tillryggalägges medelst ridning, simning o. s. v. Se Distansridt. Distans-ur (se Distans), krigsv., ett egendomligt slag af afståndsmätare, som grundar sig därpå, att man, utgående från den tidpunkt, då blixten eller rökmolnet (t. ex. från en affyrad kanon) synes, mäter den tid, som åtgår, tills ljudet (knallen af skottet) höres. Då ljuset fortplantas, praktiskt taget, ögonblickligt på de afstånd, som ifrågakomma till mätning, kan afståndet uppskattas uteslutande efter ljudets fortplantningstid. Uret kan konstrueras så, att en visare sättes i gång, då rökmolnet från ett fientligt skott synes, och hejdas, då knallen höres, hvarefter den mätande direkt på uret afläser afståndet. Alla instrument af detta slag äro numera obrukbara, dels emedan det är omöjligt att afgöra, om den knall, som höres, sammanhänger med det rökmoln, som iakttagits, dels emedan det i allmänhet är för sent att mäta afstånden, då fienden redan börjat skjuta. G. af Wdt. Disteli, Martin, schweizisk karikatyrtecknare, f. 1802, d. 1844 som ritlärare i Solothurn, tecknade illustrationer för tidskrifter och åtskilliga bekanta arbeten ("Münchhausen", A. E. Fröhlichs fabler m. fl.), men gjorde sig mest känd som skarp politisk satiriker genom sin från 1839 utgifna "Disteli-kalender". Jfr Zehnder, "Martin D." (1883). Disten Hauy, miner., triklina, bredt pelarformade kristaller af blå eller hvit färg, stundom färglösa, af andalusitens sammansättning Al₂ Si O₅ (se Cyanit). A. Hng. Distika. Se Distikon. Distikon (Distichon), plur. Distika (af grek. distichos, tvåradig, af di, dubbelt, och stichos, rad), metr., dubbelvers, verspar. Termen distikon används nästan uteslutande för att beteckna ett verspar, som består af en hexameter och en s. k. pentameter, hvilken senare i själfva verket också är en sexfotad vers. Hos greker och romare var distikon den vanliga formen för det s. k. epigrammet. En längre följd af distika kallades elegi, alldeles oberoende af det poetiska innehållet eller stämningen. Företrädesvis tillhörde likväl detta s. k. elegiska versmått den erotiska och didaktiska poesien. — I svensk verskonst började distika odlas med större ifver och skicklighet först under den metriska nydaningsperioden i början på 1800-talet (Tegnér i "England och Frankrike" 1806, Atterbom i "Till Hedborn" 1808, m. fl.). Större dikter på distika ha i Sverige skrifvits af bl. a. Atterbom, Stagnelius och B. E. Malmström, ur hvars "Angelika" kunna anföras som exempel: <poem> Säg mig, du doftande vind, som dansar i fröjd öfver <tab><tab><tab><tab><tab><tab><tab><tab>fältet, såg du min lilja? o säg! såg du min rodnande ros? </poem> (R—n B.) Distillation, oriktig form för destillation. Distillera, oriktig form för destillera. Distingen (fsv. disa þing), en stor marknad, som årligen hålles i Uppsala i början af februari och som leder sitt ursprung ända från hednatiden. Jfr Disablot. Distingera l. (stundom) Distingvera (fr. distinguer, lat. distinguere, eg. särskilja), utmärka, behandla med utmärkelse. — Distingerad, utmärkt, framstående, ansedd; fin, belefvad, förnäm, vittnande om god härkomst och god uppfostran. Distinkt (lat. distinctus, af distinguere, särskilja, utmärka), åtskild, tydlig; skönjbar; klar, redig, bestämd. Jfr Distingera. Distinktion (fr. och eng. distinction, lat. distinctio; jfr Distinkt), åtskiljande, skillnad; utmärkelse; utmärkt förtjänst eller anseende; fint sätt, belefvenhet; log., tydligt framhållande af skillnaden mellan lika eller närsläktade begrepp. Distinktionsbetyg (se Distinktion), högre vitsord än som kräfves för att genomgå examen. Så kallades fordom äfven sådana vid bedömandet af kunskapsprof afgifna vitsord, som utgöra förstärkningar af hufvudbetygen: approbatur, cum laude och laudatur. De vanligaste bland distinktionsbetygen äro maxima cum laude (med högsta beröm), egregie laudatur, eximie laudatur (utmärkt berömlig) och par nobis (med mig, examinatorn, jämngod). Distinktionskorpral (jfr Distinktion), krigsv., högsta korpralsgraden i Sverige. Denna grad inrättades 1858 och var länge endast en hedersgrad. Numera förekommer den på stat vid alla truppslag utom artilleriet. Jfr Underbefäl. Distinktionsnummer (jfr Distinktion), sjöv., förr bruklig benämning på ett af högste befälhafvaren utdeladt och i en s. k. distinktionstabell upptaget nummer, som hissades jämte hufvudsignalen, då signal gjordes till en eskader, en afdelning eller ett "enkelt fartyg". Jfr Eskadernummer och Ständigt nummer. H. W—l. Distinktionstabell, sjöv. (jfr Distinktion), förr bruklig benämning på eskaderordning (se d. o.). Se äfven Distinktionsnummer. Distinktionstecken (jfr Distinktion), utmärkelsetecken; krigsv., på uniformen anbragt beteckning för angifvande af tjänstegrad eller såsom utmärkelse för långvarig tjänst, godt uppförande eller aflagda kunskapsprof. Jfr Underbefäl. — Fångv., tecken (äfven kalladt elittecken), som kan tilldelas vaktkonstapel, hvilken under en tjänstetid af minst femton år så i som utom tjänsten ådagalagt ett synnerligen ordentligt och pålitligt uppförande. C. O. N. V. A—t. Distinktiv (se Distinkt), som innebär åtskillnad; utmärkande, kännetecknande. Distinktiva metoder vid proportionella val kallas de metoder, enligt hvilka valsedlarna få genom partinamn, nummer, öfverensstämmelse med en officiell lista e. d. "distinkt" angifva särskild grupp eller särskildt parti, hvartill de med sedeln afgifna rösterna äro att räkna. Distoma. Se Distomum. Distomum l. Distoma (af grek. di, dubbelt, och stoma, mun), zool., med., ett till trematodernas afdelning bland maskarna hörande släkte, som igenkännes på sin korta, platta, ovala eller jämnbreda kroppsform och sina två munliknande sugvårtor. Elfva arter äro funna hos människor, af hvilka tio likväl endast undantagsvis förekomma, hvaremot den elfte, D. (Schistosomum) hæmatobium Bilh., är så allmän hos invånarna vid Nilen, att antagligen hälften af den fullvuxna befolkningen därstädes lider af densamma. Hanne och