längd fylld af otaliga klippor och stenblock, hvarjämte lutningen ökas, så att forsar och strömhvirflar uppstå, de tre största med en fallhöjd af 3,6—2,7 m. Dessa kallas, om de sträcka sig öfver hela flodens bredd, porogy (eg. "trösklar"), men zabory (eg. "stängsel"), om de upptaga endast en del däraf. Man räknar i allt 11 poroger och 6 zaborer. Under vårflödet (mars—juni) blifva de klippbildningar, som förorsaka forsarna, täckta af vatten, och det är då möjligt att fara igenom åtminstone de flesta af dessa. D:s poroger hafva ett mycket stort historiskt intresse, enär deras gamla namn äro ett bland bevisen för det ryska namnets svenska härkomst. Den grekiske kejsaren Konstantin Porfyrogennetos, som författat ett geografiskt arbete, berättar, att de flesta porogerna hade ett "ryskt" och ett slaviskt namn. Det visar sig nu, att de namn han uppgifver som ryska äro svenska till sin rot, hvilket ådagalägger, att man då ännu under namnet ryssar förstod svenskar. (Se V. Thomsen, "Ryska rikets grundläggning genom skandinaverna", 1882). — Ehuru D:s lopp är hastigare än Dons och Volgas, aflagrar den så mycket sand, att sjöfarten besväras af sandbankar, i synnerhet mellan Kiev och Jekaterinoslav. Seglationstiden varierar i medeltal mellan 200 och 300 dagar. — D:s viktigaste bifloder nedanför Kiev äro Psiol, Vorskla, Orel och Samara (fr. v.) samt Ingulez (fr. h.). — Genom Dnjepr—Bug-kanalen och Berezina—Oginskij-kanalen står D. i en, om ock bristfällig, förbindelse med Östersjön; planer på en fullständigare kanalförbindelse mellan dessa vatten föreligga. Varutransporten (företrädesvis af trävaror, spannmål och salt) är ganska betydande. Passagerartrafiken ombesörjes af olika bolag för olika sträckor. — Vid D. drifves ett lönande fiske, framför allt i dess nedersta del, nedanför Cherson. J. F. N. Dnjeprbergen, en höjdsträckning längs högra stranden af floden Dnjepr, i de ryska guvern. Kiev, Jekaterinoslav och Cherson. Största höjden är 242 m. Dnjepr—Bug-kanalen l. Kungskanalen går från Pripets biflod Pina ofvanför Pinsk till Bugs biflod Muchavets med en längd af 80 km., en ytbredd af 10,6 m. och ett djup af 1,5 m. Den påbörjades under senare hälften af 1700-talet, men fullbordades först 1841 och användes företrädesvis vid transport af spannmål och trävaror till Warschau, Danzig och Pillau. Afståndet från Svarta hafvet till Östersjön denna väg är 2,614 km. Dnjeprstäppen är benämning dels (i vidsträcktare mening) på en stor slätt, som utbreder sig i södra Ryssland på båda sidor om nedre Dnjepr — mellan Svarta hafvet, Azovska sjön, floderna Dnjestr och Don samt guvernementen Charkov, Poltava och Kiev — och dels (i inskränktare betydelse) på den del af nämnda stäpp, som ligger i guvern. Jekaterinoslav, mellan Dnjepr och Don. Man kallar då stäppen v. om Dnjepr i guvern. Cherson för Otjakovska stäppen och stäppen mellan Dnjepr och Azovska sjön, i guvern. Taurien, Nogaiska stäppen samt stäppen vid Donets och Don Donska stäppen. Till sitt utseende likna alla dessa stäpper hvarandra. I de inre delarna är marken ofta fet, humusrik s. k. svart jord samt bär rik grönska; åt hafvet till blir den sandigare, torrare och för kultur mindre lämplig. Sydligast komma saltsjöar och träsk, och växtligheten består endast af halofyter, som föga höja sig öfver marken. Skog fattas alldeles, träd växa blott enstaka, där marken i flodernas närhet urlakats. Vid floderna ligga också de betesplatser, som gifva denna del af stäppen öfver hufvud något kulturvärde. Boskapsskötseln är stäppens hufvudnäring. Dnjestr (hos antikens folk Tyras, i 4:e årh., hos Ammianus Marcellinus, Danaster, turk. Turla), flod i sydöstra Europa. Den rinner upp på Karpaterna, i Galizien, flyter sedan i sydöstlig riktning mellan de ryska guvern. Podolien och Cherson på ena sidan och Bessarabien på den andra samt faller ut vid Akjerman i en 28 km. lång och 7 km. bred "liman" af Svarta hafvet. D. har ett mycket snabbt lopp, som på några ställen störes genom klippor och strömhvirflar. Dock är flodfarten på D. af stor vikt för sydvästra Ryssland, emedan floden strömmar igenom Galiziens, Podoliens och Bessarabiens spannmålsrika trakter; också har densamma genom af den ryska regeringen de senare åren företagna strömregleringsarbeten betydligt ökats, på de sista åren fyrdubblats. Ångbåtar gå fyra gånger i veckan mellan Mohilev och Vadlui—Vody. D:s längd är 1,387 km. och flodområdet 76,860 kvkm.; till Ryssland höra 827 km. af floden och 42,751 kvkm. af flodområdet. I Galizien mottar D. fr. h. bifloderna Stryi, Swica, Lomnica och Bystrzyca, fr. v. Złota-Lipa, Strypa och Sereth. Inom ryskt område erhåller den endast mycket obetydliga tillflöden. Flodens vanliga bredd är 150—225 m. D. är på sina ställen mycket djup och fiskrik, hvarför också, i synnerhet i Podolien, fiske är en hufvudnäring för många orter på dess stränder. (J. F. N.) d:o, förkortning af dito (detto). Do [då], it., mus., i solmisation detsamma som ut, d. v. s. tonen c. Doab l. Duab (af pers. do, två, och ab, vatten), i norra Indien bruklig persisk beteckning på landtungan mellan tvenne floder, som förena sig, särskildt på landskapet mellan Ganges och Jumna. Doadum. Se Doué. Doan (Wadi D.), lång, djup dal i sydarabiska landskapet Hadramaut, hittills besökt endast af Wrede 1843 och L. Hirsch 1893. Den har enligt den förre olika namn i olika delar: Wadi Minua, Wadi Hadjarin, Wadi Kasr och slutligen Wadi Mesile, under hvilket namn den mynnar ut i Indiska hafvet v. om orten Sihut. Dalen är märklig icke endast genom sin längd och sitt djup, utan äfven för sin på vissa ställen stora bredd och, i sin öfre del, för sina många städer och byar. På sträckan från Ribat till Seif, 8 timmars väg, räknade Wrede 14 städer och 10 byar, flera af de förra med ända till 10,000 inv. Vid vallfartsorten Kabr Hud uppstiga svafvelångor ur en naturlig håla, hvilken af araberna betraktas som nedgången till helvetet, en mycket gammal åsikt, ty redan Ptolemaios förlade dit, under berget Klimax, en af Styx' källor. Doane [då͡u'n], Edward Topping, amerikansk missionär, f. i Tompkinsville, New York, graduerad 1848 vid Illinois college, Jacksonville, och prästvigd 1854, utsändes s. å. till Mikronesien och stationerades på Ponape. Han arbetade där med kortare afbrott som en verklig banbrytare till 1887, då spanjorerna bemäktigade sig ön, fängslade honom och förde honom till Filippinerna. Infödingarna uppretades öfver denna våldshandling, reste sig och