedersborgarrätt, akademisk grad (doktorsdiplom), ledamotskap i ett lärdt eller vittert samfund o. d. Vid utställningar tilldelas s. k. diplom på l. för (grand prix, guld- och silfver-)medalj åt pristagare, som sedan, om han vill, kan låta åt sig utföra den officiella medaljen. Diplomet är alltså ett officiellt intyg om, att vederbörande utställare tillerkänts rättighet till ett visst pris. Diplomat, person, som har till uppgift att handhafva underhandlingar med främmande stater; sändebud vid ett utländskt hof; medlem af diplomatiska kåren. Jfr Diplom, Diplomati och Diplomatiska kåren. Diplomatarium, lat. (se Diplom), är ett i senare tid ofta användt namn på en handskrifven eller tryckt samling äldre handlingar, i synnerhet medeltidsdiplom eller urkunder rörande ett visst landområde, en viss ort, institution e. d. Redan tidigt hade kyrkor och kloster sina kopieböcker, i hvilka viktiga åtkomsthandlingar, privilegier, påbud och beslut m. m. d. infördes (jfr Registrum och Registratur), och efter hand kommo sådana att begagnas jämväl af regeringarna, borgerliga korporationer äfvensom enskilda. Det dröjde naturligtvis längre, innan man fick blicken öppen för den rikedom på historiska upplysningar, som de äldre urkunderna innehålla, och i historiskt intresse började bilda afskriftssamlingar (diplomatarier). Utmärkande för vår tid alltsedan 1800-talet är den på samma gång nitiska och kritiskt omsorgsfulla verksamhet, hvarmed man i de flesta europeiska länder sökt göra medeltidens urkunder tillgängliga genom att utgifva dem i tryck. Bland dem, som i Sverige tidigast insågo dessa urkunders historiska värde, var biskop Hans Brask. Viktiga afskriftssamlingar bildades sedermera under 1500-talets lopp af en Erik Sparre, en Hogenskild Bielke m. fl. Våra första egentliga handskrifna diplomatarier förskrifva sig från senare hälften af 17:e årh. och äro ett bland de många bevisen på det lifliga intresse, hvarmed fäderneslandets historia då omfattades. Arrhenius-Örnhiälms afskrifter af kyrkliga handlingar och påfvebullor (14 band), Peringskiölds "Bullarium" och stora "diplomatiska" samling af konungabref, hans "Pietas arctoa", eller afskrifter af testamenten och gåfvobref m. m., och Hadorphs ofullbordade afskriftssamlingar äro ännu i dag af vikt såsom fullständigande och i viss mån ersättande Riksarkivets stora samling af originalurkunder från medeltiden. Äfven E. Benzelius d. y. gjorde samlingar till ett kyrkligt diplomatarium, och längre fram på 1700-talet påbörjade N. R. Brocman ett "Opus diplomaticum Sueciæ", som han ämnade utgifva, men aldrig hann fullborda. S. Lagerbring framhöll vid samma tid mer än en gång nödvändigheten af att utgifva ett svenskt "Corpus diplomaticum". Hans planer upptogos och utvecklades något senare af K. G. Nordin och E. M. Fant. Den senare framlade redan 1778 i "Stockholms lärda tidningar" en stort tilltagen plan för utgifvandet af källskrifter till Sveriges historia, omfattande icke endast ett diplomatarium, utan äfven en samling af den svenska medeltidens historiska anteckningar och krönikor, och i flera småskrifter gjorde han förarbeten för en samling af förstnämnda slag. Nordin fick 1781 tjänstledighet från sin lektorsbefattning i Härnösand för att uteslutande arbeta på ett sådant "Corpus diplomaticum", omfattande både urkunder och historiska skrifter; men han rycktes snart af andra göromål bort från denna sysselsättning. Den senare delen af planen började omsider förverkligas i det af Fant (1818) utgifna första bandet af "Scriptores rerum svecicarum medii ævi"; med den förra fick det tillsvidare anstå. Slutligen lyckades J. G. Liljegren intressera några häfdaforskningens vänner, bl. a. G. V. af Tibell, J. Adlerbeth, Kl. Livijn och L. F. Rääf, för utgifvandet af en fullständig, kronologiskt ordnad samling af medeltidsurkunder rörande Sverige. 1829 kunde han utgifva första bandet af Svenskt diplomatarium, ett verk, som alltifrån sin början visat sig vara af oskattbart värde för kännedomen om Sveriges äldre historia, odling och språk. Liljegren utgaf äfven andra bandet. Efter hans död öfvertogs arbetet af B. E. Hildebrand, som år 1865 hade utgifvit banden 3—5 och hunnit till och med 1347. Sedermera öfvergick utgifningen till Riksarkivet, som för ifrågavarande ändamål erhöll en donation af grefve K. E. L. V. Posse, och 1875 påbörjades en ny serie, från 1401, under redaktion af K. Silfverstolpe, som framförts t. o. m. 1420, där den torde komma att stanna,