den på parternas rätt att förfoga öfver tvistens föremål hvilande grundsatsen, att de själfva må bestämma öfver rättegångens utförande. Se vidare Civilprocess, sp. 370—371. Dispositiv (fr. dispositif; jfr Disposition). 1. Statsr., den del af statsbudgeten, som innehåller bindande bestämmelser angående förvaltningen af inkomster och utgifter. — 2. Dispositiva rättsregler äro sådana, som icke afse ovillkorligt ordnande af förhållanden, utan lämna rum för dem, hvilka förhållandet angår, att ordna det på annat sätt genom särskild rättshandel enligt regeln: förord bryter lag. Endast om denna frihet icke begagnas, blir alltså den dispositiva rättssatsen tillämplig. Disproportion (af lat. upphäfvande prefixet dis och proportio, jämnt förhållande), missförhållande, brist på jämnmått. — Disproportionerad l. disproportionerlig, som ej innehar de rätta proportionerna; illa afpassad; illa växt. Jfr Proportion. Disputa (La disputa del sacramento), it., "nattvardsstriden", det vanliga, men oegentliga namnet på en af Rafaels vatikanska fresker, hvilken framställer Teologien l. kyrkans förhärligande (jfr Rafael). Disputabel (lat. disputabilis; jfr Disputera), tvistig, omtvistlig, som ej är obestridlig. Jfr Indisputabel och Odisputabel. Disputant (jfr Disputera), en som deltager i en (offentlig) disputationsakt, företrädesvis en som offentligen försvarar en tes eller en afhandling. Se Disputation. Disputation (lat. disputatio, af disputare, hafva olika åsikter, utbyta meningar), meningsutbyte, lärd strid, företrädesvis om offentligt meningsutbyte angående en för vinnande af lärdomsgrad eller erhållande af lärarbefattning eller för pastoralexamen utgifven vetenskaplig skrift. Disputationer hållas vid universitet och högskolor (förr äfven vid allmänna läroverk) samt inför domkapitlen. Med disputation förstås äfven den för vinnande af akademisk grad till offentlig granskning framställda afhandlingen. — Redan i universitetens äldsta tid (1100- och 1200-talen) utgjorde disputationerna — hvilka länge fingo sitt förnämsta innehåll från striderna mellan skolastiker och humanister — de förnämsta lifsyttringarna vid nämnda lärdomssäten. Med universitetsinstitutionen kom äfven disputationsväsendet till Sverige, och det stod här i flor, långt innan konstitutionerna lagbestämt dess former. I Johannes Rudbeckius' konstitutioner af år 1606 för Uppsala universitet (de äldsta kända, hvilka likväl aldrig vunno offentlig sanktion) var stadgadt, att disputationer skulle hållas kl. 7—10 f. m. om lördagarna, på hvilka dagar inga föreläsningar höllos. De teser, som skulle blifva föremål för ordskifte, borde åtta dagar före anslåendet uppvisas för dekanus, och denne måste själf vara närvarande vid ventilationen för att tillse, att allt ginge rätt till och att god ordning iakttoges. Ingen fick utan laga förfall undandraga sig att vara opponent (granskare) eller respondent (svarande). De studerande skulle tillhållas att infinna sig, och de frånvarandes namn borde antecknas. Preses fick ej göra några bittra utfall mot opponenterna eller med öfverdrifven skärpa bemöta deras anmärkningar. I samma urkund ålades det professorerna att disputera två gånger om året. Enligt konstitutionerna för Uppsala af år 1655 och för Lund af år 1666 (hvilka i hufvudsak stämma öfverens) skulle hvarje professor åtminstone en gång om året författa och offentligen ventilera en disputation. Inga andra än professorer och de, som vunnit någon akademisk grad, egde rätt att "presidera för" afhandlingar. Öfriga disputanter måste ställa sig såsom respondenter under professorers eller magistrars (doktorers) presidium. Sex dagar före ventilationen skulle disputationen anslås och exemplar utdelas (det senare skedde vanligen i kyrkan efter gudstjänstens slut). Preses öppnade disputationsakten med ett kort tal, och därefter framställde opponenterna sina anmärkningar. Hela akten fick ej räcka mer än fyra timmar. Jämte offentliga disputationer voro äfven, till ungdomens utbildning, enskilda disputationsöfningar anordnade, och det ålåg dekanus att öfvervaka dem. Teserna vid dessa öfningar voro stundom författade af preses eller respondens, stundom (och oftast) hämtade ur någon godkänd författare. Endast ifall de voro författade af en professor, var det tillåtet att trycka dem. För att vinna promotion inom någon fakultet måste kandidaterna, efter förutgången disputation "pro exercitio" (för öfnings skull), "disputera pro gradu". Gradualdisputationerna utmärkte sig för en synnerlig högtidlighet. Rektor skulle där infinna sig i ämbetsdräkt och vara åtföljd af pedeller med silfverspiror i händerna. Följande officianter skulle vara tillstädes: 1) preses, aktens ledare, som vanligen jämväl var författare till afhandlingen, för hvars innehåll han var ansvarig, 2) respondenten (respondens), "svaranden", hvilken hade att redogöra för innehållet af och stundom äfven bemötte de framställda anmärkningarna, samt 3) opponenterna (opponentes), granskarna. De sistnämnde voro merendels två och utsågos af preses eller respondens. — Disputationerna urartade efter hand till tomma formaliteter, och deras vetenskapliga värde var ej alltid oomtvistadt. Därtill kom, att ej sällan störande uppträden inträffade, så att det hela snarare gestaltade sig som ett narrverk än som en tankeöfning. Orsaken till att ett så groft missbruk fördrogs låg otvifvelaktigt däri, att de akademiska disputationerna utgjorde det enda medlet för universitetslärarna att utan penninguppoffring utgifva afhandlingar af vetenskapligt innehåll. Ända in i midten af 19:e årh. författades nämligen, med få undantag, afhandlingen af preses, hvaremot tryckningen bekostades af respondenterna. Genom statuterna af 2 april 1852 afskaffades de nämnda missförhållandena. Genom dem infördes det stadgandet, att den, som vill vinna doktorsgrad, skall, efter fullgörandet af öfriga fordringar, "själf författa och utan preses offentligen försvara en akademisk afhandling". Opponenternas antal bestämdes till tre, af hvilka en (vanligen en akademisk lärare) skall utses af den fakultet, till hvars vetenskapliga område afhandlingens innehåll hör, och de öfrige tvenne utses af respondenten (författaren) själf. Det är därjämte enhvar obetaget att opponera extra. Före ventilationen skall afhandlingen granskas af vederbörande fakultets dekanus, hvilken granskning är särskildt omnämnd i tryckfrihetsförordningen (1812) såsom ett undantag från den allmänna censurfriheten. I