äfven räknas det af Svenska nationalföreningen mot tuberkulos 1904 anordnade bostadshuset för lungsiktiga arbetare i Stockholm och samma förenings socialhygieniska försök att hämma tuberkulosen i Neder-Luleå socken, igångsatt 1906. B. B. Dispersion (lat. dispersio, af dispergere, kringsprida), Färgspridning, fys. Låter man solstrålar, som infalla genom en smal springa, gå genom en prisma, hvars kant är parallell med springans längdriktning, så inträder ej allenast en brytning (se Ljusbrytning), utan strålknippet förvandlas till en långsträckt, färgad bild af samma bredd som springans längd. Bland färgerna urskiljer man rödt, orange, gult, grönt, blått, indigo och violett. Den röda färgen är i regeln — vid s. k. normal dispersion — närmast den punkt, hvarest bilden skulle hafva legat, om brytning icke egt rum, och den violetta längst ifrån samma punkt. En på sådant sätt åstadkommen färgad bild kallas spektrum (se d. o.), och det hvita ljusets utbredning till följd af brytningen kallas dispersion. Af detta försök kan man sluta, att solljuset består af en oändlig mängd färgade strålar, af hvilka de röda hafva den minsta och de violetta den största brytbarheten. Ett mått på spridningens storlek är den vinkel, som den ur prisman utgående röda strålen bildar med den violetta. Denna vinkel utgör den totala dispersionen, till skillnad från partiella dispersioner, d. v. s. vinklarna mellan andra strålar, som genomgått prisman, t. ex. mellan den gröna och den röda, mellan den gula och den blå, o. s. v. Den totala dispersionen beror, utom på prismans brytande vinkel, dels på skillnaden mellan de yttersta strålarnas brytningsexponenter, dels på infallsvinkeln. Under lika infallsvinkel mot prismor med lika stor brytande vinkel, men af olika ämnen, är dispersionen proportionell mot skillnaden mellan brytningsexponenterna. Hela spridningen, d. v. s. vinkeln mellan de yttersta färgstrålarna, står till den vinkel, som medelstrålen (vanligen motsvarande linjen E i spektrum) blifvit bruten från sin ursprungliga riktning, i ett konstant förhållande, som kallas ämnets spridningsförmåga. Om man sålunda t. ex. af kronglas och flintglas förfärdigar prismor och ställer så till, att den stråle, som befinner sig i prismans midt, är lika starkt bruten i båda, så blir dock vinkeln mellan de yttersta strålarna och till följd däraf spektrets längd högst olika, i det flintglaset har en betydligt större spridningsförmåga än kronglaset. Spridningsförmågorna hos flintglas n:r 13, kronglas n:r 9 och vatten äro resp. 0,067, 0,039 och 0,026. L. A. F.* Ämnen, som utöfva en stark absorption på strålar af en bestämd färg, gifva ofta anledning till s. k. anomal dispersion, vid hvilken färgernas ordningsföljd i spektrum är delvis omkastad — detta gäller för färgerna, som ligga närmast den starkt absorberbara. Den franske fysikern Le Roux fann ett sådant förhållande för jodgas, som bryter det röda ljuset starkare än det blå (de mellanliggande färgerna absorberas). Denna företeelse föll dock i glömska. Den anomala dispersionen började noggrannare studeras, först sedan dansken Christiansen 1871 visat, att i spektrum af en stark fuchsinlösning färgerna ligga på följande sätt. Minst brytbara äro de violetta strålarna, därpå kommer ett mörkt mellanrum, motsvarande de starkt absorberbara blå och gröna strålarna, och därefter rödt, orange och gult. Kundt studerade en mängd andra färgämnen i lösning och fann liknande förhållanden. Han fann också, att de hvita metallerna — platina, järn, nickel och vismut — visa anomal dispersion. De röda metallerna, guld och koppar, visa normal dispersion, men därjämte den egendomligheten, att deras brytningsindex är mindre än 1, d. v. s. ljuset går hastigare i dessa metaller än i tomrummet. Den anomala dispersionen hos gaserna i solens och stjärnornas atmosfärer antages af åtskilliga fysiker, såsom holländaren Julius, utöfva ett stort inflytande på dessa himlakroppars utseende (man vill på detta sätt förklara protuberanserna och särskildt deras häftiga rörelser såsom endast skenbara). S. A—s. Dispondé (lat. dispondeus, af grek. di, dubbelt, och spondeios; se Spondé), metr., en dipodisk förbindelse af två spondéer (— —, — —). Disponenda, lat. (af disponere, fördela, ordna), bokhand., af sortimentsbokhandlare till försäljning mottagna, men vid redovisningstiden ej sålda eller till förläggaren returnerade böcker, som därför balanseras i räkning till det följande året. Disponent (af lat. disponere, ordna, fördela), teknisk ledare af ett aktiebolag, hvilken eger att åtminstone i vissa fall företräda bolaget. Jfr Direktör. Disponera (lat. disponere, eg. ställa på bestämda platser), fördela, ordna, anordna, logiskt eller konstnärligt anordna stoffet i ett litterärt arbete (afhandling, tal o. s. v.); förordna; ombesörja; hafva till sitt förfogande, råda öfver; göra stämd (för). — Disponerad, hågad, böjd, stämd (för någonting); i större eller mindre grad egande sina uttrycksmedel (i synnerhet röstorganet) i hälsofullt skick; med., som eger anlag, fallenhet (för en sjukdom). Jfr Disposition, Indisponerad och Predisponera. Disponibel (fr. disponible, af lat. disponere, fördela, ordna), som står till någons förfogande, tillgänglig. — Disponibilitet, det tillstånd, i hvilket vissa ämbets- och tjänstemän (militärer och diplomater) befinna sig, då de äro fritagna från tjänstgöring, men hafva skyldighet att, i händelse af behof, åter inträda i densamma. Dispora caucasica, bot. Se Kefir. Dispositio Achilleia. Se Albrekt, brandenburgska furstar. Disposition (lat. dispositio), anordning, uppdelning; mått och steg, anstalt; förfogande; benägenhet, håg; fallenhet; sinnesstämning, befinnande. — 1. Mus., inrättningen af ett tonstycke; kostnadsförslag till eller sammansättningen af stämmorna och mekaniken i ett orgelverk; en sångrösts tillfälliga beskaffenhet l. tillstånd. — 2. Ret., den konstnärliga eller logiska anordningen af stoffet i ett litterärt arbete (afhandling, uppsats, tal o. s. v.). — 3. Krigsv., stundom förekommande benämning på de anordningar en befälhafvare vidtager för utförandet af en marsch, inledandet och utkämpandet af en strid o. s. v. Vanligen utgifvas dispositionerna under formen af order. — 4. Med., mottaglighet, medfödd eller förvärfvad fallenhet (för någon sjukdom). Jfr Disponera, Indisposition och Predisposition. Dispositionsprincipen (se Disposition), jur.,