förekommande distrito m. m. Med distrikt betecknas också det portugisiska distrito, ehuru det motsvarar det svenska förvaltningsbegreppet "län". Distriktschef, järnv., den högre tjänsteman inom svenska statsbanorna, som vid ett af dessa banors fem distrikt utöfvar chefskapet. Han är ordförande i distriktsförvaltningen (se d. o.) och har ensam beslutanderätt gentemot förvaltningens båda öfriga ledamöter samt är tillika föreståndare för administrativa afdelningen och trafikafdelningen inom distriktet. H. L. Distriktsförvaltning, järnv., det organ vid statens järnvägar, som närmast under K. järnvägsstyrelsen handhar förvaltningen vid de fem distrikt, i hvilka svenska statsbanorna, med hufvudstationer i Stockholm, Göteborg, Malmö, Östersund och Luleå, äro uppdelade. Distriktsförvaltningens ledamöter äro tre, distriktschefen, bandirektören och maskindirektören (se d. o.), af hvilka den förstnämnde är ordförande och föredragande för administrativa och trafikafdelningarnas, bandirektören för banafdelningens och maskindirektören för maskinafdelningens ärenden. H. L. Distriktsläkare. Före tillkomsten af den nu gällande läkarinstruktionen af 31 okt. 1890 hade extra provinsialläkarna titeln distriktsläkare. F. n. användes benämningen endast i betydelsen stadsdistriktsläkare. Distriktsveterinär. Se Veterinär. Distrito, sp. och port. Se Distrikt. Distrito Federal, förbundsområde i republiken Mexico, omfattande hufvudstaden Mexico med omnejd. 1,499 kvkm. 541,516 inv. (1900). Disträ (stundom Disträtt; af fr. distrait), tankspridd, förströdd, (sinnes-)frånvarande. Jfr Distrahera och Distraktion. Disunerade (Desunerade) greker l. Icke-unerade greker. Se Desunerade greker. Ditabark, Cortex alstoniæ l. C. echitis, farm., barken af Alstonia scholaris R. Br. Barken, som mer än ett århundrade varit känd såsom ett bittert och magstärkande medel, är, under namnet Cortex tabernæmontanæ, officinell på Java. Äfven i den engelsk-ostindiska farmakopén är den upptagen. Ur drogen har framställts en alkaloid, kanske två (ditamin och ditain). Ditabarken hör till de många droger, som försökts såsom ersättningsmedel för kinabark vid den tid, då sistnämnda bark var särdeles dyr och svår att erhålla. I Sverige har ditabarken ej spelat någon roll såsom läkemedel. Jfr Alstonia. O. T. S. (C. G. S.) Ditain och Ditamin, farm. Se Ditabark. Ditecisk (af grek. di, dubbelt, och theke, förvaringsrum), bot. Se Ståndare. Diteism (af grek. di, dubbelt, och theos, gud), tron på två gudar. — Diteist, en som tror på två gudar. Ditfurth [-fort], Franz Wilhelm von, friherre, tysk folkviseutgifvare, f. 1801 i Hessen, d. 1880 i Nürnberg, studerade först juridik, men leddes af Spohr och andra in på musikens studium. Därifrån öfvergick han till folkvisestudiet och vardt en af Tysklands outtröttligaste samlare af folklyrik. D. utgaf ett stort antal sångsamlingar, 100 historische volkslieder des preussischen heeres von 1675—1866 (1869), Historische volks- und volkstümliche lieder des krieges von 1870—71 (1871—72) m. fl., och efter hans död utkom ytterligare Die historisch-politischen volkslieder des dreissigjährigen krieges (1882). Dithmar, tysk biskop. Se Thietmar. Dithmarschen (Ditmarsken), ett af de fyra landskapen i det forna hertigdömet Holstein, mellan Elbe, Nordsjön, Eider och Gieselau. 1,347 kvkm. 83,734 inv. (1900). Västra delen, som ligger så lågt, att den måste genom dammar skyddas för öfversvämningar, består af ett fruktbart, af kanaler genomdraget marskland, mer egnadt för boskapsskötsel än för åkerbruk. Östra delen är ett vågformigt, skogrikt högre liggande land. Fordom var D. indeladt i två områden, och dessa bilda numera hvartdera en krets i preussiska prov. Schleswig-Holstein. I den ena kretsen, Norder-Dithmarschen, 601 kvkm. med 37,515 inv. (1900), ligger staden Heide, fordom hela landets hufvudort; i den andra, Süder-Dithmarschen, 746 kvkm. med 46,219 inv., ligger staden Meldorf. — D. beboddes ursprungligen dels af nedersachsare, dels af friser och kom, liksom de öfriga sachsiska områdena, omkr. 804 under Karl den stores välde. Samtidigt byggdes i Meldorf D:s första kristna kyrka. Längre fram tillhörde D. grefskapet Stade och tillföll 1148 ärkestiftet Bremen. År 1200 måste det erkänna dansk öfverhöghet; men sedan ditmarskarna i slaget vid Bornhöved (1227) förrådt Valdemar Sejr, blef det en oafhängig bonderepublik, styrd af 48 folkvalda män, hvilka höllo sina rådplägningar på torget i Heide. Ärkebiskopen i Bremen var endast till namnet republikens öfverherre. Grefvarna af Holstein försökte flera gånger att underkufva ditmarskarna, men dessa försvarade tappert sin frihet. 1319 tillfogade de Gerhard den store ett fruktansvärdt nederlag vid Oldenwörden, och hans sonson, Gerhard VI, stupade 1404, med blomman af sin adel, i strid mot dem. 1474 införlifvades D. med det nya hertigdömet Holstein, som kejsar Fredrik III upprättade åt den danske konungen Kristiern I. Föreningen var dock till en början endast nominell. Först 1500 sökte Kristierns söner, konung Hans och hertig Fredrik, att tvinga landet till lydnad. De utrustade en stor här, hvars kärna utgjordes af det sachsiska gardet — en för sin tapperhet och vildhet känd legotrupp, som anfördes af junker Slenz —, och till den slöto sig många adelsmän. Den 13 febr. s. å. intogs och plundrades Meldorf; men fyra dagar därefter tillfogade Wolf Isebrand (i spetsen för 1,000 ditmarskare) fienden ett fruktansvärdt nederlag vid Hemmingstedt. Bland de tusenden, som stupade, voro bl. a. junker Slenz, två grefvar af Oldenburg, elfva medlemmar af släkten Ahlefeld och femton af släkten Pogwisch — i allt öfver 360 adelsmän, hvilkas lik ditmarskarna icke ville låta jorda eller utlämna, fastän höga lösepenningar erbjödos. Ett ofantligt byte gjordes, ty adelsmännen hade medfört högtidsdräkter, smycken och reda penningar, som hade de gått till ett gästabud och icke till en blodig kamp. Äfven riksbaneret Dannebrog föll i ditmarskarnas händer. 1559 blefvo ditmarskarna emellertid besegrade af Johan Rantzau i spetsen för 20,000 man. Heide blef intaget (13 juni), 3,000 ditmarskare stupade, och återstoden af landets vapenföre män, 4,000 till antalet, måste på knä afbedja den förbrytelsen att hafva försvarat