sin frihet. D. bibehöll dock en viss inre själfständighet ända till 1867. Ingen adel inflyttade i landet, och intet skråväsende infördes, hvarför städerna fingo namn af köpingar. Den fordom starka själfständighetskänslan har ej ännu alldeles förkväfts. Titeln hertig af D. ingick under unionskonungarna Kristiern I—Kristiern II samt under holstein-gottorpska huset (1751—1818) i de svenska konungarnas titel och D:s vapen (en gyllne ryttare med bart svärd å hvit springare i rödt) i deras vapen. E. Ebg.* Ditmarsken. Se Dithmarschen. Ditmer, Joakim von, diplomat, f. 1681 i Narva, d. 1755 på Fredriksdal i Almesåkra socken, Jönköpings län, tjänstgjorde i Karl XII:s fältkansli såsom e. o. kopist (1700), kopist (1703) och kanslist (1705), blef fången vid Poltava 1709 och drog, till en början på uppmaning af Piper, sådan försorg om sina medfångar i Ryssland och (sedan 1712) i Sibirien, att han fick "ett berömligt vittnesbörd" därom och befordrades 1714 till registrator i Kanslikollegium och efter hemkomsten 1722 fick rang af k. sekreterare. D. öfverförde 1723 till tsar Peter ratifikationen på den svensk-ryska gränstraktaten, anställdes 1724 som agent i Moskva, adlades 1727 med namnet von D. (han hette förut Ditmer) och utnämndes 1728 till envoyé vid ryska hofvet, sedan 1729 med kansliråds rang. 1730 års revolutionsförsök, då efter Peter II:s död högsta rådet ryckte till sig makten och förvandlade den utsedda kejsarinnan Anna till en statsdocka med tre röster i konseljen efter svenska frihetstidens mönster, ansågs på vissa håll i Ryssland hafva gynnats af D. Han berättades hafva lofvat Dmitrij Golitsyn och Vasilij Lukitj Dolgorukov 2 mill. rubel, om de störtade enväldet och afträdde de eröfrade provinserna till Sverige — ett rykte, som saknade all grund. Däremot är det sant, att kanslipresidenten Horn beordrade D. att "med all som största försiktighet" söka hos vederbörande föreställa nyttan af den frihet, hvarefter de hade åtrå. Men då den ordern nådde D., hade Anna redan återtagit själfhärskarmakten. En kinkig ställning hade D. under det polska tronföljdskrigets tid. 1738—41 var D. landshöfding i Nyslotts och Kymmenegårds län. J. Th. W. Dito (it. detto, eg. sagd, förut nämnd), förkortadt d:o, dylik, af samma slag, nyssnämnd, sammalunda. Dito, it. (af lat. digitus, finger), fingersbredd, tum, italienskt längdmått, numera i Lombardiet = 1 cm. Ditomi (af grek. di, dubbelt, i två delar, och temnein, skära), tudelning, halfvering. Ditonon (grek., af di, dubbelt, och tonos, ton; mlat. ditonus), mus., hos forngrekerna benämning på stora tersen. Ditonus, mus. Se Ditonon. Ditroit, miner., en varietet af sodalit (se d. o.) från orten Ditró i siebenbürgska komitatet Csik. Ditroke (lat. ditrochæus, af grek. di, dubbelt, och trochaios, troké), metr., en dipodisk förbindelse af två trokéer (— ˅, — ˅). Ditten, Tor von, diplomat, f. i Norge 12 sept. 1860, son af en genom pillerfabrikation ("Dittens piller") bekant apotekare Hans Selchier von D. (f. 1820, d. på 1890-talet), var 1885—86 attaché i Wien, blef 1887 andre sekreterare i Utrikesdepartementet, 1891 chef för konsulatafdelningen därstädes samt, efter att hafva tjänstgjort kortare tider som chargé d'affaires i Konstantinopel (1893) samt London och Madrid (1897—98), kabinettssekreterare 1900, en befordran, som, i betraktande af att D. var norsk, ej svensk medborgare, väckte mycket uppseende och ådrog utrikesministern Lagerheim skarpt klander från Första kammarens höger. D. utnämndes 1903 till envoyé i Rom, men lämnade denna post och sin tjänst i Sverige omedelbart efter det norska unionsbrottet 7 juni 1905. Som norsk fullmäktig deltog han i utarbetandet af den officiella franska öfversättningen af den s. å. afslutade Karlstadskonventionen. 1906 utnämndes han till norsk envoyé i Berlin. Dittens haarvand [hå'rvann]. Se Hemliga medel. Dittens piller, farm., ett norskt, af apotekaren H. S. von Ditten (se d. o.) i handeln bragt arcanum, uppgifves hafva följande sammansättning: kolokvintpulpa 5 gr., gentianrot 10 gr., räfkaka 2 gr., aloe 20 gr., rabarberrotextrakt 20 gr., järnklorid 2 gr., kryddnejlike-, pepparmynt- och kumminolja — af hvarje 1,5 gr. — samt glycerin så mycket, som erfordras. Häraf beredas 300 piller. De förvaras i pulvriserad talk. Hvarje sats plägar innehålla 40 piller. Dessa verka förnämligast afförande genom kolokvint, aloe och rabarber, äfven något förbättrande på matsmältningen och uppiggande genom räfkaka samt "stärkande" genom järnsaltet. C. G. S. Dittersbach. 1. By i preussiska prov. Schlesien, regeringsområdet Breslau. 9,371 inv. (1900). Betydande stenkolsgrufvor. Tändsticksfabriker. — 2. By i Böhmen, i hvars närhet ligga de mycket besökta Dittersbach-klipporna. Se Bömiska Schweiz. <img l>

Ditters von Dittersdorf [-fånn-], Karl, österrikisk tonsättare, f. 1739 i Wien, d. 1799 på godset Neuhof i Böhmen, 1764—69 anställd som kapellmästare hos biskopen af Grosswardein och 1770—95 hos furstbiskopen af Breslau, grefve Schaffgotsch, hvilken gjorde honom till öfverjägmästare och distriktsfogde. 1773 upphöjdes D. i adligt stånd. Dels för de nyssnämnde mecenaternas huskapell, dels för teatrar och musiksällskap i Wien och Berlin skref D. kyrkliga verk (bl. a. oratorierna Isacco, Davidde, Ester och Giobbe), 28 operor och operetter (bl. a. Doctor und apotheker, Betrug durch aberglauben, Die liebe im narrenhaus, Hieronymus Knicker och Rothkäppchen), öfver 100 symfonier (däribland 12 med ämnen ur Ovidius' Metamorfoser), 12 stråkkvintetter, 6 stråkkvartetter, 35 konserter samt sånger, klaverstycken o. s. v. Bland hans instrumentala stycken spelas ännu några förträffliga stråkkvartetter, hållna i Haydns jovialiska stil. För den komiska operan var D. af stor betydelse; i detta fack kommer han ofta själfva Mozart nära. Hans melodier äro mycket behändiga, flytande och karakteristiska. Formen behandlade han lätt, mångsidigt