Under antiken och den tidigare medeltiden hade dirigentens rörelser till ändamål att förutom taktslagningen äfven åskådligt teckna för sångarna tonhöjdens stigande och fallande samt en eller annan fioritur. Längre fram markerade anföraren de accentuerade tonerna genom stampning med foten eller (såsom Lully) genom att stöta i golfvet med en lång, tung staf eller genom ganska ljudliga slag mot notställaren. Anföraren spelade förr i tiden själf med i orkestern, vare sig vid klaveret eller vid violinistnotställaren; så gjorde ännu Joseph Haydn. Spontini anförde med en duktig marskalksstaf, som han höll på midten. Emellertid hade den från Frankrike härstammande taktstafven under tidernas lopp blifvit allt mindre och tunnare; nu har taktpinnen blott till ändamål att göra handens rörelser synliga på längre håll. Karl Maria v. Weber var den förste kapellmästaren i modern mening, och han blef förebild för Richard Wagner, som icke minst genom sitt inflytande på Liszt och Bülow grundlade en ny dirigentskola. Denna medgifver betydligt större frihet åt anförarens individualitet i uppfattning och yttre åthäfvor. Förr hette det, att den bäste kapellmästaren är den, som man icke alls märker; nu vill man gärna på dirigenten se, att han med sin känsla lefver sig in i det framförda tonverket. Under senaste halfseklet ha dirigentbegåfningar utvecklat sig till specialister eller virtuoser inom detta konstortråde; bland nutida "resedirigenter" må det vara nog att nämna Hans Richter, Nikisch, Weingartner och Rich. Strauss. Litt.: Berlioz, "Le chef d'orchestre" (1854), R. Wagner, "Über das dirigieren" (1869), skrifter med samma titel af Pembaur (1892) och Weingartner (1895), Deldevez, "L'art du chef d'orchestre" (1878), Vogel, "Zur geschichte des taktschlagens" (1898), och Schrœder, "Katechismus des dirigierens und taktierens" (2:a uppl. 1900). E. F—t. Diriks, Kristian Adolf, norsk jurist, f. i Köpenhamn 11 nov. 1775, d. i Kristiania 16 dec. 1837, blef 1795 juris kandidat och tillhörde alltsedan 1806 Norge, först som öfverrättsassessor i Kristiansand, sedan som byfogde i Larvik och overbirkedommer i Larviks grefskap, samt var 1814—36 medlem af statsrådet, där han förestod dels 3:e departementet, dels (från 1825) kyrkodepartementet. D. var en af presidenterna på riksförsamlingen i Eidsvold och anses ha förtjänsten af att grundlagsarbetet kom i gång, hvarjämte flera paragrafer antogos efter hans förslag. Vid de senare på året förda underhandlingarna rörande föreningen med Sverige tillkallades han som rådgifvare af Kristian Fredrik; han var medlem af det första urtima stortinget och fungerade som president de första dagarna. O. A. Ö. Diriks, Karl Edvard, norsk målare, f. 1855 i Kristiania, studerade någon tid i Weimar och har sedan hufvudsakligen varit verksam i hemlandet. Bland hans arbeten märkas Decemberdag i Dröbak (Kristiania nationalgalleri), Vinterdag vid Kristianiafjorden, En stad vid kusten (båda på Stockholmsutställningen 1897). "Han visar ofta ett utprägladt personligt åskådningssätt, i synnerhet i sina skildringar af de stormfulla, snövåta vinterdagarna öfver Kristianiafjorden, utan att alltid taga det så noga med sanningen eller ha nått en fullt harmonisk form" (A. Aubert). G—g N. Diritto, Il ("rätten"), en liberal italiensk tidning, som 1854—95 utgafs dagligen (med litterär veckobilaga) till en början i Turin, därefter i Rom och hade till medarbetare bl. a. Depretis och Crispi. Dirk, eng., sjöv., ett tåg, som begagnas att uppbära och upphissa yttre ändan af ett gaffelsegels bom och som går från bommen till toppen af undermasten. — Fordom nyttjades dirk äfven som benämning på det tåg, hvarmed det till mesanen hörande spriet, motsvarande gaffeln, upphissades, men dylika tåg kallas numera pikfall. R. N.* Dirke (grek. Διϱϰη, lat. Dirce), grek. myt., den tebanske konungen Lykos' gemål. Hennes tragiska slut gaf de rhodiske bildhuggarna Apollonios och Tauriskos ämnet till deras ryktbara arbete Farnesiske tjuren. Jfr Amfion. Dirk-Gherritsz-öarna har man under senare tider kallat en ögrupp i Södra ishafvet, som skulle vara belägen s. om Syd-Shetland och skild därifrån genom Bransfieldsundet. Namnet fingo öarna efter en holländsk sjöman, som i slutet af 1500-talet skall ha sett dem. Det är emellertid nu så godt som säkert, att Dirk Gherritsz aldrig besökt de antarktiska trakterna, och det är genom Otto Nordenskjölds expedition 1901—03 visadt, att det område, som uppkallats efter honom, ej existerar såsom en själfständig ögrupp, hvarför Nordenskjöld föreslår, att detta namn helt och hållet utgår från kartan. J. F. N. Dirk Hartog, ö vid Australiens västra kust utanför Shark's bay, 80 km. lång, 15 km. bred samt 200 m. hög. Den är omgifven af korallskär, men dock lätt tillgänglig och är tillhåll för några boskapsskötare. Dirphys, latinsk form för Dirfys, berg på Eubea. Dirschau (po. Trsow, Dersowe), kretsstad i preussiska prov. Väst-Preussen, regeringsområdet Danzig, vid Weichsel. 12,808 inv. (1900). Två sockerfabriker, järngjuteri, ångsågar samt tillverkning af åkerbruksredskap. Öfver Weichsel föra två storartade järnbroar. Den ena är gallerbro med 14 torn, byggd 1850—57, 837 m. lång, hvilande på 7 massiva pelare (däraf 2 i den egentliga flodbädden), mellan hvilka hvarje öppning har 125 m. längd. Förr företrädesvis afsedd för järnvägstrafik, användes den nu endast af fotgängare och landsvägsfordon, sedan en ny bro, 50 m. nedanför, byggts 1888—91; denna har endast 4 torn, 2 vid hvardera ändan, och tjänar uteslutande järnvägstrafiken. — D. omtalas först 1198, eröfrades 1308 af Tyska orden, som måste afstå den i freden i Thorn (1466) åt Polen. 1626 i juli gaf sig D. åt Gustaf Adolf, som genast lät fältkvartermästaren Kräill anordna ett befäst läger vid D., som sedermera blef en af stödjepunkterna för svenskarnas operationer under kriget mot Polen. Bro öfver Weichsel slogs flera gånger vid D., där smärre träffningar egde rum 31 juli samt 7 och 8 aug. 1627. Sistnämnda dag sårades Gustaf Adolf i högra axeln. I stilleståndet 1629 återlämnades D. till Polen. I dec. 1655 intogs D. af G. O. Stenbock, 30 april 1656 afvisades Danzigbornas försök att återtaga D., och i nov. s. å. motstod det ett anfall af polackerna; i juni 1657 iståndsattes det gamla befästa lägret, och 23 juli slog hertig Adolf Johan Danzigborna, som sökte förstöra bron vid D., men snart därefter utrymdes det, sedan befästningarna dessförinnan raserats och bron förstörts. 1658 slogo polackerna vid D. en bro och byggde ett brohufvud, som l1 april intogs af Adolf Johan; och i mars 1659 intogs