och Phacidiineæ (se d. o.). Jfr Ascomycetes. V. W. (G. L—m.) Disconto l. Sconto, it., hand. Se Diskont. Discophora (af grek. diskos, skifva, och ferein, bära), zool. 1. Liktydigt med Scyphomedusæ. Se Cœlenterata. — 2. Iglar, en till ringmaskarnas klass (Annulata) hörande afdelning (äfven kallad Hirudinea), igenkännlig därpå, att dess medlemmar sakna särskilda rörelse- och yttre andningsorgan, samt därpå, att den utdragna, cylindriska eller något plattade kroppens bägge ändar äro förvandlade till fästskifvor eller sugskålar. I midten af den främre af dessa, som saknas hos vissa D., är munnen, och i midten af den bakre är tarmöppningen belägen. Sugskifvan är för djuret ett medel att suga sig fast vid andra kroppar och utgör tillika dess förnämsta rörelseorgan. Sedan masken sträckt ut sig, fäster den sig nämligen med den främre ändan vid ett föremål och närmar, dragande kroppen efter sig, den bakre ändan, som den därefter fäster för att åter sträcka ut sig och framflytta den främre, o. s. v. Dessa djur lefva i allmänhet fritt i vatten, där de simma med slingrande rörelser och suga blod af andra djur, vid hvilka de för detta ändamål fästa sig; några tillbringa sitt lif såsom parasiter på andra vattendjur. Bland dithörande släkten må nämnas: iglar eller blodiglar (Hirudo), hästiglar (Hæmopis), fiskiglar (Piscicola) och snäckiglar (Clepsine). J. G. T.* Discoplacentalia (af grek. diskos, skifva, och lat. placenta, kaka), däggdjur med skifformig moderkaka (människan, aporna, gnagarna m. fl.). Jfr Placenta och Placentalia. Discovery bay [diska'vəri be͡i']. Se Grant land. Discreto l. Con discrezione, it., mus., med varsamhet. Discus. Se Diskus. Disemma, bot. Se Passiflora. Disen, Andreas Edvard, norsk målare, f. på Modum 1844, studerade i Kristiania för Eckersberg och i Karlsruhe för Gude, återvände till Norge 1876 och är nu bosatt i Modum. Han målar högfjällstaflor, som tilldragit sig stor uppmärksamhet. Disentis, en i västra delen af schweiziska kantonen Grisons, vid Rhen belägen ort med ett berömdt benediktinkloster, anlagdt 614 af den skotske munken Sigbert. Priorn, som behärskade hela nejden, var tysk riksfurste 1570—1806. Lagdt i aska 1799 af fransmännen och 1846 genom vådeld, har klostret återuppbyggts och inrymmer nu en katolsk uppfostringsanstalt. D., som ligger 1,156 m. ö. h., är en besökt luftkurort. Ln. Disfiguration (af lat. upphäfvande partikeln dis och figuratio, figura, gestalt), missbildning, vanskaplighet, lyte. Disful, stad i persiska prov. Kusistan, vid Disfulfloden, en 300 km. lång biflod till Karun, och till hälften inhugget i klipporna, med förfallna murar och många moskéer. Omkr. 25,000 inv. Tillverkning af indigo och i hela österlandet berömda pennor (af rör). 22 km. i s. v. ligga ruinerna af det gamla Susa. Disgrace [-grās], fr. disgrâce, onåd, ogunst. — Disgraciös (fr. disgracieux), blottad på behag, obehaglig, klumpig. Jfr Grace. Disgregation ("skingring", af lat. dis, isär, och grex, hjord, hop), fys., en kropps "sönderdelningsgrad", dess molekylers inbördes medelafstånd, hvilket ökas genom uppvärmning (då t. ex. vatten förvandlas i ånga). Termen infördes 1862 af Rud. Clausius (se d. o.). Disharmoni (af lat. upphäfvande prefixet dis och grek. harmonia, jämnmått, samklang, välljud), brist på öfverensstämmelse; missljud, obehagligt samljud, brist på samklang; oenighet, missämja, slitning; olust, själsoro. Inom musiken bör man skilja mellan en disharmoni och en dissonans, hvilken senare är en harmoniskt berättigad tonförbindelse. — Disharmonisk, missljudande, som ej harmonierar; ej öfverensstämmande; som saknar inre ro och jämvikt, söndersliten, orolig. A. L.* Dishleyfåret [di'ʃli-], husdjurssk. Se Leicesterfåret. Disjecta membra poëtæ, lat., "kringströdda lemmar af en skald", d. v. s. en samling fragmentariska dikter, som ändock afspegla sin skalds egendomlighet. Uttrycket är hämtadt från Horatius' "Satiræ", I, 4, v. 62, där det dock lyder: disjecti membra poetæ ("lemmar af en lemlästad skald"). Disjunktion (lat. disjunctio, åtskiljande, åtskillnad, motsats), log., det förhållande, hvilket eger rum mellan tvenne eller flera begrepp, som utesluta hvarandra såsom samarter inom ett gemensamt släktbegrepp. Dessa begrepp sägas vara disjunkt koordinerade, t. ex. trubbiga, spetsiga och räta vinklar såsom samarter inom släktet vinklar. — Taga disjunktion. Se Hastighetsmätare. S—e. Disjunktiv (lat. disjunctivus), åtskiljande, oförenlig, som innehåller två hvarandra uteslutande moment. — Disjunktiv konjunktion, en samordnande konjunktion, som uttrycker, att endast en af ordförbindelsens leder förefinnes. — Disjunktivt omdöme är ett omdöme enligt formeln: S är antingen P eller P₁ — eller: S är hvarken P eller P₁. — Disjunktiv slutledning är en slutledning (se d. o.) med en disjunktiv öfversats. Däraf tvenne slutsätt: 1. Modus ponendo tollens enligt formeln: S är antingen P eller P₁; nu är S P; alltså är det icke P₁; 2. Modus tollendo ponens enligt formeln: S är antingen P eller P₁; nu är S icke P; alltså är det P₁. S—e. Disjunkt koordinerade begrepp, log. Se Disjunktion. Disjunktor (af lat. disjungere, skilja, motsätta), fys., ett slags elektrisk strömbrytare i form af ett hjul med omväxlande ledande och oledande tänder. S. A—s. Disk (altardisk). Se Disk och duk. Diskant (nlat. discantus, af lat. dis, isär, och cantus, sång), mus., urspr. en till en gifven sång eller "cantus firmus" satt ny melodi; den på 1100-talet uppkomna två- eller flerstämmiga, mensurerade sången (fr. déchant); sopran (se d. o.); öfverstämman (primo) i fyrhändig pianomusik, i motsats till basen (secondo); öfre (högra) hälften af klaviaturen på orgeln och pianot. — Diskantklav. Se G-klav och Klav. — Diskantslut, öfverstämmans gång från lilla undersekunden till tonikan i helt, fullkomligt slutfall. A. L.* Diskblommor, bot., de inre blommorna i blomkorgen hos växtfamiljen Compositæ, i synnerhet när deras krona har en annan form än kantblommornas — i hvilket fall diskblommornas krona