Constantine, 110 km. n. v. om Constantine. 6,376 inv. (1901). D. ligger på samma plats som den feniciska staden Igilgilis, hvilket betyder "dålig landningsplats", en ännu i dag träffande benämning, emedan de sedan länge planlagda hamnbyggnaderna ännu icke kommit till utförande. Romersk koloni under kejsar Augustus, blef det en viktig ort vid den stora härvägen från Saldæ (Bougie) till Hippo (Bone). Under den kristna perioden var det biskopssäte, under medeltiden blomstrade dess handel, och i 16:e årh. var det sjöröfvarfursten Baba Arudsjs hufvudsäte och plats för en berömd slafmarknad. Under Ludvig XIV:s korståg till afrikanska kusten intogs det i juli 1664 af hertigen af Beaufort, men måste inom kort afträdas till turkarna, som voro i besittning däraf till 1839, då fransmännen ånyo togo det. I aug. 1856 förstördes D. nästan fullständigt af ett jordskalf, men icke blott den gamla moriska staden återuppbyggdes, utan bredvid den uppstod en ny, europeisk stad, så att D. nu hör till de vackraste städerna i Algeriet. Djihad, arab., kamp, strid, särskildt mot islams fiender. "Det heliga kriget", striden mot de otrogne, påbjudes uttryckligen på flera ställen i koranen och betraktas därför som en religiös plikt. Hvar och en, som stupar i striden för islams sak, betraktas som trosvittne och anses därför säker om paradiset. Till el-djihad räknas för öfrigt hvarje krig med kristna eller andra icke-muhammedanska trosbekännare, äfven om anledningen varit af uteslutande politisk och icke af religiös art. K. V. Z. Djihangir l. Djahangir, indisk stormogul. Se Jahangir. Djilam. Se Jhelam. Djildjulie (Djildjilja), ort i Palestina. Se Gilgal.. Djilolo (Djailolo) eller (vanligare) Halmahera (Almahera), af infödingarna kalladt Bato-tsina, en ö i den norra gruppen af Molukkerna i Indiska arkipelagen. 17,218 kvkm., med tillhörande öar 19,412 kvkm., jämte den nordligare ön Morotai 120,000 inv. Ön liknar till sin form i hög grad Celebes och består liksom denna af fyra från centrum utgående halföar (åt n., n. ö., s. ö. och s.) med tre mellanliggande vikar, Kaoeviken på norra kusten samt Bitjoli- och Vedavikarna på den östra. Den sträcker sig mellan 0° 50′ s. br. och 2° 20′ n. br. samt skäres af 128° ö. lgd. Något centralmassiv i öns nästan alldeles okända midt, från hvilket halföarna utstråla, synes ej finnas, men enligt Campens och Kükenthals undersökningar äro halföarna genomdragna af skogklädda kedjor af 1,000—1,200 m. höjd. Liksom flertalet andra öar i denna övärld har D. många vulkaner, däribland flera verksamma, såsom Gunong Api (940 m.) och Gamkonorah (1,673 m.), öns högsta topp, hvars utbrott äro mycket fruktade. Ön har en rik vegetation och alstrar bl. a. sagopalmer och ris. Bufflar, hjortar, getter och vildsvin förekomma; boskapsskötsel är en näringskälla. Jaktvildt förekommer så rikligt, att dess kött soltorkas och utföres under namnet dinding. — Urbefolkningen är alfurer (hufvudjägare liksom samsläktingarna på Borneo), som dock trängts till de inre trakterna af invandrade malajer. Öns viktigaste orter äro Djilolo på västra kusten, Galela och Mafa på östra kusten. D. tillhör Nederländerna och lyder närmast under guvernören i Ternate. J. F. N. Djina (Jina), ind. religionsh. Se Jaina.

Mynt, utgifvet af Djingis-kan.

Djingis-kan, mongolisk eröfrare, född i ett tält på Ononflodens strand 1162, hette egentligen Temudjin och var son till en mongolhöfding, Jesukaj, hvars skaror nomadiserade längs stränderna af Onon och Ingoda, Amurs bifloder. Tretton år gammal miste han sin fader. Vid detta tillfälle sökte de underlydande stammarna göra sig fria, och D. måste en längre tid föra en ojämn strid med naiman-, kerait- och merkit-mongolernas furstar. 1206 sammankallade han till sin födelsebygd ett slags riksförsamling, "kurultai", vid Onons strand, och lät där utropa sig till "kakan", d. v. s. kanernas kan, eller kejsare, samt antog på församlingens begäran namnet D. (kin. Chingsze, "fulländad krigare"). Sedan han nu i tvenne slag, det senare vid Irtysjfloden, fullkomligt krossat naiman- och merkitfurstarna och ytterligare stadgat sin makt, gick han öfver kinesiska muren och angrep 1213 med tre arméer norra Kina, som vid denna tid befann sig under de mongoliske niutsjernas välde. Efter en rad af strider blef Peking (1215) stormadt och förstördt, och därmed var norra Kina eröfradt. 1219 lämnade D. kriget i yttersta östern åt sina generaler och bröt själf upp från sitt hofläger i Karakorum västerut, öfver Mongoliets ofantliga landvidder, in i Turkestan, där han med 700,000 man, fördelade i fyra arméer, af hvilka hans söner Djuchi och Djagatai anförde hvar sin och D. med sonen Tulei en, öfverföll Kovaresmiens härskare, Alaeddin Muhammed, därför att denne låtit mörda två hans sändebud. Efter förtviflade strider segrade D. och strök med sina ryttarhorder som en orkan öfver det blomstrande Kovaresmien, hvarunder Buchara, med sitt dyrbara bibliotek, Samarkand, Merv, Nischapur och andra rikets städer jämnades med jorden. I omkr. fem år fortsatte D. sina sköflingar i denna del af Asien. Persien utsögs, i Indien sköflades prov. Lahore och Peshawar, Herat stormades och uppgick i lågor, hvarvid 1 1/2 mill. människor sägas hafva satt lifvet till. En afdelning af mongolernas här trängde, söder om Kaspiska hafvet, genom Grusien in i Ryssland, där den år 1223 vid Kalkafloden slog polovzerna och de med dem förbundne ryske furstarna samt därefter strax galopperade tillbaka. 1224 återvände D. till Mongoliet; men vintern 1225—26 red han med sin här öfver den stora Gobi-öknen och ryckte in i västra Kina, men vände af vidskeplig fruktan för en olycksbådande konstellation och dog på hemvägen 1227 vid Salefloden i Mongoliet. Enligt en af honom själf stiftad arfslag delades hans ofantliga rike i fyra kanat, och härskaren öfver kanatet Kina skulle efterträda honom i värdigheten af kakan. Till sin efterträdare som kakan hade han bestämt sonen Oktai. — Orsakerna till den sagolika framgång, hvaraf D. följdes, äro att söka i den militäriska organisation