hvarjämte ett supplementband är under utgifning. Den äldre serien har under redaktion af E. Hildebrand förts fram till och med år 1350, och meningen är att efter hand framföra densamma till 1400. Register till de två första banden af denna serie är för närvarande under tryckning. — Ett arbete af samma slag som "Svenskt diplomatarium", men af mera begränsadt omfång, är Diplomatarium dalekarlicum, en urkundssamling rörande Dalarna, utgifven af K. G. Kröningssvärd och J. H. Lidén (1842—53). År 1900 började L. Weibull utgifva Diplomatarium diæcesis Lundensis eller "Lunds ärkestifts urkundsbok", af hvars tredje del tre häften utkommit, och 1901 utgaf han Diplomatarium civitatis Malmogiensis eller "Malmö stads urkundsbok", första häftet. För den svenska historien är äfven Diplomatarium norvegicum, som sträcker sig ända till slutet af 1500-talet, af stor betydelse. Det började utgifvas 1847 af Kr. Lange och C. R. Unger och fortsattes af H. J. Huitfeldt-Kaas ända till hans död (1905). 17 "samlinger" hafva hittills utkommit, och det torde snart vara fullbordadt. Sista bandet, utgifvet af Huitfeldt-Kaas och G. Storm, innehåller "Romerske oldbreve". I det danska riksarkivet förvaras en stor handskrifven urkundssamling, det s. k. "Langebeks diplomatarium". Man har i Danmark uppgifvit tanken på utgifning af ett fullständigt diplomatarium. I stället utgifves sedan 1894 under ledning af Kr. Erslev Repertorium diplomaticum regni danici mediævalis, en förteckning öfver Danmarks bref från medeltiden med utdrag af hittills otryckta, afsedd att framföras t. o. m. 1450, hvaraf banden I, II och III, 1—3 utkommit. Därjämte har man börjat utgifva urkundspublikationer af mera speciellt innehåll. 1901 utkom sålunda "Testamenter fra Danmarks middelalder indtil 1450", utgifna af Kr. Erslev. 1904 började utkomma "Acta pontificum Danica. Pavelige aktstykker vedrörende Danmark 1316—1536", utg. af L. Moltesen. Från något äldre tider har man Diplomatarium Christierni primi (1856) och Kjöbenhavns Diplomatarium (I—VIII med register, 1872—87), utgifvet af O. Nielsen, m. fl. På Island utgifver isländska litteratursällskapet Diplomatarium Islandicum ("Islenzkt fornbréfasafn"), hvaraf 1:a bandet (1857—76, innehållande 160 handlingar från tiden före den isländska fristatens undergång) redigerades af Jón Sigurdsson (d. 1879) och de följande af Jón Þorkelsson (7:e bandets tredje häfte 1905). Utom de nordiska rikena användes vanligen i st. f. "diplomatarium" namnen codex diplomaticus, urkundenbuch, cartulaire eller något dylikt. Många sådana samlingar i de länder, med hvilka Sverige tidigast trädde i beröring, ega naturligtvis större eller mindre vikt för den svenska historien, såsom de stora lybska, de brandenburgska, de liv-est-kurländska, de hanseatiska, de mecklenburgska, de schleswig-holstein-lauenburgska m. fl., af hvilka de flesta ännu äro under utgifning. Ehd. Diplomati (fr. diplomatie, af grek. diploma, skrifvelse, bref), vetenskapen om staternas ömsesidiga förhållanden och konsten att praktiskt tillämpa denna vetenskap; samlingen af de personer, som användas i denna praktik (jfr Diplomatiska kåren). Diplomatien omfattar hela den folkrättsliga gemenskapen, och en ny stats inträdande i denna krets kännetecknas genom öppnande af ordnade diplomatiska förbindelser mellan densamma och flera eller färre stater i erkänd folkrättslig ställning. Konsekvent försummande af de diplomatiska förbindelserna från en stats sida medför i längden för denna rubbande af dess internationella ställning och slutligen dess undergång, såsom fallet blef med Polen under 1700-talet. Så länge som verkligen ordnade stater funnits bredvid hvarandra i erkändt rättsförhållande och alltså icke principiellt på krigsfot, har det varit nödtvång för deras ledare att dem emellan uppehålla mer eller mindre fasta förbindelser, besörjda antingen genom härskarnas personliga möten eller genom sändebud. De äldsta historiska källorna icke blott från greker och romare, utan äfven från de gamla österländska kulturfolken babylonier, assyrier, hebreer och egypter meddela åtskilligt om sådana beskickningar (t. ex. fynden från Tellel-Amarna). Tydligen ha vissa fasta former utvecklat sig redan på denna tid, åtminstone gäller detta för det romerska riket. Det romerska väldets fullkomliga dominerande inom Medelhafsvärlden gjorde emellertid i det närmaste slut på alla förbindelser af likställd art: furstars och städers sändebud kommo som ödmjuka supplikanter till Rom, och de legater, som å republikens eller kejsarens vägnar därifrån utskickades, gingo allenast för att verkställa en öfverordnads vilja. Dessa traditioner bevarades i det hela inom de institutioner, hvilka efter det romerska väldets upplösning öfvertogo dess universalhärskaranspråk, nämligen det tysk-romerska kejsardömet och den romerska kurian (påfliga regeringen). Särskildt den senare utsände under hela medeltiden sina "legater" och "nuntier" för att i viktiga fall genomföra påfvens vilja, undersöka och afdöma tvistefrågor o. s. v. Mellan särskilda furstar skickades naturligtvis esomoftast sändemän, men dessa förbindelser hade alltigenom en mycket tillfällig karaktär, framkallade som de voro af ögonblickets behof. I den mån det europeiska statssystemet vid medeltidens slut vann större stadga genom nationalstaternas konsolidering mot å ena sidan kyrkans och kejsardömets, å den andra länsadelns universalistiska tendenser, inställde sig snart för regeringarna nödtvånget att träda i fasta förbindelser med hvarandra. Exempel härpå gifva ganska tidigt de stora handelsstäderna, särskildt hanseförbundet, vid sina sammanslutningar och underhandlingar i handelns och samfärdselns intresse. Behofvet blef särskildt starkt i Italien, där de olika småstaterna oupphörligen täflade om utvidgning och sökte öfverflygla hvarandra genom sammanslutningar i förbund eller ligor. Så uppkom af nödtvånget att sörja för egen säkerhet vanan att flitigt afsända beskickningar (oratores, legati, ambassiatores) dels för att förbereda förbund och aftala om krigsplaner, dels för att utforska motpartens afsikter. Det visade sig emellertid lämpligt att hos en och annan betydande granne hålla ständiga sändebud (residentes), som kunde oaflåtligt bevaka sin regerings intressen samt gå de tillfälliga och mera högtidliga beskickningarna till handa med intima upplysningar. Frans Sforza, Milanos envålds-härskare, uppges ha varit den förste, som veterligen begagnade sig af sådan resident genom att från 1446