Fig. 1. (Förstoring från 14 och 20 mm.)

Fig. 2.

Fig. 3.

Fig. 4.

Fig. 5.

Fig. 6.<br>(Fig. 2—6 i förstoring.)

Fig. 7. (Nat. storl.)

hona äro mycket olika: medan honan är trådsmal, har hannen en starkt utbredd kropp, hvars sidodelar åt buksidan rullas samman till en nästan fullständigt sluten kanal, i hvilken honan inneslutes (fig. 1). Denna parasit lefver i portådern och dess tillflöden, hvarifrån den vandrar till underlifvets öfriga vener, hufvudsakligen i urinblåsans och ändtarmens väggar. Den är känd, förutom från Egypten, äfven från Abessinien, Sudan, Mosambik, Natal, Guldkusten, Algeriet m. fl. st. Infektionens följder äro blåskatarr, med plågor i blås- och ländregionerna. Blodblandad urin är utmärkande för denna sjukdom, hvarjämte diarré, smärtor i buken o. s. v. inställa sig, på samma gång som kroppskrafterna aftaga. Uremi, pyemi eller tillstötande lunginflammation gör slut på eländet. Maskens utvecklingshistoria är icke känd, och alla kurativa medel hafva visat sig fåfänga. — En annan art, D. hepaticum L. (Fasciola L.), har en bedröflig och viktig betydelse för alla fåruppfödare. Denna inälfsmask, lefverigeln, dödade under vintern 1830—31 ensamt i England 1—2 mill. får, och under epizootien 1853—54 förlorade mången landtman i Frankrike ända till tre fjärdedelar af sin fårhjord. Såsom snyltgäst hos människan har lefverigeln påträffats omkr. 25 gånger, men hos många gräsätande djur, såsom flera arter idisslare samt hos hästen, åsnan, elefanten och flera gnagare (haren, kaninen, bäfvern, ekorren m. fl.), är denna parasit oftare funnen — en gång äfven hos en känguru. Lefverigelns geografiska utbredning omfattar hela Europa samt Egypten, Grönland, Nord-Amerika och Australien. Dess utveckling är ett af de allra märkligaste exemplen på s. k. generationsväxling. Den i lefvern hos ett får fullt utbildade lefverigeln (med anledning af kroppsformen ofta kallad lefverflundran) är 20—30 mm. lång och kan frambringa ända till 45,000 befruktade ägg, hvilka utföras med gallan i tarmkanalen och vidare i det fria. Af dessa ägg utvecklas i vatten larver af konisk form, hvilka med tillhjälp af de flimmerhår, som bekläda hela kroppsytan, simma fritt omkring. Efter någon tids förlopp tränger larven ("miracidium", fig. 2) in i kroppen af en sötvattenssnäcka (Limnæus truncatulus), hvilken ofta finnes i små vattensamlingar på öfversvämmade ängar; är denna snäcka