Revolutionskrigen läto de nationella intressena skarpare framträda, men väckte tillika känslan för hela statssystemets gemensamma angelägenheter. Följden blef en af stormakterna fullständigt behärskad diplomati, som skickligt förstod att blanda partikulära och allmänna sträfvanden. Denna diplomati, som hvars mästare Cavour och Bismarck böra nämnas, har i följd af de större målen nästan fullständigt frigjort sig från äldre tiders behärskande småintriger och har från den forna kabinettsdiplomatien framför allt behållit den stränga etiketten och den ceremoniöst förbindliga tonen, om ock de bepröfvade hemliga medlen emellanåt alltjämt komma till användning. Liksom 1800-talets utveckling medfört, att stormakterna tillagt sig ett slags allmänt förmynderskap inom den diplomatiska verksamheten, så har samtidigt de särskilde diplomatiske agenternas ställning undergått en viss förändring. Under tidigare kommunikationsvillkor, då förbindelserna mellan den afsändande regeringen och dess agenter i utlandet voro osäkra och alltid togo lång tid, måste ett betydande utrymme gifvas åt de enskilda sändebudens själfständiga handlingskraft och omdöme för sådana fall, där deras instruktioner ej räckte till, men ett snabbt beslut ovillkorligen kräfdes (jfr t. ex. den engelske ministern Hugh Elliots inskridande på eget bevåg 1788 för att hejda det danska anfallet på Sverige). De snabbare postförbindelserna, men framför allt den moderna telegrafien har medfört, att diplomatiens hela ledning numera är starkare än förr koncentrerad i respektive regeringars händer, hvadan sändebudens själfständiga verksamhet på egen risk i betydande grad upphört, åtminstone inom den europeiska kulturkretsen. De diplomatiske agenternas viktigaste själfständiga uppgift är väl numera att genom pålitliga underrättelser sätta sina regeringar i stånd att fullt korrekt bedöma det politiska läget samt att knyta sådana personliga förbindelser, som kunna vara gynnsamma för hemstatens intressen. Till en början betraktade en furste gärna den andres sändebud som en besvärlig hjälpsökare eller rent af som en farlig spion, en ej oberättigad åskådning, som för öfrigt funnits kvar länge — bekant är ju, hur Karl XII sökte bortvisa alla främmande diplomater från sin närhet under krigsoperationerna. Då sändebudet sålunda sågs med oblida ögon af mottagaren, måste den affärdande fursten på förhand sörja för hans personliga trygghet under beskickningstiden genom att utverka lejd och försäkran om hans mottagande samt styrka hans befogenhet genom medsända kreditivbref (ställda till mottagaren, hos hvilken sändebudet alltså ackrediterades), fullmakt och visibel instruktion. Likaledes måste han genom formlig skrifvelse, rappellbref, återkalla sitt sändebud, för att detta skulle få lämna den mottagande furstens område; vid afskedsaudiensen erhöll då sändebudet af denne ett till den affärdande ställdt rekreditivbref. Trots sådana försiktighetsmått hände det till en början ej så sällan och äfven senare någon gång, att de gifna säkerhetslöftena brötos under en eller annan förevändning, i det att ett sändebud häktades och behandlades hårdt. I synnerhet var detta fallet inom de österländska stater, som blott ofullständigt tillhörde det europeiska systemet, sålunda i Ryssland och särskildt i Turkiet, hvars sultan vanligen afbröt de fredliga förbindelserna med någon granne genom att utan vidare kasta hans sändebud i "de sju tornen". Då det emellertid i grunden för alla makter var ett gemensamt intresse, att gesanterna skyddades, fixerades småningom genom praxis vissa allmänna regler rörande ett sändebuds ställning och rättigheter. Dessa regler om sändebudsrätten utgöra ett viktigt kapitel af folkrätten och kunna åtminstone från 1600-talet betraktas såsom gällande inom västerlandet. De gälla icke blott för sändebud, ackrediterade hos bestämd regering, utan ock för de befullmäktigade ombud, som affärdas till stora fredskongresser och andra internationella politiska öfverläggningar. Men dessa regler hafva tillämplighet endast för de af en folkrättsligen erkänd regering formligen såsom diplomatiska agenter betecknade. De kunna sålunda icke tillämpas på de agenter och underhandlare, som affärdas af någon halfsuverän stat eller af en revolutionär, icke erkänd regering. Ej heller gälla de för de hemliga underhandlare utan formell legitimation, åt hvilka särskildt diskreta och ömtåliga angelägenheter många gånger anförtros. För öfrigt ha sändebudsrättens regler i praktiken fått tåla många inskränkningar under extraordinära förhållanden. Bland mera flagranta sådana brott mot sändebudsrätten kan nämnas, hur August den starke år 1705 lät i Sachsen häkta J. E. Patkul, som då var tsar Peters minister; hur den engelska regeringen år 1717 arresterade den svenske ministern i London Karl Gyllenborg, och särskildt hur de franska sändebuden på kongressen i Rastatt misshandlades och mördades i april 1799. — De formligen erkände diplomatiske agenterna affärdas alltid af en statschef (furste eller president), event. hans utrikesminister, till en annan och äro ackrediterade hos den mottagande statschefen eller hos dennes utrikesminister. Man urskiljer 1) ständiga agenter och 2) tillfälliga eller utomordentliga sådana. De ständige agenterna äro dels sändebud eller diplomater i inskränkt bemärkelse, hvilka i alla folkrättsliga angelägenheter företräda den afsändande staten, dels konsuler, hvilkas uppdrag som regel är rent handelspolitiskt; af dessa ha endast de förre diplomatisk karaktär, d. v. s. åtnjuta hela den undantagsställning, som folkrättsligt tillkommer diplomatiska agenter. Af de tillfällige agenterna särskiljas sådana, som af särskilda orsaker (notifikationer, fredsunderhandlingar o. d.) affärdas och för dessa uppgifter ega ett sändebuds hela befogenhet, följaktligen också diplomatisk karaktär, samt kommissarier, brukade för speciella fackuppdrag (gränsregleringar, samfärdselintressen o. dyl.), saknande diplomatisk karaktär. Samtliga hos en stat ackrediterade agenter med diplomatisk karaktär bilda där den s. k. diplomatiska kåren (se d. o.). — De brukliga diplomatiska rangklasserna äro fyra: ambassadörer, envoyéer eller ministrar, ministerresidenter och chargés d'affaires (se vidare Beskickning). — Diplomatisk karaktär tillkommer, som redan angifvits, endast de egentliga sändebuden eller diplomaterna, vare sig dessa äro ständiga agenter eller tillfälliga, men icke konsuler och kommissarier. Den stigande betydelsen af staternas ekonomiska förbindelser tenderar dock att numera förminska denna skarpa skillnad; så öfverlåter Frankrike vanligen i de städer, där fast beskickning finnes, de konsulära angelägenheterna åt