Dobroje, köping i ryska guvern. Tambov. Omkr. 4,000 inv. Har årligen flera mässor med stor omsättning af yllevaror och tågvirke. Dobroljubov, Nikolaj Aleksandrovitj, rysk kritiker, f. 1836 i Nizjnij-Novgorod, d. 1861 i Petersburg, blef 1858 redaktör för den litteratur-kritiska afdelningen i Tjernysjevskijs tidskrift "Sovremennik" (Samtiden). Utgången ur Bjelinskijs kritiska skola, närmade sig D. till Tjernysjevskijs estetisk-sociologiska riktning på demokratisk grund. Bland hans ypperliga essayer, som innehålla djupa och mångsidiga analyser af det ryska lifvet, märkas särskildt hans studier öfver Ostrovskijs drama "Det mörka riket" ("Temnoje tsarstvo") och öfver grundtanken i Gontjarovs roman "Oblomov" (Sjto takoje oblomovstjina). En samlad upplaga af D:s skrifter, däribland äfven elegiska och satiriska dikter samt ett par berättelser, utkom 1862 (5:e uppl., i 4 dlr, 1896, med biografisk inledning af Skabitjevskij). Studier öfver D. ha författats af Tjernysjevskij (1862) och af P. Bibikov (s. å.). A—d J. <img l>

Dobrovský, Josef, "slavistikens fader" och den nytjechiska litteraturens grundläggare, f. 1753 i Gyermet i Ungern, d. 1829 i Brünn, ingick 1772 i jesuitorden, gjorde teologiska studier i Prag, var 11 år lärare för en grefve Nostitz' söner och blef 1789 rektor vid generalseminariet i Hradište nära Olmütz, men återvände sedan till Prag, där han gynnades af grefve Nostitz. Efter att hafva företagit flera antikvariska forskningsresor i Böhmen och Mähren anträdde han, på uppdrag af k. bömiska vetenskapssällskapet, 1792 en resa till Sverige, där han besökte Lund, Linköping, Stockholm och Uppsala, undersökte de af svenskarna vid stormningen af "Lilla sidan" i Prag (1648) från Hradschin bortförda handskrifterna och jämförde "Codex argenteus" med de äldsta slaviska minnesmärkena. Öfver Åbo fortsattes resan till Petersburg. — Bland D:s många lärda skrifter, som äro af historiskt, arkeologiskt och filologiskt innehåll, skrifna på tyska och publicerade af k. bömiska vetenskapssällskapet, märkas: Geschichte der böhmischen sprache und literatur (1792; 3:e uppl. 1818), Literarische nachrichten von einer 1792 unternommenen reise in Schweden und Russland (1795), en viktig glossografisk urkund, "Scriptores rerum bohemicarum" (1783—84, tillsammans med Pelzel), Deutsch-böhmisches wörterbuch (1802—21), Ausführliches lehrgebäude der böhmischen sprache (1809; 2:a uppl. 1819), Entwurf zu einem etymologikon der slavischen sprachen (1813; 2:a uppl. 1833), Zur kenntniss der alten und neuen slavischen literatur, der sprachkunde nach allen mundarten, der geschichte und alterthümer (1813—14) och Institutiones linguæ slavicæ dialecti veteris (1822). Lefnadsteckningar af D. utgåfvos på tjechiska af Rittersberg 1829, Palacký 1833, Hanuš 1867 och Brandl 1883 samt på ryska af Snjegirev (Kazan 1884). (A–d J.) Dobrudscha l. Dobrodža (rum. Dobrogea), landskap i Rumänien, bildande en halfö mellan nedre Donau i v. och n. samt Svarta hafvet i ö. Administrativt hör dit äfven Donaus delta. I s. markerar en i sicksack gående linje från Silistra till Ilanlîc gränsen mot Bulgarien. 15,536 kvkm., eller, bortsedt från Donaus delta, 11,000 kvkm. D. är en af lössaflagringar täckt, skoglös högslätt af 100—200 m. höjd, i södra delen genomdragen af Carasusänkan, som järnvägen Bukarest—Černavoda—Constanza följer. I nordvästra delen går ett isoleradt gnejsberg från Donau vid Mǎcin i riktning mot Tulcea, hvilket vid Tutuiat har en höjd af 456 m. Söder därom går en annan, af lerskiffer bestående bergsträckning utefter högra stranden af floden Taita ända fram till kustsjön Razelm. Den når i Sacar Bair 400 m. Längs Svarta hafvet ligger en rad strandsjöar, af hvilka den största är Razelm, som i s. hänger samman med Golovița, Zmeica och Sinoe. I dessa framställes salt. Förr var D. alltigenom en stäpp; nu börjar åkerbruk alltmer vinna terräng (1901 voro 3,370 kvkm. odlade, i synnerhet med korn, majs och hvete); boskapsskötsel är dock hufvudnäring, särskildt finnas här stora hjordar af får. Klimatet är osundt. Befolkningen, som består af rumäner, bulgarer, greker, tatarer och tscherkesser, är gles, 258,242 pers. (1899). En kanal, parallell med ofvannämnda järnväg genom Carasusänkan, är projekterad. Något sydligare går Trajanusvallen (se d. o.). D. är deladt i två län, Tulcea och Constanza. Dess viktigaste hamnstad är Constanza (se d. o.). — Före 1878 tillhörde D. den turkiska provinsen Bulgarien. I strategiskt hänseende är det af stor vikt, dels genom sitt läge kring Donaumynningarna, dels som den bekvämaste vägen norrifrån till Konstantinopel. Också begagnade ryssarna denna väg under krigen 1828, 1854 och 1877. Efter fredsslutet i San Stefano 1878 gaf D. anledning till ett lifligt meningsutbyte mellan rumänerna och ryssarna, hvilka senare fordrade, att furstendömet Rumänien skulle taga det i utbyte mot en del af Bessarabien, hvilken skulle införlifvas med Ryssland. Berlinkongressen 1878 biföll i traktatens art. 45 Rysslands fordran. I början af 1879 tog Rumänien D. i besittning. (J. F. N.) Dobrzyń [då'brʃynj], ry. Dobrsjin, stad i rysk-polska guvern. Płock, vid Drewenz, på gränsen till Västpreussen. 2,492 inv. (1897). — Om Bröderna af D. se Tyska orden. Dobschau. Se Dobsina. Dobsina [-ʃi-], ty. Dobschau, bergstad i ungerska komitatet Gömör, slutstation på statsjärnvägen Bánréve—D., i en dal af Karpaterna. 5,115 inv. (1900), tyskar och slovaker. Koppar-, järn-, silfver-, kobolt- och nickelverk. I den närbelägna, vildtromantiska Stracenadalen, där en klimatisk kurort anlagts, upptäcktes 1870 den berömda Dobsina-isgrottan. En liten ingång i n. leder till den öfre grottan, en hall af 11 m. höjd, 120 m. längd och 50—60 m. bredd, hvars väggar och delvis äfven hvalf äro beklädda med is. Härifrån för vägen till den efter upptäckaren uppkallade Ruffinyi-korridoren, som är 80 m. lång, 6—15 m. bred och 15—22 m. hög; dess ena vägg består af ren is. Genom en i isen bruten tunnel kommer man så till en mindre grotta med härliga isbildningar. Högsta temperaturen i det inre är + 5° C., lägsta