fortsätta sin utveckling till fullmogna
kammaneter. Som sådana uppnå de efter flera månader
för andra gången könsmognad. På liknande sätt kan
könsverksamheten afbrytas genom metamorfosen hos flera
hydroidmedusor och sifonoforer (se
Cœlenterata).
L—e.
Dissolubel (lat.
dissolubilis, af
dissolvere,
upplösa), upplöslig, smältbar. —
Dissolubilitet,
upplöslighet, smältbarhet.
Dissolving views [diṡå'lviȵ vjō'ṡ], eng.,
fys.,
försvinnande eller sig upplösande bilder, särskildt
afsedda för teatereffekt. Vanligen belyses medelst
en kamera det föremål, hvars bild skall framkallas,
och genom belysningens gradvis skeende minskning
eller stegring kan bilden än försvinna och än åter
framträda. Många olika slags anordningar för detta
ändamål kunna tänkas. Vidstående figur torde gifva en
föreställning om en dylik anordning, hvilken blifvit
använd af en fysikomagiker i London. (Bildens spöklika
utseende beror på dess genomskinlighet och på det
sätt, hvarpå densamma försvinner, nämligen genom
minskning i belysningen från kalkljuset.) Vanligast
åstadkommas dissolving views medelst laterna. Bilderna
projicieras på en fond; de försvinna och framträda
genom objektivets förställning eller dess inställning
i rätt fokus.
Dissonans (fr.
dissonance, af lat.
dissonare,
ljuda olika, af
dis, åtskils, och
sonare, ljuda),
mus., missljud, störd samklang, förhållandet mellan
sådana toner, hvilka utgöra eller representera
olika klanger, hvarför deras samtidiga ljudande icke
skänker tonsinnet en lugn tillfredsställelse, utan
verkar naggande och oroligt på detsamma samt väcker
längtan efter dissonansens öfvergång, "upplösning",
till en jämn, ostörd samklang eller "konsonans". Den
nutida musikteorien förklarar dissonansen såsom en
flerhet af klanger. I dissonansen (nonackordet)
g h
d f a t. ex. ingå både treklangen på
g och den på
f,
den förra fullständigt, den senare "representerad"
genom två toner, och ackordets "upplösning" sker då
naturligast till den treklang, som med båda de förra
är lika nära besläktad, d. v. s.
c-klangen. Till
dissonanserna räknas icke rena oktaver, kvinter,
kvarter, terser och sexter, men väl sekunder, septimor
och nonackord, äfvensom alla öfverstigande eller
förminskade intervall. Åsikterna i denna fråga hafva
likväl varit olika på olika tider. För grekerna gällde
terser och sexter såsom dissonanser, hvilket sannolikt
till en början berodde därpå, att den pytagoreiska
tersen var större än den naturliga. Samma åsikt
bibehölls under större
delen af medeltiden. Franco af Köln (omkr. 1200) var
den förste, som erkände tersen, och Jean de Muris
(omkr. 1300) den förste, som erkände sexten såsom
konsonant, hvaremot för den sistnämnde, liksom i
allmänhet för kontrapunktisterna, kvarten gällde som
dissonant. Betänker man vidare, att i den moderna
"liksväfvande temperaturen" intet enda intervall,
utom oktaven, är fullt rent, så finner man, att
dissonans är ett mycket relativt begrepp. Dissonansen
är antingen
väsentlig, d. v. s. utgörande en
nödvändig del af ett själfständigt ackord,
eller
tillfällig, d. ä. en ackordfrämmande och
öfvergående tonförbindelse. Till det senare
slaget räknas genomgående noter, växelnoter,
förhållningar, antecipationer och altererade
ackord. Den äldre musikteorien uppställde såsom
regel, att den dissonerande tonen skulle "förberedas"
(genom att intagas i näst föregående ackord), men
den nyare praxis har nästan alldeles frigjort sig
från detta tvång. — Dissonansens allmänestetiska
berättigande ligger i behofvet af omväxling och
outhärdligheten af en absolut ostörd harmoni. Ett
musikaliskt berättigande har dissonansen dessutom
såsom det elementära uttrycket för oroliga, olustiga
eller stridiga känslor, hvaremot konsonansen är
det allmänna harmoniska uttrycksmedlet för känslor
af ro och lust. —
Dissonant, missljudande ton.
A. L.*
Dissonera (lat.
dissonare), vara missljudande.
Dissyllabum, mlat. (grek.
dissyllabon), tvåstafvigt
ord. Jfr
Monosyllabum.
Distans [uttalas vanligen: distaȵ's], fr.
distance (af
lat.
distare, vara aflägsen), afstånd. 1.
Astron. Se
Astronomiska koordinater. — 2.
Sportv., det
afstånd, som hästarna under en löpning måste
tillryggalägga. Distanserna på kapplöpningsbanan pläga
variera mellan 800—7,500 m. (1/2 à 4 1/2 eng. mil). De
korta distanserna, 800—1,200 m., äro för tvååriga
hästar, 1,600—3,200 m. (1 till 2 eng. mil) äro
de vanliga för äldre hästar vid slätlöpningar. De
längre distanserna förekomma vid hinderlöpningar. —
3.
Krigsv. Hålla
distans, hålla det behöriga afståndet
t. ex. mellan olika truppafdelningar, större eller
mindre (se
Afstånd). — 4.
Sjöv. Jfr
Generaldistans
och
Utseglad distans.
2. B. C—m.
Distansera (se
Distans),
sportv. En häst säges
vara distanserad, om den under en slätlöpning icke
samtidigt med att den segrande hästen når målet själf
passerat
distanspålen, som är uppställd omkr. 200
m. framför vinstpålen, eller om den i heats (se
d. o.) ej för andra gången får täfla om priset,
eller ock om dess ryttare på ett eller annat sätt
brutit mot gällande föreskrifter under löpningen.
B. C—m.
Distansfrakt (se
Distans), den frakt, som
befraktaren, då ett fartyg i följd af vissa
oförutsedda hinder (t. ex. nödvändighet att anlöpa
nödhamn) ej på öfverenskommet sätt kan föra godset
till bestämmelseorten, eger att betala för den redan
tillryggalagda distansen.
Distanskikare (se
Distans),
krigsv., en kikare, med
hvilken man kan mäta afstånd till föremål med
känd
höjd (jfr
Distanskort). Den kan därjämte användas
som en vanlig fältkikare.
G. af Wdt.
Distanskort (se
Distans),
krigsv., en primitiv
afståndsmätare, bestående af en skifva af papp eller
metall, som den mätande håller lodrätt framför sig
