Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diplomati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Revolutionskrigen läto de nationella intressena skarpare
framträda, men väckte tillika känslan för hela
statssystemets gemensamma angelägenheter. Följden blef
en af stormakterna fullständigt behärskad diplomati,
som skickligt förstod att blanda partikulära och
allmänna sträfvanden. Denna diplomati, som hvars
mästare Cavour och Bismarck böra nämnas, har i följd
af de större målen nästan fullständigt frigjort sig
från äldre tiders behärskande småintriger och har från
den forna kabinettsdiplomatien framför allt behållit
den stränga etiketten och den ceremoniöst förbindliga
tonen, om ock de bepröfvade hemliga medlen emellanåt
alltjämt komma till användning.
Liksom 1800-talets utveckling medfört, att
stormakterna tillagt sig ett slags allmänt
förmynderskap inom den diplomatiska verksamheten, så
har samtidigt de särskilde diplomatiske agenternas
ställning undergått en viss förändring. Under
tidigare kommunikationsvillkor, då förbindelserna
mellan den afsändande regeringen och dess agenter
i utlandet voro osäkra och alltid togo lång tid,
måste ett betydande utrymme gifvas åt de enskilda
sändebudens själfständiga handlingskraft och omdöme
för sådana fall, där deras instruktioner ej räckte
till, men ett snabbt beslut ovillkorligen kräfdes (jfr
t. ex. den engelske ministern Hugh Elliots inskridande
på eget bevåg 1788 för att hejda det danska anfallet
på Sverige). De snabbare postförbindelserna, men
framför allt den moderna telegrafien har medfört,
att diplomatiens hela ledning numera är starkare än
förr koncentrerad i respektive regeringars händer,
hvadan sändebudens själfständiga verksamhet på egen
risk i betydande grad upphört, åtminstone inom den
europeiska kulturkretsen. De diplomatiske agenternas
viktigaste själfständiga uppgift är väl numera att
genom pålitliga underrättelser sätta sina regeringar
i stånd att fullt korrekt bedöma det politiska läget
samt att knyta sådana personliga förbindelser, som
kunna vara gynnsamma för hemstatens intressen.
Till en början betraktade en furste gärna den andres
sändebud som en besvärlig hjälpsökare eller rent af
som en farlig spion, en ej oberättigad åskådning,
som för öfrigt funnits kvar länge — bekant är ju, hur
Karl XII sökte bortvisa alla främmande diplomater från
sin närhet under krigsoperationerna. Då sändebudet
sålunda sågs med oblida ögon af mottagaren, måste
den affärdande fursten på förhand sörja för hans
personliga trygghet under beskickningstiden genom att
utverka lejd och försäkran om hans mottagande samt
styrka hans befogenhet genom medsända kreditivbref
(ställda till mottagaren, hos hvilken sändebudet
alltså ackrediterades), fullmakt och visibel
instruktion. Likaledes måste han genom formlig
skrifvelse, rappellbref, återkalla sitt sändebud,
för att detta skulle få lämna den mottagande
furstens område; vid afskedsaudiensen erhöll då
sändebudet af denne ett till den affärdande ställdt
rekreditivbref. Trots sådana försiktighetsmått hände
det till en början ej så sällan och äfven senare någon
gång, att de gifna säkerhetslöftena brötos under
en eller annan förevändning, i det att ett sändebud
häktades och behandlades hårdt. I synnerhet var
detta fallet inom de österländska stater, som blott
ofullständigt tillhörde det europeiska systemet,
sålunda i Ryssland och särskildt i Turkiet, hvars
sultan vanligen afbröt de fredliga
förbindelserna med någon granne genom att utan
vidare kasta hans sändebud i "de sju tornen". Då
det emellertid i grunden för alla makter var
ett gemensamt intresse, att gesanterna skyddades,
fixerades småningom genom praxis vissa allmänna regler
rörande ett sändebuds ställning och rättigheter. Dessa
regler om sändebudsrätten utgöra ett viktigt kapitel
af folkrätten och kunna åtminstone från 1600-talet
betraktas såsom gällande inom västerlandet. De gälla
icke blott för sändebud, ackrediterade hos bestämd
regering, utan ock för de befullmäktigade ombud,
som affärdas till stora fredskongresser och andra
internationella politiska öfverläggningar. Men
dessa regler hafva tillämplighet endast för de af
en folkrättsligen erkänd regering formligen såsom
diplomatiska agenter betecknade. De kunna sålunda
icke tillämpas på de agenter och underhandlare,
som affärdas af någon halfsuverän stat eller af
en revolutionär, icke erkänd regering. Ej heller
gälla de för de hemliga underhandlare utan formell
legitimation, åt hvilka särskildt diskreta och
ömtåliga angelägenheter många gånger anförtros. För
öfrigt ha sändebudsrättens regler i praktiken
fått tåla många inskränkningar under extraordinära
förhållanden. Bland mera flagranta sådana brott mot
sändebudsrätten kan nämnas, hur August den starke år
1705 lät i Sachsen häkta J. E. Patkul, som då var
tsar Peters minister; hur den engelska regeringen år
1717 arresterade den svenske ministern i London Karl
Gyllenborg, och särskildt hur de franska sändebuden
på kongressen i Rastatt misshandlades och mördades
i april 1799. — De formligen erkände diplomatiske
agenterna affärdas alltid af en statschef (furste
eller president), event. hans utrikesminister, till
en annan och äro ackrediterade hos den mottagande
statschefen eller hos dennes utrikesminister. Man
urskiljer 1) ständiga agenter och 2) tillfälliga eller
utomordentliga sådana. De ständige agenterna äro dels
sändebud eller diplomater i inskränkt bemärkelse,
hvilka i alla folkrättsliga angelägenheter företräda
den afsändande staten, dels konsuler, hvilkas uppdrag
som regel är rent handelspolitiskt; af dessa ha endast
de förre diplomatisk karaktär, d. v. s. åtnjuta
hela den undantagsställning, som folkrättsligt
tillkommer diplomatiska agenter. Af de tillfällige
agenterna särskiljas sådana, som af särskilda orsaker
(notifikationer, fredsunderhandlingar o. d.) affärdas
och för dessa uppgifter ega ett sändebuds hela
befogenhet, följaktligen också diplomatisk karaktär,
samt kommissarier, brukade för speciella fackuppdrag
(gränsregleringar, samfärdselintressen o. dyl.),
saknande diplomatisk karaktär. Samtliga hos
en stat ackrediterade agenter med diplomatisk
karaktär bilda där den s. k. diplomatiska kåren (se
d. o.). — De brukliga diplomatiska rangklasserna
äro fyra: ambassadörer, envoyéer eller ministrar,
ministerresidenter och chargés d’affaires (se vidare
Beskickning). — Diplomatisk karaktär tillkommer,
som redan angifvits, endast de egentliga sändebuden
eller diplomaterna, vare sig dessa äro ständiga
agenter eller tillfälliga, men icke konsuler och
kommissarier. Den stigande betydelsen af staternas
ekonomiska förbindelser tenderar dock att numera
förminska denna skarpa skillnad; så öfverlåter
Frankrike vanligen i de städer, där fast beskickning
finnes, de konsulära angelägenheterna åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
