hålla ett fast sändebud i Florens. Föredömet vann efterföljd först i Italien, sedan i Spanien och Frankrike, småningom ock inom germanska stater, så att bruket att hos främmande regeringar hålla residenter var ganska utbredt vid slutet af 1500-talet. Jämte den af sina vidsträckta handelsförbindelser lifligt intresserade republiken Venezia synas Frankrike och senare de Förenade Nederländerna gått i spetsen för denna utveckling. Till Norden trängde nyheten långsammare. Sverige, hvars viktigaste yttre angelägenheter ännu som regel besörjdes på gränsmöten mellan svenska och danska rådsherrar, höll blott tillfälligt under 1500-talet residenter (Dionysius Beurreus i England 1557—61 och Anders Lorichs i Polen 1571—84). Det kritiska skede, som begynte med den katolska reaktionens starka anstormande vid början af 1600-talet, vållade för Sverige en successiv öfvergång till systemet med fasta beskickningar, ty endast genom dessa blef det möjligt att konsekvent följa den stora politiken, underrätta sig om fientliga makters planer och träffa åtgärder att möta dem. Karl IX höll sålunda från 1609 en resident i Holland (alliansfördraget mellan Sverige och de Förenade Nederländerna 5 april 1614 stadgade uttryckligen, att de båda allierade skulle hos hvarandra hålla fasta sändebud), Gustaf II Adolf och Axel Oxenstierna fortsatte genom att hålla residenter i England (från 1612), Danmark (från 1621) och Hamburg (från 1626). Sveriges deltagande i trettioåriga kriget medförde en starkare utveckling; nu höllos ständiga legater eller residenter å alla de punkter, där svenska intressen särskildt borde ses till godo, så utom i Hamburg, i Pommern, i Kur-Sachsen m. fl. st. De mest betydande af dessa legater, såsom Johan Adler Salvius, Sten Bielke och framför andra Axel Oxenstierna själf ("fullmyndig legat i Tyskland och vid arméerna"), hade likväl minst lika mycket förvaltande funktioner, nämligen att sörja för kontributioners beviljande och härens underhåll m. m., som uppdrag att underhandla. Dessa villkor förändrades naturligtvis med den allmänna freden, och de fasta beskickningar, som då bibehöllos eller upprättades nya, fingo i likhet med de under kriget i andra länder, särskildt Frankrike, inrättade uteslutande diplomatiska uppdrag. — Från och med westfaliska freden gäller det som regel, att de mera betydande europeiska staterna hålla fasta beskickningar hos andra viktigare makter, medan de tillfälliga sändebuden nu blifva undantag. Såväl i fråga om de diplomatiske agenternas titlar och ställning som beträffande förhandlingsformerna (man öfvergick ganska allmänt till skriftliga förhandlingar i stället för de mindre förbindande muntliga) blef Frankrikes genom Richelieu, Mazarin och Ludvig XIV noggrant organiserade diplomati tongifvande. Sedan slutet af 1600-talet har diplomatiens organisation och arbetssätt knappast undergått några principiella förändringar, men naturligtvis rönt många tekniska förbättringar. Att kongressen i Wien 1815 plägar betecknas som grundläggande för den moderna diplomatien, särskildt för sändebudens folkrättsliga ställning, beror dels af kongressens reella politiska innebörd, dels däraf, att kongressmakterna i fördragsform fastslogo de regler, rörande sändebudens inbördes ställning, som förut mest gällt genom praxis. Dessa aftal från Wien (reglementet ang. diplomatiska agenters rang af 19 mars 1815) äro alltfort erkända, men ha modifierats eller tillökats genom senare bestämmelser, mest i form af specialfördrag mellan enskilda makter. Det 19:e årh:s starka ekonomiska uppsving har lagt synnerligen stor vikt på konsulatväsendet och de konsulära ärendena samtidigt som utvecklingen till en alla civiliserade stater omspännande världspolitik vållat, att stora internationella angelägenheter mera än fordom handlagts på allmänna konferenser och kongresser. Samtidigt ha stormakterna tillagt sig ett afgörande inflytande vid alla frågor, som ansetts vara af vidsträcktare intresse än blott för tvenne parter. Detta sammanhänger med en viss förändring af diplomatiens syften. Diplomatiens uppgift var allt ifrån början att i hvarje fall företräda den afsändande maktens intressen, stundom och efter särskild öfverenskommelse äfven dess allierades och vänners. Dessa intressen fattades länge som öfvervägande dynastiska. Detta blef fallet särskildt under det århundrade, som följde närmast efter de stora religionskrigens slut (midten af 1600-talet). Hufvudvikten låg då för diplomaten på att utspionera de olika hofvens hemligheter, deras svagheter, önskningar och planer och att på slipadt sätt nyttja den vunna kunskapen till att befordra sin egen principals syften. Härvid voro alla medel goda, särskildt nyttjades bestickning, kränkning af brefhemligheten, utspridande af falska rykten, skenförslag och låtsade åtgärder, dubbla underhandlingar i hvarandra rakt motsatt anda, hemliga agenter, som lätt kunde desavueras m. m. Egentligen kommo väl sådana intriganta metoder i bruk hos italienarna alldeles samtidigt med att deras diplomati ordnades fastare. Den klassiska franska diplomatien under Richelieu och Ludvig XIV försmådde ej sådana medel, men behöfde mindre lita till dem, då dess arbete i främsta rummet stöddes genom Frankrikes egen kraft och tyngd. Detsamma gäller ännu mera om den svenska diplomatien under Gustaf II Adolf, Axel Oxenstierna och Karl X Gustaf, väl äfven om Nederländernas glanstid inom den yttre politiken, i all synnerhet under Vilhelm III:s dagar. Ludvig XV och hans statsmän sökte däremot flitigt genom dylika konstgrepp ersätta minskningen i materiell kraft, och i hög grad blef det fallet från svagare, ärelystna furstars sida (t. ex. hos August den starke i Sachsen och Polen, tidvis vid de danska och brandenburgska hofven o. s. v.). Denna intriganta diplomati spann sina trådar i de enväldige furstarnas slutna kabinett (kabinettspolitik), tog ingen hänsyn till staternas och folkens intressen och fostrade följdriktigt en rad af skrupelfria statsmän, som vandrade ur en furstes tjänst i en annans (t. ex. Alberoni, Görtz, Patkul). Först Preussens uppsving, den stora engelska kolonialpolitiken och ej minst den franska revolutionens omstörtningar ställde diplomatien åter inför viktigare uppgifter än den eleganta hofintrigen: det var de vaknande nationernas intressen, som kräfde beaktande. Fredrik II af Preussen och Benjamin Franklin företrädde denna mer realistiskt lagda diplomati, som ej försummade de gamla konstgreppen, men däremellan förbluffade motspelarna genom hänsynslös öppenhet; jämväl Gustaf III var en ej oäfven diplomat i samma anda, men sin högsta fulländning fick typen i Talleyrand.