vanligen är rörformig och kantblommornas tunglik. Ldt.* Disko, en stor ö utanför Grönlands västkust, ungefär mellan 69° 15′ och 70° 15′ n. br., i s. begränsad af Diskobukten, i n. ö. genom Waigattet skild från Nugsuaks stora halfö. Omkr. 7,800 kvkm. D. är ett högt platåland af ungefär 600—900 m. medelhöjd i södra och sydvästra delarna och ända till 1,200 in i norra och nordöstra. Enstaka höjder nå öfver 1,500 m., den högsta uppmätta 1,725 m. På västra kusten inskjuta Diskofjord, Mellemfjord och Nordfjord, på östra sidan Mudderbukten. Ön är uppbyggd hufvudsakligen af öfver hvarandra lagrade basaltbäddar — forna lavaströmmar af tertiär ålder — hvilka vid Godhavn och Diskofjorden hvila på gnejs, medan de på öns östra sidor underlagras af kolförande sandstens- och skifferlager hörande till krit- och tertiärsystemen. Några af de till kritsystemet hörande kolflötserna vid Waigattet äro brytvärda. Uifak (Ovifak) l. Blåfjället, mellan Godhavn och Diskofjorden, är fyndorten för de stora Nordenskiöldska järnblocken (se Meteorsten), och krit- och tertiärlagren äro rika på växtfossil, hvilka utgöra bevis för forntida varma klimatförhållanden. På en liten halfö vid öns sydspets ligger den lilla kolonien Godhavn, säte för Nord-Grönlands inspektör. A. G. N. Diskobolos, grek. (af diskos, se Diskus, och ballein, kasta), diskuskastare. Disk och duk (fsv. disker, tallrik, bord, af grek.-lat. discus, kastskifva, som redan i mlat. hade bet. "bord"; fsv. duker, en sidoform till det från lty. lånade dok, nyhty. tuch), ett gammaldags uttryck (med allitteration), som förekommer bl. a. i sammanställningarna hafva egen disk och duk någonstädes, äta vid eget bord, vara bofast någonstädes, äfvensom i vara samman om disk och duk, äta vid gemensamt bord, hafva gemensamt hushåll (om äkta makar). Nämnda uttryck voro vid fullt lif bl. a. i våra landskaps- och landslagar, men torde numera vara föga brukliga annat än i poetiskt språk. — Disk, altardisk, kallas äfven det altaret omgifvande skrank, hvilket tjänar nattvardsgästerna till bord vid anammandet af sakramentet. Duk är vid nattvardsgång beteckning för en omgång nattvardsgäster, d. v. s. det antal, som samtidigt befinner sig (knäböjande) vid altardisken för att undfå sakramentet (en, två, tre o. s. v. "dukar"). R. G. Diskofjorden. Se Disko. Diskomyceter, bot. Se Discomycetes. Diskont, Diskonto (it. sconto, fr. escompte, eng. discount, af lat. computus, beräkning), betyder det afdrag från en skuldsummas nominalbelopp, som göres, då skulden betalas eller (långt vanligare) öfverlåtes före förfallotiden, i det fall att skulden löper utan ränta, såsom förhållandet är med växlar. Vid bestämmandet af växelns belopp tas gifvetvis hänsyn till, hur lång tid det dröjer, innan den förfaller till betalning — d. v. s. räntan för denna tid inräknas i beloppet. Om då innehafvaren af växeln, som exempelvis är ställd på tre månader, öfverlåter (säljer) växeln före förfallotiden, t. ex. efter en månad, kan han ej göra anspråk på dess hela belopp, utan afdrag måste ske med hänsyn till de två månader, som återstå, innan växeln förfaller. Detta afdrag, beräknadt per år i procent af skuldsummans (växelns) nominalbelopp, kallas diskonto, och köp af icke förfallna växlar kallas diskontering l. växeldiskontering. Växeldiskonteringen är en af kreditens hufvudformer. Å ena sidan är den nämligen den säkraste och viktigaste delen af bankernas utlåningsrörelse, och å andra sidan är den ett nödvändigt villkor för att affärsmännen skola få tillgång till nödigt kapital under den tid, som förflyter mellan försäljningen af deras varor och betalningen för dem; då köparna ej ha medel att betala, förrän de i sin tur sålt varorna, sker det första köpet nämligen i allmänhet mot utställande af en växel på kortare eller längre tid. Den bank, som diskonterat växeln, plägar stundom rediskontera (ånyo diskontera) den i en större bank, något som på särskildt förmånliga villkor hos oss är medgifvet de förutvarande sedelutgifvande bankerna i förhållande till Sveriges riksbank (jfr Bank, sp. 859). Diskontots höjd är i första hand ett uttryck för den ränta, som för tillfället är rådande, detta i så hög grad, att orden ränta och diskonto i många fall täcka hvarandra. Det är därvid räntan på korta lån, som är afgörande. Växlarnas beskaffenhet spelar dock uppenbarligen en betydande roll för diskontots höjd, så att "prima bankväxlar" köpas mot lägre diskonto än vanliga "varuväxlar". Äfven en mängd andra olikheter gör sig gällande, så t. ex. beräknas diskontot vanligen högre för växlar på längre tid än tre månader. Genom diskontopolitik äro bankerna i stånd att påverka penningmarknadens läge, i det en höjning af diskontot är ett tecken till, att penningknapphet råder, och därför afser å ena sidan att hålla nere det inhemska kreditbehofvet och å andra sidan att locka in penningar (guld) från utlandet genom utsikten till förmånlig placering af kapital. Den rörliga diskontopolitiken, som förändrar räntesatserna vid hvarje förändring i penningmarknadens läge, utgår egentligen från "Bank of England", men följes nu af de flesta länders centralbanker utom den franska, som sträfvar efter att hålla ett lågt och nästan oföränderligt diskonto (omkr. 3 proc.). I Sverige har man särskildt i äldre tider diskonterat ej endast sådana papper, hvilka angifva en fordran å annan person än den, som öfverlåter densamma, utan äfven reverser, utställda af den sistnämnde själf, hvilken sålunda icke öfverlåter en fordran, utan själf (vanligen under aflämnande af hypotek) på diskonteringsvillkor upptager ett lån, som man därför kallat diskontlån. Anstalter, som bedrifvit diskontering eller utlämnat diskontlån, hafva i Sverige ofta benämnts diskonter. De hafva än bestått af bolag, ehuru privilegierade af staten, än varit rena statsanstalter, än sådana statsanstalter, i hvilka enskilda personer fått deltaga inom en viss gräns; och deras historia är bl. a. historien om de tidigaste ansatserna till bankverksamhet i händerna på enskilda i Sverige. Redan 1756 framkom en plan på diskontinrättningar, hvartill riksbanken och enskilda skulle gemensamt lämna kapital. Planen förföll; men 1773 inrättades Diskontkompaniet i Stockholm och 1783 Diskontkontoret i Göteborg, båda privata bolag, det förra med, det senare utan nämnvärdt understöd genom lån af offentliga medel. Förstnämnda bolag ersattes 1787 af