trosfrågor. — Dissident, afvikande i åsikter, företrädesvis i fråga om trosbekännelser. Denna benämning är vanlig i Schweiz, Preussen och, företrädesvis, i Polen. De rättigheter, som tid efter annan gifvits dissidenterna (icke-katolikerna) i sistnämnda land, i synnerhet genom den s. k. "pax dissidentium" 1573, hafva ofta blifvit kränkta, särskildt under den af jesuiterna ledde August II (1697—1733) framför allt på riksdagen i Grodno 1719. Jesuiternas förföljelser mot dissidenterna i Polen bidrogo mer än något annat att fördärfva landet och göra det till ett lättvunnet byte för grannstaterna. Litt.: Krause, "Die reformation und gegenreformation in Polen" (1901). — Dissidentism, meningsskiljaktighet i religiösa ting. (Hj. H—t.) Dissimilation (af lat. dissimilis, olik), olikdaning; språkv., förändring af ett språkljud till (större eller mindre) olikhet med ett annat närstående, t. ex. öfvergången från l till n i fsv. lyklar, som blifvit nysv. nyklar. Jfr Noreen, "Vårt språk" (III: 46, 1905). Dissimulation (lat. dissimulatio, af dissimulare, förställa sig), förställning, fördöljande. Dissimulera (lat. dissimulare, förställa sig), hemlighålla, ej låta märka; förställa sig. Mots.: simulera. En sjuk kan dissimulera, en frisk simulera en sjukdom. Dissipation (lat. dissipatio, af dissipare, förströ, skingra), förströelse. Dississ, mus. Se Diss. Diss moll (fr. ré dièse mineur, eng. d sharp minor), mus., den molltonart, som har diss till grundton och företecknas i likhet med sin parallell, fiss dur, med sex ♯, nämligen för f, c, g, d, a och e. A. L.* Dissna, en omkr. 140 km. lång biflod fr. v. till Düna. Dissociation (lat. dissociatio, af dissociare, söndra, upplösa), Elektrolytisk, fys. kem. Van't Hoff uppställde 1886 den lagen, att det osmotiska tryck, hvilket en i en viss volym vätska löst kropp utöfvar, är precis lika stort som det tryck, hvilket samma mängd af kroppen skulle ega, ifall den uti gasform intoge samma volym. Genom mätning af det gastryck, som en gifven mängd, t. ex. 1 gr., af en gifven gas utöfvar, då den intar en viss volym, t. ex. 1 kbm., vid 0° C., bestämmes gasens molekylarvikt (se Avogadros lag). Enligt van't Hoffs lag kan man, då man känner det osmotiska trycket hos en gifven mängd, t. ex. 1 gr., af en gifven kropp, löst i en gifven mängd, t. ex. 1 kbm., vatten eller annan vätska vid 0° C., påstå, att sagda kropp skulle i gasform under liknande yttre omständigheter utöfva ett precis lika stort gastryck. Man har på detta sätt utrönt molekylarvikten hos en stor mängd kroppar, hvilka man ej lyckats öfverföra i gasform, genom att lösa dem i vatten eller andra vätskor och bestämma lösningarnas fryspunkt eller kokpunkt, hvarur den lösta kroppens osmotiska tryck beräknas. De så bestämda molekylarvikterna stämma i de flesta fall väl öfverens med hvad man af erfarenheter från andra håll kan vänta, och van't Hoffs lag har därigenom fått sin bekräftelse. Helt annorlunda förhålla sig emellertid lösningar uti vatten af elektrolyter, kroppar, som leda elektricitet under samtidig kemisk sönderdelning, och hvilka från kemisk synpunkt kallas salter, syror och baser. Dessa erhålla alla, enligt beräkning ur van't Hoffs lag, en mycket för låg molekylarvikt. Man skulle ju kunna försöka att förklara dessa undantag på samma sätt som de, hvilka funnits bland gaserna, genom antagande af dissociation, så att exempelvis klorväte (H Cl) uti lösning antoges vara delvis sönderfallet i H och Cl (väte- och kloratomer). Emellertid syntes denna utväg så stridande mot alla föregående kemiska erfarenheter, att van't Hoff ej tilltrodde sig att beträda densamma. Detta steg togs först 1887 af Arrhenius, som visade, att de slutsatser, till hvilka man kommer genom studiet af elektrolyternas galvaniska ledningsförmåga, i nämnda fall öfverensstämma med antagandet af dissociation, men ej uti vanliga atomer eller atomgrupper, utan sådana laddade med elektricitet (ioner; i förevarande exempel <table c> <td> + <td> <td>— <td> H <td>och <td>Cl). </table> Dissociationens storlek, sådan den beräknas ur det ena eller andra fenomenet, visar en mycket påfallande öfverensstämmelse. Till följd af den elektriska laddningen hos ionerna är det emellertid omöjligt att i märkbar grad skilja dem åt annat än med elektriska hjälpmedel (elektrolys); i detta afseende skiljer sig den elektrolytiska dissociationen från den vanliga, men eljest äro de likartade, d. v. s. samma lagar gälla för dem båda. Sedan en massa slutsatser af Arrhenius och andra dragits ur läran om den elektrolytiska dissociationen och befunnits kasta ljus öfver de mest skilda områden af fysiken och kemien, har denna lära blifvit allmänt antagen och äfven beredt väg för van't Hoffs teori för lösningar, hvilkens hufvudlag ofvan blifvit anförd. Äfven för åtskilliga gaser (salter uti Bunsenlågan) har Arrhenius påvisat, att de äro elektrolytiskt dissocierade. Enligt nyare undersökningar antar man likväl, att gasernas dissociation, då de leda elektricitet, delvis är af annan art och beror på molekylernas sönderfallande i elektroner (se d. o.). Den elektrolytiska dissociationsteoriens stora betydelse för kemien beror på den omständigheten, att ionerna synas vara de egentliga kemiskt verksamma kropparna, i det andra kroppars reaktionsförmåga, jämförd med ionernas, är högst obetydlig. S. A—s. Dissociationskonstant, fys. kem. Enligt Arrhenius' dissociationsteori eger i hvarje lösning af en elektrolys (syra, bas eller salt) jämvikt rum mellan elektrolytens hela molekyler och dess ioner. Denna jämvikt bestämmes genom massverkans lag, enligt hvilken i det enklaste fallet (dissociation i 2 ioner) ekvationen Ci² = KCs måste gälla, där Ci betyder ionernas och Cs de hela (icke dissocierade) molekylernas koncentration samt K en konstant, den s. k. dissociationskonstanten l. affinitetskonstanten. Denna konstant är karakteristisk för hvarje syra eller bas och utgör ett kvantitativt uttryck för dess styrka eller affinitet. H. E. Dissociera (lat. dissociare, af dis, åtskils, och sociare, förena), sönderdela, skilja, upplösa. Jfr Associera och Dissociation. Dissogoni (af grek. dissogenein, föda två gånger), zool., en art af fortplantning, som anträffas hos vissa kammaneter (Eucharis och Bolina) och som utmärkes därigenom, att larverna, strax efter det de lämnat ägghöljet, blifva könsmogna och lägga ägg, hvarefter könsorganen tillbakabildas och larverna