D. än en gång af svenskarna, men öfvergafs åter fram på sommaren s. å. Vid Polens första delning 1772 kom D. till Preussen. J. F. N. L. W:son M. Dis, Disa, Disig luft, meteor, (internationellt meteorologiskt tecken ∞), kallas den grumling, som luften erhåller genom damm eller svag dimma. En torr grumling, särskildt sommartiden, kallas äfven solrök. Dis och dimma äro endast till graden, ej till arten åtskilda. Dis. 1. (Grek. dis, framför konsonant di, dubbelt, två gånger) Förekommer i sammansättningar, t. ex. dis-syllabisk, tvåstafvig. — 2. (Lat. dis, isär, åt olika håll, miss-) Förekommer i sammansättningar, t. ex. dissekera, eg. skära isär, distrahera, eg. draga åt olika håll. Dis (isl. dís, pl. dísir), nord. myt., ödesgudinnor, som uppträdde än vänligt, än fientligt mot människorna. Det offrades till dem (dísablót), och föreställningen om dem härrör säkerligen från dyrkan af de aflidnes andar. Ordet brukas stundom omväxlande med fylgjor (isl. fylgiur) och nornor (isl. nórnír). Nära besläktadt är fhty. ítis, fnsachs. idis, angls. ides, "kvinna af rang", och denna betydelse har äfven isl. dís i den isländska poesien. B—e. Disa, meteor. Se Dis. Disa (Drottning Disa) är hufvudpersonen i en saga af uppsvenskt ursprung, hvilken uppstod under medeltiden (hon omnämnes redan af Olaus Magni) och i sina detaljer rikare utvecklades af J. Messenius i hans drama "Disa" (det första historiska skådespelet på svenska, uppfördt vid distingen i febr. 1611) samt med en fantastisk-symbolisk uppfattning framställdes af O. Rudbeck i 2:a delen af hans "Atlantica" (1685—89). Sagan, sådan den nu föreligger i litteraturen (se A. A. Afzelius: "Sv. folkets sagohäfder", I), är af hufvudsakligen följande innehåll. Längst bort i hedentima, då konung Frey (eller Sigtrud) regerade, hotade hunger och dyr tid, emedan skörden ej räckte till för den genom långvarig fred starkt ökade folkmängden. Konungen och herredagen beslöto, att alla gamla, sjukliga och lytta skulle dräpas och offras åt Oden. Men D., en dotter till konungens rådsherre Sjustin (eller Sixten) på Vängarn i Uppland, talade hånfullt om männens klokhet och menade sig kunna gifva bättre råd. För att sätta hennes fyndighet på prof böd den öfver hennes tal retade konungen henne komma till sig ej till fots, ej till häst, ej åkande, ej seglande, ej klädd, ej oklädd, ej inom år eller månad, ej på dag, ej på natt, ej i ny, ej i nedan. Hon löste den svåra uppgiften så, att hon spände två ynglingar för en släda och lät vid ena sidan leda en bock, hade det ena benet i slädan och det andra öfver bocken, var klädd i ett nät och kom till kungen tredje dag före jul (hvilken dag icke räknades till själfva året, utan till fyllnaden däri) i skymningen i fullmånaden. Konungen fann sådant behag i hennes förstånd och fägring, att han tog henne till drottning. Det fattade beslutet öfvergafs, och efter D:s råd sändes en (genom lottkastning bestämd) del af folket försedd med vapen, jaktredskap och så mycket säd, som kunde erfordras till ett utsäde, till obebyggda orter norrut att där uppodla jorden. D:s vishet aktades så högt i landet, att många svåra tvister hänskötos till hennes dom vid midvintersoffret i Uppsala, som däraf fick bära namn af Disablot och Disating, hvaraf midvintersmarknaden distingen är ett minne. — Disasagan, som i sig upptagit äldre nordiska sagomotiv, har behandlats af Johan Celsius i prosadramat "Disa" (1687; en omarbetning af Messenius' ofvannämnda skådespel på vers) och af J. G. Oxenstierna i skaldebrefvet "Disa" (1795) och i fjärde sången af den berättande dikten "Skördarne" (1796). I den s. k. Disasalen i Vängarns slotts andra våning finnas å väggarna 8 stora taflor, framställande scener ur D:s historia. De tillskrefvos förr D. K. von Ehrenstrahl, men äro enligt Aug. Hahr endast handtverksmässigt utförda kopior af Ehrenstrahls kompositioner, som återgåfvos dels i kopparstick (af Eimmart; efter ett af dessa är vidstående illustr. tagen), dels i en svit gyllenläderstapeter (till stor del bevarad på Stockholms och Ulriksdals slott). Under hvarje tafla finnas förklarande svenska och latinska verser; de förra skola vara af S. Columbus, de senare af P. Lagerlöf. Jfr L. Bygdén, "Några studier rörande Disa-sagan" (i "Samlaren", 17:e arg., 1896).

Disablot (fnod. dísablót, af dís, ödesgudinna, och blót, offer), offerhögtid till ära för diserna. Ynglingasagan berättar om konung Adils' död, då han var vid disablot och red kring disarsalen. Disablot firades i Uppsala under hednatiden i slutet af februari eller början af mars samt var förbundet med alla svears ting och en marknad. Jfr Disatinget. B—e. Disagio, hand., den efter procent beräknade förlust, som man får vidkännas, när man mot kurant mynt utväxlar en mindre gångbar myntsort eller mindre goda värdepapper. Jfr Agio. Disatinget kallades det alla svears ting, som ursprungligen stod i sammanhang med den gamla hedniska offerfesten disablot (se d. o.) i (Gamla) Uppsala i slutet af februari eller början af mars, men efter kristendomens införande flyttades till början af februari och kallades kyndelsting (fsv. kyndilþing). Tinget var förenadt med en marknad, som däraf fick namnet distingen (fsv. disæthing). B—e. Disazoföreningar (af grek. dis, dubbelt). Se Azofärgämnen. Discessus [dise'ssus], lat. (af discedere, gå åt skilda håll), gående åt olika sidor; omröstningssätt, som tillgår så, att de, som yrka på det ena af två alternativ, träda åt ena sidan (ja-sidan) och de, som hylla den motsatta åsikten, åt den andra sidan