nedtyngd af den oerhörda arbetsbördan, ledarskapet i underhuset åt sir Stafford Northcote och inträdde i öfverhuset såsom earl af Beaconsfield och baron Hughenden — hans 1872 aflidna maka hade sedan 1868 burit titeln viscountess af Beaconsfield. De politiska problem, på hvilka man kunde väntat, att den nya regeringen framför allt skulle rikta sin uppmärksamhet, voro den irländska frågan samt frågan om koloniernas ställning till moderlandet. Ehuru i tidigare uttalanden D. både egnat uppmärksamhet åt dessa frågor och äfven snillrikt angifvit de allmänna dragen af deras lösning, lämnade han dem såsom premiärminister helt eller delvis åsido; på det kolonialpolitiska området står drottningens antagande af titeln kejsarinna af Indien såsom en enstaka yttring af hans allmänna imperialistiska åskådning, hvarjämte rikets intressen praktiskt främjades genom det äfven ekonomiskt fördelaktiga inköpet för brittiska regeringens räkning af kedivens aktier i Sueskanalen (1875). Trots ett ganska omfattande arbete på den sociala lagstiftningens område har D:s sista ministär hufvudsakligen bedömts från synpunkten af sin utrikespolitik. Följande den Palmerstonska politikens traditioner, bidrog D. genom sin afvisande hållning mot en gemensam aktion af stormakterna mot Turkiet 1875 att skärpa den östeuropeiska krisen. Hans turkvänliga hållning och icke minst hans likgiltighet gentemot de visserligen öfverdrifna berättelserna om turkarnas massakrer på sina kristna undersåtar bragte honom i konflikt med den allmänna meningen i England och utsatte honom för ursinniga angrepp från Gladstone. Hans kraftiga uppträdande under och efter det rysk-turkiska kriget 1878 räddade emellertid Turkiets existens. Stödd på hemliga separataftal både med Ryssland och Turkiet, lyckades han vid slutuppgörelsen på Berlinkongressen, i hvilken han själf jämte lord Salisbury såsom engelskt ombud deltog, genomföra en för Turkiet förmånlig uppgörelse, hvarjämte England tillerkändes skyddsrätten öfver Cypern. Efter Berlinkongressen nådde hans anseende i själfva verket sin höjdpunkt, och han mottogs af allmänt jubel, då han från Berlin hemförde "fred med ära" ("peace with honour"). Krigen i Syd-Afrika och Afganistan bidrogo emellertid under den följande tiden att försvaga hans ställning, och då han begick det stora taktiska missgreppet — måhända det enda han någonsin begick — att upplösa parlamentet, stannade han i minoriteten och afgick 20 april 1880. S. å. utkom romanen Endymion (i svensk öfv., 2 bd, 1881), det sista af D:s skönlitterära arbeten, och väckte, mest till följd af författarens samhällsställning, oerhördt uppseende. Dess litterära värde skattas emellertid betydligt lägre än D:s tidigare samtidsromaners. Redan 19 april 1881 afled D. och begrofs bredvid sin maka på Hughenden; en minnesvård öfver honom restes på parlamentets föranstaltande i Westminster abbey. Inom den engelska litteraturen är D. skaparen af en ny genre, den politiska romanen, och som skildringar af de sociala och politiska förhållandena i England under 1830- och 1840-talen äro hans arbeten oöfverträffade mästerstycken. Som talare var D. framför allt debattör, ouppnådd i användningen af ironiens och sarkasmens vapen. Såsom statsman utmärktes D. af skarp blick, skapande fantasi och förvånande framsynthet, men ock af en viss indolens samt bristande intresse för detaljer, egenskaper, som lågo i vägen, när det gällde att öfverflytta en genialt utkastad plan från papperet till verkligheten. Hans enastående förmåga såsom parlamentarisk taktiker har af ingen förnekats. En för D. karakteristisk egenskap äro hans höga tankar om och sympati för den ras han tillhörde. Detta framträder såväl i hans arbete för att förskaffa judarna full medborgarrätt i England som i hans skildring af dem i sina romaner. En lefnadsteckning öfver D., byggd på hans efterlämnade papper, var under utarbetande af den numera aflidne lord Rowton. En samlad upplaga af D:s arbeten utkom 1881 i 10 bd; valda tal utgåfvos s. å. af T. E. Kebbel i 2 bd, hans Home letters 1830—31 1885 och hans Correspondence with his sister 1886. Litt.: Brandes, "Benjamin Disraëli, jarl af Beaconsfield" (1878), T. P. O'Connor, "The earl of Beaconsfield", Froude, "The earl of Beaconsfield" (1891), Bryce, "Studies in contemporary biography" (1903), och Meynell, "The earl of Beaconsfield" (s. å.). T. H—r. Diss (fr. ré dièse, eng. d sharp), mus., fjärde tonen i kromatiska skalan, eller den med en half ton höjda tonen d; förväxlas enharmoniskt med ess. — Höjd med två halftoner, kallas tonen d dississ och förväxlas enharmoniskt med e. A. L.* Diss., förkortning för dissertation. Dissekera (lat. dissecare, skära isär), anat., med knif, såg, sax, nål eller annat instrument metodiskt dela och framställa döda djur- eller människokroppars olika lager, organ m. m. för att studera eller visa deras anordning och byggnad. (Jfr Anatomi.) — Den vetenskapligt bildade person, som på anatomisalar verkställer dissektioner för lärarens föreläsningar eller speciellt öfvervakar lärjungars arbeten af detta slag, kallas prosektor. Dissektion af döda kroppar för patologiskt eller rättsmedicinskt ändamål kallas vanligen sektion, obduktion eller autopsi. G. v. D.* Dissektion, en i vetenskapligt ändamål företagen sönderdelning af en djur- eller människokropp. Jfr Dissekera. Dissens. Se Dissensus. Dissensus, lat., l. Dissens (af dissentire, hysa olika tänkesätt), meningsskiljaktighet. Dissenterlagar (se Dissenters) kallas de lagar och förordningar, som bestämma dissenters' ställning till statskyrkan. Om dissenterlagstiftningen i Sverige se Främmande trosbekännare. Dissenters (af lat. dissentire, vara af olika mening), eng., benämning på dem, som icke tillhöra statskyrkan, således i England detsamma som icke-episkopaler, i Skottland icke-presbyterianer. (Den historiskt riktigaste benämningen på de engelske dissenters är non-konformister). Dissenters' ställning till statskyrkan är bestämd genom s. k. dissenterlagar (om denna lagstiftning i Sverige se Främmande trosbekännare). Jfr Dissidens. Dissertation (lat. dissertatio, af dissertare, grundligt omorda, utveckla), lärd afhandling. — Dissertatio academica, nlat., akademisk afhandling. — Dissertatio gradualis, nlat., gradualafhandling. Jfr Disputation. Dissidens (af lat. dissidere, skilja sig, vara oense), split, oenighet; meningsskiljaktighet i