Dodona (grek. Δωδώνη), ett urgammalt, åt den pelasgiske Zeus och hans gemål Dione helgadt orakeltempel och en i dess närhet uppvuxen liten stad i den nuvarande Tscharakovistadalen vid foten af berget Tomaros i det forngrekiska landskapet Epirus (nu Albanien), ungefär 18 km. s. v. om Janina. Oraklet omtalas redan hos Homeros och stod under hela den klassiska forntiden i högt anseende, om det än trängdes något i skuggan af det mera centralt belägna Delfi. Orakelsvaren hämtades dels från suset i kronan af en helig ek, dels från klangen af heliga kopparbäcken eller från sorlet af en helig källa. De förmedlades af ålderstigna kvinnor, hvilka tjänstgjorde såsom prästinnor med titeln peleiades (dufvor). År 219 f. Kr. plundrades och förstördes D. af den etoliske fältherren Dorimachos och synes sedan ej hafva återvunnit sitt forna anseende. På Strabons tid (vid den kristna tidräkningens början) var oraklet förstummadt, men synes senare ånyo hafva trädt i verksamhet och egt bestånd till inemot år 400 e. Kr. — Visshet om D:s läge vanns först genom de af den grekiske fornforskaren Karapanos 1876 och följande år på ofvannämnda plats företagna gräfningarna, hvilka, ehuru ingalunda fullständigt genomförda, hafva bragt i dagen betydande fornlämningar, såsom det gamla Zeustemplet, hvilket, efter en detsamma öfvergången brand, under den äldre medeltiden varit förvandladt till en kristen kyrka, samt andra byggnader i dess närhet, hvilkas bestämmelse ej kunnat med visshet utrönas, en stor och tämligen väl bibehållen teater, en ringmur (peribolos) kring tempelplatsen, fästningsmurar m. m. I templet och dess närhet påträffades ett stort antal bronsföremål (statyetter, djurfigurer, reliefer, votivtaflor, husgeråd, kvinnoprydnader m. m.) från vidt skilda tidsperioder, dessutom vapen af åtskilliga slag, en mängd mynt och, viktigast af allt, ett större antal små blyplåtar med därå ristade inskrifter, innehållande frågor, som af stater eller enskilda personer riktats till oraklet, samt, efter hvad Karapanos trott sig finna, i några fall de på sådana frågor afgifna orakelsvaren, de senare dock icke läsbara. Dessa blytaflor synas härröra från tiden mellan 425 och 219 f. Kr. Alla dessa lösa fornfynd äro numera såsom en egen samling upptagna i Atens arkeologiska museum. Litt.: Carapanos, "Dodone et ses ruines" (1878), Bursian, "Die wissenschaftlichen ergebnisse der ausgrabungen in Dodona" (i "Sitzungsberichte der bayerischen akademie der wissenschaften", 1878), Pomtow, "Die orakelinschriften von Dodona" (i "Jahrbücher für klassische philologie", 1883), och T. Segerstedt, "Ekguden i Dodona" (i "Lunds univ:s årsskrift", 1906). A. M. A. Dodonæus, Rembertus, holländsk botanist. Se Dodoëns. Dodsley [då'dsli], Robert, engelsk skriftställare, f. 1703, d. 1764, var verksam som utgifvare ("Select collection of old plays", 1744) och bokhandlare. Hans lustspel voro mycket omtyckta på sin tid. En samling af hans dramatiska verk utkom 1748 under titeln Trifles, och hans Miscellanies offentliggjordes 1772. Dodson [då'dsən], John George, baron Monk-Bretton, engelsk politiker, f. 1825, d. 1897, son till den ansedde domaren sir John D. (f. 1780, d. 1858), blef 1853 advokat och 1857 medlem af underhuset, där han slöt sig till det liberala partiets mera radikala del och 1865—72 fungerade som "chairman of committees" och vice talman. Han var aug. 1873—febr. 1874 finanssekreterare vid skattkammaren i Gladstones första ministär, inkallades 1880 i den andra som president för Local government board med säte i kabinettet och var dec. 1882—okt. 1884 kansler för hertigdömet Lancaster. 1884 upphöjdes D. till peer (baron Monk-Bretton). Af motvilja mot Gladstones home-rule-förslag lämnade han 1886 det politiska lifvet. Dodwell [då'dωel], Henry, engelsk filolog och kyrklig skriftställare, f. 1641 i Dublin af engelska föräldrar, d. 1711, studerade vid Trinity college, där han blef "fellow", men nedlade 1666 denna syssla af motvilja mot att låta prästviga sig, verkade sedan som skriftställare till den anglikanska kyrkans försvar, bl. a. mot Baxter, och belönades 1688 med en historisk professur i Oxford. Han afsattes 1691, enär han vägrade erkänna Vilhelm III som rättmätig konung, och tillhörde sedan de s. k. "non-jurors" (se d. o.). Bland hans många lärda arbeten märkas flera kronologiska skrifter. — Hans son, Henry D. d. y., d. 1784, var en känd deist, hvilken 1742 väckte sensation genom skriften Christianity not founded on argument, ett angrepp på kristendomen i den ironiska apologiens form, hvilken missledde många. (V. S—g.) Doebereiner [dö-], Johann Wolfgang, tysk kemist. Se Döbereinerska elddonet. Doeg, en hos konung Saul anställd edomitisk drabantöfverste, som anklagade prästen Ahimelek för förräderi, därför att denne beskyddat David på hans flykt undan Saul (se David), och sedan på Sauls befallning nedgjorde prästerna i Nob (1 Sam. 21 och 22; i kap. 21: 7 torde böra läsas: "Sauls drabantöfverste" i st. f. "den förnämste af Sauls herdar"). E. S—e. Doenhoff [dȫn-], tysk adlig släkt. Se Dönhoff. Does [dōs], Jan van der (vanligen kallad Janus Dousa), holländsk statsman, krigare och författare, f. 1545, d. 1604, anklagades 1565 för delaktighet i en sammansvärjning mot den spanska styrelsen, var 1572, 1584 och 1585 sändebud i England för att utverka hjälp under frihetsstriden, ledde 1574 det berömda försvaret af Leiden, blef till belöning därför det 1575 i nämnda stad stiftade universitetets förste styresman (curator) och 1585 dess bibliotekarie, var därjämte under många år holländsk statsarkivarie och blef 1591 medlem af generalstaternas höga råd. D. författade flera band latinska verser (Epigrammata etc., 1569, Nova poëmata, 1575 m. fl.) och kommentarier till Horatius m. fl. romerska skalder. Hans förnämsta arbete är Annales rerum a priscis Hollandiæ comitibus... gestarum, en holländsk historia, som 1599 utgafs i metrisk form, men 1601 utkom på prosa under titeln Bataviæ Hollandiæque annales. Does [dōs], Jacob van der, holländsk djur- och landskapsmålare, f. 1623 i Amsterdam, d. 1673 i Slooten nära samma stad, var elev af N. Moijaart, uppehöll sig senare en tid i Italien, där han påverkades af P. van Laer, och var därpå såsom målare hufvudsakligen verksam i Haag, till dess att han, blifven änkling, öfvergaf konstnärsbanan och blef skrifvare i Slooten. Umgänget med