politiska lifvet. Först sökte han — utan sympati både för en utlefvad toryisms reformfientlighet och för whigpartiets oligarkiska kotteriväsen och borgerliga liberalism — att såsom radikal vinna en plats i underhuset för High Wycombe, men föll igenom två gånger 1832. På ett mera toryistiskt program rönte han samma öde 1835. Förmodligen genom inflytande från lord Lyndhurst, med hvilken han vid denna tid i lady Blessingtons salong kommit i beröring, hade han nämligen närmat sig det af Peel reorganiserade torypartiet, stod ånyo 1835 såsom torykandidat för Taunton och invecklade sig därunder i en förbittrad och för båda parterna föga hedrande strid med Daniel O'Connell, hvars understöd han sökt under den första valstriden i High Wycombe. Midt under dessa politiska strider utgaf han i rask följd, utom de politiska småskrifterna What is he? (1833), en politisk trosbekännelse, The present crisis examined (1834), Vindication of the british constitution (1835), ett försvar för den demokratiska toryismen, samt Letters of Runnymede (1836), en hel rad romaner: The young duke (1831), Contarini Fleming (1832), The wondrous tale of Alroy (1833), Venetia (1837) samt Henrietta Temple (s. å.), hvilka, om de än ej i afsevärdare grad ökade hans litterära ära, underhöllo allmänhetens intresse för honom. Ändtligen 1837 lyckades D. såsom torymedlem för Maidstone komma in i underhuset, där han genast slöt sig till sir Robert Peel. Hans första anförande, ehuru det i och för sig ej erbjöd anledning därtill, mottogs — delvis på grund af talarens affekterade uppträdande — af motsidan med en storm af hånskratt. Då D. slutligen efter fåfänga ansträngningar att göra sig hörd satte sig ned, yttrade han de profetiska orden: "Den tid skall komma, då I skolen lyssna till mig". Redan en vecka efter sitt nederlag vann han husets öra genom ett sakkunnigt anförande rörande lagstiftningen om litterär eganderätt, talade under den följande tiden sällan, men alltid kort och sakrikt och höll 1839 ett lika klarsynt som modigt anförande i den då brännande chartistfrågan. S. å. gifte han sig med mrs Wyndham Lewis, änka efter en af hans närmare vänner, och detta gifte ej blott befriade honom från de ekonomiska svårigheter, hvarunder han länge arbetat, utan skänkte honom äfven i rikaste mått hemlifvets lycka. — 1841 valdes D. till representant för Shrewsbury såsom anhängare af det stora konservativa parti, som då med Peel kom till makten. Men redan 1843 började han och den af honom ledda krets af unga aristokrater ("Young England"), som fått upp ögonen för de sociala missförhållandena i landet och för aristokratiens förpliktelser att undanröja dem, ställa sig fientliga mot Peels i deras ögon alltför whigistiska politik, särskildt i tidens brännande fråga, tullfrågan. Under de följande åren angrep D. vid flera tillfällen regeringen, förföljde med bitande sarkasmer Peels politik, som han betecknade såsom ett organiseradt skrymteri, och karakteriserade träffande Peel själf såsom den där öfverraskat whigs vid badning och sprungit bort med deras kläder, tills omsider efter Peels definitiva öfvergång till frihandelssidan brytningen mellan Peel och hans forne anhängare blef oåterkallelig. Under denna tid utgaf D. sina ryktbaraste politiska romaner: Coningsby or the new generation (1844) och Sybil or the two nations (1845). I den förra, ett manifest för "Unga England", uppdrager han hufvudkonturerna af ett program för ett ungkonservativt parti, hvars syfte skulle vara ett annat än att i sista stund motvilligt förverkliga det liberala partiets reformyrkanden, och ser framtidens hopp i ett nationellt kungadöme och en regenererad aristokrati samt framhåller — också ett bevis på hans skarpa politiska blick —, att genom 1832 års parlamentsreform kronan måhända skulle blifva i stånd att återvinna en del af den makt den under föregående tider förlorat. I "Sybil" behandlar D. på grundvalen af de iakttagelser han gjort under en resa i fabriksdistrikten 1844 den sociala frågan och framstår här liksom på många andra ställen såsom en oblidkelig fiende till den liberala nationalekonomien och såsom en anhängare af den sociala lagstiftning, som förnämligast genom en annan tory (lord Shaftesbury) blef en verklighet. Efter att 1847 ha utgifvit romanen Tancred, som sysslar med det religiösa problemet — han kallar själf de tre sista romanerna en trilogi —, utsågs han efter Bentincks död 1848 till ledare för torypartiet i underhuset, en motvillig gärd af erkännande åt den sällsynta förmåga han lagt i dagen såsom debattör och parlamentarisk taktiker. De närmast följande åren använde han till att reorganisera det genom Peels affall lamslagna och så godt som upplösta torypartiet. Och under flera decennier (intill 1874) blef det hans hufvuduppgift att såsom oppositionens ledare under erkännande af en utveckling, som han innerst ogillade, såvidt möjligt söka förmildra dess oundvikliga följder, en uppgift, som han löste med fulländad taktisk skicklighet och obestridd lojalitet mot sitt land och sitt motparti. Febr.—dec. 1852 var D. skattkammarkansler och ledare af underhuset i lord Derbys kabinett, som nödgades lämna plats för en koalitionsministär under lord Aberdeen, och författade samtidigt öfver sin forne ledare, Bentinck, en lefnadsteckning, som innehåller mycket af intresse för Peels och Cannings liksom för hans egen historia. Febr. 1858—juni 1859 var han ånyo skattkammarkansler, i Derbys andra ministär. De närmast följande åren ställde de största kraf på D:s både förmåga och uthållighet, i det han hade att kämpa en till synes hopplös kamp mot öfvermäktiga politiska motståndare, samtidigt misstrodd af sitt eget parti. Efter den Russellska ministärens afgång inträdde D. som skattkammarkansler i Derbys tredje ministär (juli 1866), förmådde det konservativa partiet att taga ledningen i tidens mest brännande reformfråga och lyckades genomföra en ny radikal parlamentsreform 1867 — det mest lysande beviset på hans ojämförliga parlamentariska skicklighet och förmåga af politisk intuition. Då Derby 1868 drog sig tillbaka, trädde D. i spetsen för regeringen (27 febr.), men föll redan i dec. s. å. på frågan om den irländska statskyrkans upphäfvande. Efter några års tillbakadragenhet, hvarunder han i romanen Lothair (1870) — litterärt sedt kanske det bästa af hans arbeten — behandlade de kyrkliga frågorna, som genom katolicismens pånyttfödelse i England trädt i förgrunden, kallades han 1874 efter Gladstones afgång att bilda den nya regeringen, den första torymajoritetsregeringen efter 1841. Redan 1876 lämnade han emellertid,