kroppsparti, skarpt afsatt från hufvud och bakkropp. Sugmunnen har uppkommit därigenom, att de olika mundelarna blifvit förlängda (se fig. 1); öfver- och underläpp (ö och u) bilda sammanlagda en rörformig snabel (haustellum), i hvilken mandibler (md), maxiller (mx) och hos en del tvåvingar ett utskott från underläppen, benämndt hypopharynx (hy) ligga inneslutna som stiletter. Figuren visar mundelarna hos vår vanliga mygga. Flera variationer i mundelarnas byggnad förekomma; sålunda förkrympa de stickande delarna helt och hållet hos vissa flugor. Svängkolfvarna visa en mycket komplicerad histologisk byggnad och anses på grund af sin rikedom på nerver tjänstgöra som något slags sinnesorgan. — Förvandlingen är, som nämndt, alltid fullständig, men för öfrigt förekomma stora variationer i larvernas och puppornas utseende. Man kan urskilja tvenne typer. Larverna, som alltid sakna extremiteter, ha antingen väl utbildadt hufvud och bitande mundelar eller sakna de hufvud och ha sugmun. Pupporna äro i öfverensstämmelse härmed antingen fria puppor med rätt stor rörlighet eller s. k. "tunnpuppor", d. v. s. att puppan ligger inom den hårdnade larvhuden.

Fig. 2. Culex annulatus, som typ för Nemocera. a hona, b hanne.

Ordningen indelas i 3 underordningar: Nemocera, Brachycera och Pupipara. — 1) Nemocera, myggor, hafva långsträckt kropp, långa ben, långa, mångledade antenner och lång snabel. Larverna äro vanligen försedda med tydligt hufvud, och puppan är fri. Larverna lefva hos flertalet arter i vatten, antingen fritt kringsimmande genom häftiga slingringar med kroppen eller nedkrupna i bottenslammet. Harkrankar, Tipula, och Myggor, Culex (fig. 2), äro de mest bekanta formerna. Familjen Cecidomyidæ, hvars larver lefva i växter, å hvilka de framkalla gallbildningar, visar hos flera arter exempel på pedogenes (se d. o.). — 2) Brachycera, flugor, skilja sig redan vid flyktigt påseende från myggorna genom kortare, sattare kroppsform samt korta 3-ledade antenner, hvilka i spetsen ofta äro försedda med ett borst. Larverna sakna tydligt hufvud och lefva vanligen i ruttnande och multnande ämnen; några lefva parasitiskt i andra djur. Exempel på former till denna underordning äro: vanliga fönsterflugan, Musca domestica, ostflugan, Piophila casei, hvars larv lefver i gammal ost, häststynget, Gastrophilus equi (fig. 3), hvars larv lefver parasitiskt i hästens mage, samt de egentliga parasitflugorna, fam. Tachinidæ, hvars larver lefva parasitiskt i andra insekter, särskildt fjärillarver. Familjen Tabanidæ, bromsarna, erinrar genom sin längre snabel samt framför allt genom sin larvutveckling om myggorna och uppställes stundom som egen underordning. — 3) Pupipara, lusflugor, hafva 2-ledade antenner och platttryckt kropp samt i allmänhet ett från de egentliga flugorna mycket afvikande utseende. Många arter sakna vingar. Lusflugorna lefva parasitiskt på däggdjur, fåglar eller insekter. Larvutvecklingen försiggår inom moderdjurets kropp, så att larven framfödes färdig att förpuppa sig. Exempel på denna underordning äro hästlusflugan l. hästflugan, Hippobosca equina, och bilusen, Braula cæca, den senare utan vingar. — Lopporna, som fordom räknades till tvåvingarna, bilda nu en egen ordning: Aphaniptera (se Loppor).

Fig. 3. Gastrophilus equi, som typ för Brachycera.

Omkr. 40,000 tvåvingar äro beskrifna, af hvilka öfver 3,000 tillhöra vår fauna. Många tvåvingar äro för människan och husdjuren besvärliga genom sina styng; särskildt beryktade i detta afseende äro den sydafrikanska tsetseflugan samt den från Ungern sorgligt bekanta colombacz-myggan (Simulia columbaczensis). Många arters larver spela en viktig roll som föda för sötvattensfiskar (se Insekter). G. G. Dipteraltempel, bygnk. Se Dipteros. Dipteris, bot. Se Dictyophyllum. Dipterocarpaceæ, Dipterokarpaceer, bot., växtfamilj af serien Parietales. Hithörande växter äro vanligen stora träd, ofta bildande skogar, med hela, läderartade blad. Särskildt utmärkande för familjen är frukten, som är en nöt försedd med stora vingar, bildade af utväxande foderblad. Dipterokarpaceerna förekomma företrädesvis i tropiska Asien. Hartsartade substanser eller kamfer finnas hos alla arter, hvarför många af dem hafva praktisk betydelse. Som näringsmedel användas de stärkelserika fröna af några arter. Många arter lämna slutligen ett värdefullt virke. Familjen omfattar 16 släkten med öfver 300 arter. Jfr Dipterocarpus, Dryobalanops, Shorea och Vateria. G. L—m. Dipterocarpus Gærtn., bot. farm., ett till fam. Dipterocarpaceæ hörande växtsläkte från Ostindien, förnämligast öarna därstädes. Det utgöres af högresta, ståtliga träd och utmärker sig genom sina tvåvingade frukter och sin rikedom på balsamer, innehållande flyktiga oljor (stearoptener) och hartser. Flera arter, hufvudsakligen D. turbinatus Gærtn., D. tuberculatus Roxb. och D. alatus Roxb., lämna den såsom läkemedel mot spetälskan omtalade balsamum Gurjunæ (bals. Dipterocarpi), gurjunbalsamen (woodoil), som är tjockflytande,