och skickligt; han förstod förträffligt att genom kontraster åstadkomma öfverraskande och komiska verkningar, och hans ensemblestycken äro ofta af stor liflighet. Också utbredde sig hans operor öfver alla länder, och ännu lefva åtminstone "Doctor und apotheker" (1786; den gafs i Stockholm 1858 och 1901 under titeln "Doktorn och apotekaren"), "Hieronymus Knicker" och "Rothkäppchen". — D. skref musikuppsatser i "Allgemeine musikalische zeitung" och författade en själfbiografi, som utgafs 1801. Jfr Krebs, "Dittersdorfiana" (1900). ^{A. L.} (^{E. F—t.}) Dittes, Friedrich, tysk pedagog, f. 1829 i sachsiska Vogtland, d. 1896 i Wien, var först folkskollärare, studerade 1851—52 samt 1858—60 vid Leipzigs universitet och blef 1860 subrektor vid realläroverket i Chemnitz, 1865 skolråd och seminarierektor i Gotha och 1868 föreståndare för lärarpedagogium i Wien, från hvilken befattning han genom de klerikales angrepp föranläts taga afsked 1881. D. var 1873—79 medlem af österrikiska riksrådet (riksdagen) och verkade där nitiskt för frisinnade reformer i och lyftning af det offentliga skolväsendet. I filosofiskt afseende stödde D. sig på Beneke, i praktisk-pedagogiskt på Pestalozzi och Diesterweg. Bland D:s utgifna arbeten må nämnas Das ästhetische nach seinem grundwesen und seiner pädagogischen bedeutung (1854) och Schule der pädagogik (1876; 6:e uppl. 1901). Han redigerade 1873—85 "Pädagogischer jahresbericht" och utgaf sedan 1878 månadsskriften "Pädagogium". Se Goerth, "F. D., in seiner bedeutung für mit- und nachwelt" (1899). Dittmar, Heinrich, tysk skolman och författare, f. 1792 i Ansbach, d. 1866 som rektor för gymnasiet i Zweibrücken, inrättade i Würzburg och Nürnberg uppfostringsanstalter i Pestalozzis anda och utgaf en mängd arbeten af stort värde, särskildt historiska verk för skolan. Dittografi (af grek. dittos, dubbel, och grafein, skrifva), språkv., dubbelskrifning; felaktig upprepning af samma bokstaf, stafvelse eller ord. Dittologi (af grek. dittos, dubbel, och logos, lära), språkv., felaktig upprepning af ett fonem; begagnas äfven liktydigt med synonym och tautologi. Dittrich, Ottmar, tysk språkvetenskapsman, f. 1865 i Wien, docent i allmän språkvetenskap vid universitetet i Leipzig och redaktör i Bibliographisches institut, har författat bl. a. Über wortzusammensetzung (1898—1904), Grundzüge der sprachpsychologie (I, 1903) och Die grenzen der sprachwissenschaft (1905). D. utgår från Wundt och söker i sitt filologiska system framför allt tillämpa psykologiens metod och resultat. ^{R—n B.} Ditymoldijodid, kem. farm. Se Aristol. Dityramb (grek. dithyrambos, ordets etymologi osäker) betecknade ursprungligen en sång till vingudens ära, som sjöngs vid Dionysosfester i Aten. Då man vid vingudens fester släppte alla tyglar lösa, blef dityramben en den yrande hänryckningens sång, ömsom klagosång — passionssång öfver Dionysos' lidande — ömsom ett festjublande kväde. Ur dityramben — ofta en växelsång mellan en föresångare och en kör — utvecklade sig i Attika den grekiska tragedien. Såsom dityrambens konstnärlige ordnare nämner traditionen Arion; i 6:e—4:e årh. f. Kr. utvecklades konstarten vidare af skalder och tonsättare, som Simonides från Keos, Lasos, Pindaros m. fl., och dityramben blef ej blott en sång till Dionysos' utan äfven till andra gudars pris. Af forntidens rika dityrambdiktning återstå endast fragment (Bergk, "Poetæ lyrici græci"). I den moderna poetiken användes uttrycket dityramb om sånger, som utmärka sig för en hög grad af lyrisk berusning, hvilka flamma af stark inspiration samt i oregelbundna strofer eller i rapsodisk form besjunga lifvets njutningar eller öfversinnliga, himmelska intryck. Som exempel på moderna dityramber må anföras Goethes "Wanderers sturmlied" och "Harzreise im winter", Schillers bekanta dityramb "Nimmer, das glaubt mir"; slutet af Tegnérs "Svea" och hans "Sång till solen", Wallins dityramb "O lyssnen, o hörden I ljuden", Stagnelius, "Gläd dig o yngling", Nyboms "Fatta kristallen". Äfven i Bellmans diktning äro många dityrambiska inslag. ^{K. W—g.} Diu (sanskr. Dvipa, ö), portugisisk ö vid södra kusten af halfön Kathiawar, Bombay, Indien, skild från fastlandet genom ett blott för fiskarbåtar farbart sund, har en areal af 3,7 kvkm. (med den ännu mindre ön Gogola 4,8 kvkm.) och 13,206 inv. (1894). På östra ändan af ön ligger den befästa staden D., med en god hamn. Omkr. 11,000 inv. Portugiserna besatte D. 1515 och försvarade det under två belägringar (1539 och 1545), hvilka räknas bland de ärofullaste bragderna i Portugals historia. 1670 stormades ön af araber från Maskat. Efter sikh-kriget förlorade Portugal sina dittills betydliga inkomster af opiumhandeln, hvilken nu står under noggrann engelsk kontroll. Numera är ock hamnen föga besökt. Diures (lat. diuresis, af grek. dia, genom, och uron, urin), den vetenskapliga benämningen på urinafsöndringen. Diuretica (lat., se Diures), "urindrifvande medel", sådana läkemedel, som kunna öka urinens mängd. Denna effekt kan åstadkommas på flera olika sätt: 1) Genom att körtelcellerna i njurarna retas till ökad verksamhet. Så verkar en hel mängd ämnen, som vid aflägsnandet (eliminationen) ur kroppen passera njurarna, t. ex. kaffein och teobromin, vissa metallföreningar, såsom kalomel, åtskilliga aromatiska droger och medel, innehållande flyktiga oljor, såsom enbär, persiljefrukter, terpentinolja o. s. v. — 2) Genom att vatten föres från blod och väfnader samt ledes i ökad mängd ut genom njurarna. Så verka åtskilliga salter (ättiksyradt kali och natron, salpeter, kolsyradt natron och kali, bikarbonater, koksalt m. m.), äfvenså urinämne. — 3) Genom att hjärtverksamheten och blodtrycket vid behof förbättras samt därigenom äfven blodtillförseln till njurarna. Så verka digitalis, Strophanthus, Scilla o. d. Vissa af de under de bägge första grupperna nämnda ämnena torde därjämte verka fördelaktigt på blodtillförseln till njurarna. Slutligen är det möjligt, att en del diuretica verkar hindrande på den återuppsugning af vatten, som enligt mångas åsikt eger rum i de slingriga njurkanalerna och hvarigenom annars urinen blir mer koncentrerad och minskad till sin mängd. Betydelsen af sistnämnda faktor är ännu föga känd. — Diuretica användas — utom vid otillräcklig njursekretion — äfven vid åtskilliga förgiftningar, då gift inkommit i blodet, hvarur man önskar aflägsna det genom njurarna,