allt hufvudsakligt äro 1852 års bestämmelser
oförändradt intagna i 1876 års statuter. — Förr var
användandet af latinska språket obligatoriskt för
alla disputationsafhandlingar, men efter 1852 har det
varit tvångsspråk endast i vissa undantagsfall. För
de disputationer, som hållas inför vissa andra
svenska myndigheter (domkapitlen m. fl.) äfvensom
vid utländska universitet, gälla särskilda, något
olika, bestämmelser. — Öfver den rika svensk-finska
disputations- l. afhandlingslitteraturen finnas
förteckningar af bl. a. J. H. Lidén, "Catalogus
disputationum in academiis et gymnasiis Sueciæ
habitarum" (5 dlr, 1778—80, jämte ett supplement
af G. Marklin), omfattande tiden t. o. m. 1777,
G. Marklin, "Catalogus disputationum ... Lidenianus
continuatus" (2 dlr, 1820, 1856), omfattande tiden
1778—1855 (både Lidéns och Marklins förteckningar
gälla äfven Finland), C. G. Wahlberg, "Förteckning
öfver offentligen försvarade akademiska afhandlingar"
(1877), upptagande afhandlingar vid universiteten i
Uppsala och Lund 1852—77, Karolinska institutet
1842—77 och Hälsingfors univ. 1853—77, samt
A. Josephson, "Avhandlingar ock program utgivna
vid svenska ock finska akademier ock skolor under
åren 1855—1890" (1891—93). Jfr
Religionssamtal.
B. G.
Disputera (fr.
disputer, af lat.
disputare,
räkna, utreda, afhandla), utbyta stridiga meningar;
tvista, ordväxla; käbbla; under iakttagande af vissa
formaliteter offentligen försvara innehållet af en
vetenskaplig afhandling eller framställda teser. Jfr
Disputation och
Dispyt.
Dispyt (fr.
dispute; jfr
Disputera), skarpare
meningsutbyte, tvist, ordskifte; käbbel.
<img l>
Disraeli [diṡre͡i'li l. diṡre͡i'əli]. 1.
Isaac D. (skref sig
D'Israeli), engelsk
litteraturhistoriker, f. 1766, d. 1848, tillhörde
en från Spanien härstammande judisk släkt, som på
1400-talet undan inkvisitionen måst fly till Venezia
och därifrån öfverflyttat till England med D:s fader,
Benjamin D, (f. 1730, d. 1816), hvilken bosatte sig i
London 1748, som köpman förvärfvade stor förmögenhet
och 1801 blef engelsk medborgare. D. sändes vid
unga år till Holland att studera, motsatte sig
vid hemkomsten faderns önskan, att han skulle bli
köpman, och skickades då ut på resor i Frankrike,
hvarifrån han återvände hem 1789, fast besluten
att egna sitt lif åt litterära studier.
Sedan han med några poem tilldragit sig uppmärksamhet i den
litterära världen, gaf fadern motvilligt med sig,
och D., som var ekonomiskt oberoende, sysslade sedan
lifvet igenom med studier och litteraturhistoriskt
författarskap. Hans förnämsta arbete är
Curiosities
of literature (6 bd, 1791—1834, omtryckt i en mängd
nya uppl.; "Kuriositeter i literaturen", 1868),
en samling litterära och historiska anekdoter,
karaktärsteckningar, kulturhistoriska smådrag
o. s. v., hvilande på omfattande
studier i böcker och otryckta källor
samt synnerligen populär genom det lifliga
framställningssättet. D. utgaf äfven flera andra
dylika samlingar, såsom
Miscellanies or literary
recollections (1796),
Calamities of authors (2 bd,
1812, ny uppl. 1867) och
Quarrels of authors (3 bd,
1814). D:s
Essay on the literary character (1795,
senast omtryckt 1867) är äfven rik på belysande
anekdoter. Hans för öfrigt rätt obetydliga roman
Meinoun and Leila (1797) var den första bearbetning på
engelska af ett orientaliskt ämne, som kunde sägas ega
verklig lokalfärg. D., hvilken liksom sin fader hållit
sig tämligen fjärran från den judiska församlingen,
utgick formligen därur 1817 och lät s. å. döpa sina
barn. Bland hans senare arbeten märkas hans starkt
rojalistiskt hållna
Commentaries on the life and
reign of Charles I (5 bd, 1828—30, ny uppl. i 2
bd, 1850), som 1832 förskaffade honom värdighet af
hedersdoktor vid Oxfords universitet. 1833 utgaf
han anonymt
Genius of judaism, ett utkast till
en judisk historia med stark förkärlek för äldre
tiders judendom. D. blef 1839 blind, men utgaf dock
med sin dotters tillhjälp
Amenities of literature (3
bd, 1840), ett försök till en sammanhängande engelsk
litteraturhistoria, från hvars fullbordande blindheten
nödgade honom att afstå. Han var synnerligen populär
bland sin samtids författare och deltog i flera
ryktbara litteraturhistoriska strider (t. ex. om Pope
1820). D:s anekdotiska uppgifter äro visserligen
stundom ej så noggranna, men han har förtjänsten
af att ha hänvisat på mycket förut obeaktadt
källmaterial. Hans samlade arbeten utgåfvos af sonen
Benjamin D. (i 7 bd 1849—51), och denne har äfven
lämnat en till "Curiosities of literature" i de flesta
nyare upplagor fogad karaktärsteckning af fadern.
V. S—g.
<img l>
2.
Benjamin D., earl af Beaconsfield, den
föregåendes son, engelsk statsman och författare,
f. 21 dec. 1804 i London, döpt 1817, åtnjöt
undervisning först i en liten skola i Blackheath,
sedan i en unitarisk skola i Walthamstow och kom vid
17 års ålder 1821 på ett advokatkontor i London. Han
skötte där sitt arbete icke utan framgång, men utan
intresse och öfvergaf snart den juridiska banan för
den litterära. Den fantastiskt politiska romanen
Vivian Grey (2 dlr, 1826—27), det första i den långa
rad af arbeten, i hvilka D. under en genomskinlig
förklädnad ger uttryck åt sina egna förhoppningar och
drömmar, gjorde sin författare med ens berömd.
En svår sjukdom gjorde honom emellertid för den närmaste tiden
så godt som oduglig till allt intellektuellt arbete
(under denna sjukdomstid tillkommo dock hans satiriska
små mästerverk
Ixion in heaven, The infernal marriage
och
Popanilla), och han tillbragte för sin hälsas
skull åren 1828—31 på vidsträckta resor. Till England
återkom han midt under den hetaste striden om den
första reformbillen och kastade sig genast in i det
