den prerafaelitiska konstriktningen. D. prästvigdes och befordrades 1868 till domherre i Carlisle samt till kyrkoherde i Hayton 1875 och Warkworth 1883. Han har på kyrkohistoriens område uppträdt med arbetet History of the church of England (4 bd, 1877—1891; bd 5 och 6 utg. af Gee 1902), som redan från första bandet (begynner med reformationen) intog en framstående plats i den historiska litteraturen genom objektiv framställning och poetiskt konstnärlig stil. Inom vitterheten kom hans berömmelse med Historical odes (1864); vidare må nämnas en poetisk berättelse från 900-talet med titeln Mano (1883; ny uppl. 1890), Odes and eclogues (1884), Lyrical poems (1885) m. m. Hans bästa dikter äro från 1890-talet, medan hans hälsa var obruten. (Hj. H—t.) Dixon [di'ksn], Charles, engelsk målare, f. 1872 i trakten af London, har vunnit ett namn genom sina akvareller, oftast med motiv från Thames, men äfven från Seines stränder och från New Yorks hamn. D. är en flitig och skicklig illustratör. Han är bosatt i London. G—g N. Diyamir (Dajarmur), bergstopp. Se Nanga Parbat. Dizain [disä̃'], metr., fr., strof, bestående af tio rader, allmänt använd under 1500-talet, bl. a. af Mellin de Saint-Gelais. R—n B. Dizful, stad i Persien. Se Disful. Dizier [diṡiē], S:t. Se S:t Dizier. Diö, egendom i Stenbrohults socken, Kronobergs län, vid Diöströms utlopp i sjön Möckeln och Södra stambanan, tillhör Gemla leksaksfabriksaktiebolag (bildadt 1884, aktiekapital 250,000 kr.), som där tillverkar leksaker af trä och skolmateriel m. m., till ett årligt värde af omkr. 150,000 kr. Vatten och ångkraft. 138 arbetare. D. J., förkortning för lat. Deo juvante, med Guds hjälp. Djaafar. Se Dschaafar. Djabalpur. Se Jabalpur. Djabir Ben Haijan, arabisk kemist. Se Geber. Djadjar, stad i brittiska Indien. Se Jhajjar. Djadschpur. Se Jaipur. Djafar. Se Dschafar. Djaffna. Se Jaffna. Djaga. Se Yaga. Djagannath (Djagarnath). 1. Indisk gudomlighet. Se Jagannath. 2. Namn på staden Puri (se d. o.). Djagatai, Djingis-kans andre son, fick efter faderns död länderna ö. om Aralsjön: Turkestan och Buchara, med Samarkand som hufvudstad, hvilka efter honom kallades kanatet D. Han afled 1241. D:s efterkommande bibehöllo sig ända till 1397. Jfr E. Oliver, "Chagataï mughals" (1888). — Namnet "djagatai" har äfven kommit att beteckna det i Turkestan talade språket, en för sin renhet berömd turkisk dialekt. Jfr Vambéry, "Čagataische sprachstudien" (1867). Djagga. Se Dschagga. Djahangir. Se Jahangir. Djailolo. Se Djilolo. Djaina. Se Jaina. Djaintia. Se Jaintia. Djaipur. Se Jaipur. Djaisalmir. Se Jaisalmer. Djajadeva, indisk skald. Se Jayadeva. Djakova (Giakovica), stad i Albanien, vilajetet Kosovo, 32 km. n. v. om Prizren, vid ett tillflöde till Hvita Drin. Omkr. 21,000 inv. Djakovár (kroat. Djakovo), stad i kroat.-slav. komitatet Veröcz. 6,824 inv. (1900). Rom.-katolsk biskop (biskop af D. och Syrmien). Storartad katedral, bekostad af biskop Strossmayer och invigd 1883. Djakovo. Se Djakovar. Djalandara. Se Jalandhar. Djalo, oas i Libyska öknen i Nord-Afrika, nära oasen Audjila, omkr. 200 kvkm. stor, med omkr. 100,000 palmer och 6,000 inv., berber, som tala arabiska och såsom förslagna köpmän hafva handelsförbindelser öfver hela Libyska öknen. Emedan marken är mycket salthaltig, finnes i hela oasen intet drickbart vatten. Säd och dadlar utgöra hufvudnäring för befolkningen, som äfven har några får- och gethjordar, men inga nötkreatur och åsnor och helt få hästar. Hufvudort är Lebba. Befolkningen tillhör Senussi-sekten. Djama. Se Yama. Djamadagni. Se Yamadagni. Djamadevta. Se Yamadevata. Djambi (Jambi), flod på Sumatra, rinner upp i berglandet vid västkusten, heter först Batang-Hari och faller ut på östra kusten ungefär under 1° s. br., genom ett större delta. Omkr 600 km. lång. Floddalen, mycket bördig, men sumpig och osund, bildar hufvuddelen af den under nederländsk öfverhöghet (residentskapet Palembang) stående staten D., med omkr. 76,000 inv. Det inre af landet är ännu nästan okändt; van Ophuyzen, som besökte det 1867, skildrar det som mycket rikt och bebodt af milda och skygga kubu, hvilka tillbyta sig ris, salt, tyg m. m. af malajerna vid kusten mot bensoe, drakblod och kautschuk. Hufvudorten D. ligger vid floden, några tiotal kilometer från mynningen, och har omkr. 3,000 inv. Djami, Maulana Abdurrahman ibn Ahmed, persisk skald, f. 1414, d. 1492, tillbragte större delen af sitt lif i Herat och åtnjöt stort anseende vid sultanerna Abu Sa‘ids och Huseins hof. Hans mest berömda arbeten äro hans tre Divaner ("diktsamlingar"), innehållande endast lyriska stycken (valda delar äro öfversatta på tyska af Rosenzweig, Rückert m. fl.), och de didaktisk-poetiska berättelserna Jusuf och Zalicha (Zuleicha) samt Leila och Medjnun. Bland hans prosaiska skrifter märkas särskildt Beharistan (vårträdgården), en imitation af Sadis "Rosengård", och Nafahatu-l-uns ("den gudomliga förtrolighetens andedräkt"), som innehåller lefnadsskildringar af mer än 600 berömda sufis. D. kallas den siste af Persiens store skalder. En biografi öfver honom utgafs af Rosenzweig 1840. Se vidare Geiger och Kuhn, "Grundriss der iranischen philologie" (II, 1904). K. V. Z. Djamna. Se Jumna. Djamnotri. Se Jumnotri. Djamu. Se Jammu. Djapara. Se Japara. Djater, folkstam. Se Jater. Djauf. Se Djof. Djauhari, Abu Nasr Ismail bin Hammad, arabisk lexikograf på 900-talet, död 1002 i Nischapur, utgaf Sihah, ett lexikon öfver den