Generaldiskontkontoret, som drefs med af staten tillsläppt grundkapital och för statens räkning. I sammanhang med Riksgäldskontorets inrättande och det första utgifvandet af riksgäldssedlar bildades år 1789 ett särskildt diskontverk för diskontering med Riksgäldskontorets sedlar. Fonden anskaffades genom association mellan staten och enskilda bolagsmän. Detta kontors rätt att lämna diskontlån i riksgäldssedlar upphörde 1792, då i stället Riksgäldsdiskonten inrättades, i hvilken enskilda fingo deltaga till 1/5. En likartad anstalt, bestående af privata delegare och med skyldighet att lämna en del af vinsten till Riksgäldsdiskonten, inrättades 1797 i Göteborg, i stället för Diskontkontoret därstädes. När år 1800 beslut fattades, att riksgäldssedlarna skulle realiseras genom banken, bestämdes, att denna, såsom en ersättning för de uppoffringar realisationen ådrog densamma, skulle få på sig öfverlåten Generaldiskontkontorets och Riksgäldskontorets diskonteringsrätt. Med anledning däraf inrättades genom kungörelse s. å. Riksdiskontverket eller Allmänna diskontverket, med fonder från banken och med rätt för enskilda att däruti ingå till 1/3. I aflägsnare orter skulle enskilda diskonteringsbolag få bildas. Så uppstodo diskontinrättningarna i Göteborg (1802), Malmö (1803), Åbo (1805) och, till understöd för Göta kanal, Götakanaldiskonten i Göteborg (1810) — den sistnämnda med kanalens aktieegare till intressenter. Dessa enskilda diskonter hade betydande kreditiv på Riksbanken; men de tre förstnämnda skulle lämna en del af sin vinst till nämnda bank, den sistnämnda använda den vinst, som öfvergick fem procent, till arbete å kanalen. 1816 upphörde enskilda delegares rätt att deltaga i Allmänna diskontverket, som därefter kallades Bankodiskontverket. Genom oredlig och försumlig förvaltning kom Malmö diskont på obestånd 1817, och detta hade de öfriga diskonternas fall till följd. För att hindra större olyckor måste staten åtaga sig diskonternas utredning, men led därvid stora förluster (1 1/3 mill. rdr b:ko) på Malmö- och Götakanaldiskonterna. Sedan den tiden hafva, på ett undantag när, de anstalter, som drifvit diskontrörelse, benämnts banker, ehuru Riksbankens diskontering länge utöfvats af särskilda afdelningar under namn af diskonter. Det nämnda undantaget är Manufakturdiskontkontoret. En fond, hvars bildande började 1727 och som ifrån 1739 kallades Manufakturfonden samt hade till ändamål att understödja nyttiga fabriker, ställdes 1766 under Kommerskollegium, i hvilket ett kontor med ofvannämnda namn besörjde dess förvaltning. Fondens tillgångar såväl som en särskild fond, Ulldiskontfonden, samt ett af riksdagen beviljadt kreditiv å banken användes till understöd åt näringsidkare, dels genom diskonteringar å kortare tider, dels genom förlagslån, enligt vissa bestämmelser. 1873 bestämdes, att diskonteringarna skulle upphöra och att hvad som återstod af tillgångarna, sedan kreditivskulden blifvit betald, skulle ingå i förlagslånerörelsen. Vid början af år 1878 öfvertogs förvaltningen af manufakturförlagslånefonden af Statskontoret. Därifrån utgå nu en del af Kommerskollegiets aflöning samt understöd åt olika institutioner för näringarnas uppmuntran; dess behållning var 31 dec. 1905 3,207,356 kr. 29 öre. — Litt.: "Handwörterbuch der staatswissenschaften" (art. "Diskonto" och där meddelad litteratur; 1900); Skogman, "Anteckningar om rikets ständers bank" (1845—46); Bankkommitténs betänkande 1883. C. G. H. (E. Hkr.) Diskontera (se Diskont), bankv., emot öfverenskommet afdrag köpa korta räntefria fordringar, i synnerhet växlar. Diskontinuerlig, mat. Se Kontinuerlig. Diskontkompaniet. Se Diskont. Diskontkontoret. Se Diskont. Diskontlån, bankv. Se Diskont. Diskonto. Se Diskont. Diskontopolitik, bankv. Se Diskont. Diskontör (jfr Diskontera), en som har till affär att diskontera växlar.

Diskordans (af lat. discordare, ej stämma öfverens), geol. "olikformig lagring", det förhållande, som eger rum, då ett enskildt berglager (eller en hel följd af sådana) icke hvilar parallellt på de äldre, underliggande bergartslagren, utan betäcker dem under intagande af en stryknings- och stupningsriktning, som är olika med deras. Den största möjliga diskordans eger rum, då det ena bergartslagrets skikt ligga rätvinkligt ofvanpå det andras. Diskordant eller olikformig öfverlagring bevisar i allmänhet, att emellan bildandet af de äldre och de yngre bergartslagren ett uppehåll egt rum, under hvilket de äldre varit utsatta för rubbningar, ja stundom också för denudation. Å vidstående teckning, som framställer en lodrät skärning genom olika bergartslager, äro a lagrade likformigt på b, a′ och b däremot olikformigt på c. Lagren c hafva blifvit såväl rubbade som denuderade, innan lagren b började bildas. Jfr Konkordans. — Adj. Diskordant. E. E. Diskos. Se Diskus. Diskredit (af lat. upphäfvande prefixet dis och credere, tro), bristande förtroende, misskredit. — Diskreditera, beröfva förtroende, nedsätta i anseende hos allmänheten, bringa i vanrykte. Diskret (fr. discret, af lat. discretus, åtskild), grannlaga, varsam, taktfull; förtegen, tystlåten, som vet att tiga med en anförtrodd hemlighet. Jfr Diskretion och Indiskret. Diskreta storheter, mat., storheter, som hafva bestämda, från hvarandra skilda värden. Dessa värden öfvergå således icke i hvarandra som en kontinuerlig storhets värden. Till diskreta storheter höra alla tal (hela och brutna) i inskränkt mening. Diskretion (fr. discrétion; jfr Diskret), varsamhet, grannlagenhet, takt; förtegenhet; gåfva till erkänsla för någon bevisad tjänst. — Gifva sig på diskretion, gifva sig (åt segraren) på nåd och onåd (med hopp om hänsynsfull behandling). Diskretionär (fr. discrétionnaire; jfr Diskretion), öfverlämnad åt grannlaga godtfinnande. Diskretionär myndighet, en åt domare, förvaltningschefer, presidenter i lagstiftande