Karel Du Jardin lockade honom likväl längre fram att åter fatta penseln. Hans glatt målade, i färgen något kyliga, italienska landskap med romerska ruiner, herdar, får och getter vunno hos samtiden popularitet och blefvo i sin genre tongifvande. De träffas nu i flera museer, men äro eljest rätt sällsynta. — Af hans söner och lärjungar Simon van der D. och Jacob van der D. d.y. var den förre, f. 1653 i Amsterdam, d. 1717 i Bruxelles, den mer begåfvade, men han förföll tidigt, råkade i händerna på konsthandlare, som tillgodogjorde sig hans talang, och blef aldrig mer än en skicklig efterapare af faderns arbeten. Taflor af honom förekomma i Stockholms högskolas samling, i Nationalmuseum (tillskrifven fadern) och träffades i den Scharpska, m. fl. nu skingrade svenska samlingar. O. G—g. Doesborgh [dōs-]. Se Doesburg. Doesburg l. Doesborgh [dōs-], befäst stad i nederländska prov. Gelderland, vid Ijssel. 4,428 inv. (1900). Vid D. går en 95 m. lång skeppsbrygga öfver floden. Tillverkning af senap; spannmålshandel. Doeskin [då͡u'skin], en tämligen tjock, glansig ylleväfnad i satinbindning, skiljande sig från vanlig yllevarpsatin däri, att bindepunkternas gradlinjer löpa parallellt med varptrådarnas snodd, hvilken omständighet gör, att grad- eller satinlinjerna bli mindre märkbara och ytan mera glansig än hos de till byxtyger mera brukliga, vanliga yllesatinerna, hvilkas linjer korsa snoddriktningen. G. A. W. Doffel (af eng. duffel), ett slags fyrskaftadt, starkt valkadt och ruggadt tjockt ylletyg. Jfr Bindning. Dofhjorten, zool. Se Dofhjortsläktet.

Dofhjortsläktet, Dama, zool, skiljer sig ifrån de egentliga hjortarna bl. a. genom hornen, som nedtill äro trinda med ögontagg, mot spetsen skofvelformiga och i bakre randen flikiga, samt genom den tämligen långa och långhåriga svansen. Nosspetsen är bar och fällen fläckig, åtminstone under sommarmånaderna. — Dofhjorten (Dama vulgaris l. Cervus dama) träffas vild i Mindre Asien och sydvästra Asien samt norra Afrika. I Europa förekommer den endast i tamt eller förvildadt tillstånd. I Sverige underhållas dofhjortar på flera ställen. Öfverkroppen hos detta djur är vackert rödbrun med ett svart- eller brunaktigt band från skuldrorna utefter hela ryggens midt och med rader af hvitaktiga fläckar. Längs hvardera kroppssidan löper ett buktigt, hvitaktigt band, nedanför hvilket en rostgul färg vidtager, som sträcker sig ned på benen. De undre kroppsdelarna äro gulhvita och svansen ofvantill svart, under hvit; på sidorna om analöppningen finnes en hvit fläck. Vid färgförändringen på senhösten blir djuret ofvantill och på sidorna mörkt olivbrunt, med gråaktig anstrykning, och på undre kroppsdelarna ljusgrått. Fläckarna försvinna då i allmänhet nästan fullkomligt. Denna vinterdräkt behåller dofhjorten till fram på försommaren. Emellertid förekomma de mest olika färgvarieteter: helhvita, svarta, bruna o. s. v. Svansen räcker ungefär till lårets midt. Hörntänder saknas hos både hannen och honan. Djurets längd belöper sig till omkr. 135 cm. och höjden till 90 cm. Hvad storleken vidkommer, står således dofhjorten mellan kronhjorten och rådjuret. Den mindre och svagare byggda honan är utan horn. Ehuru ifrågavarande djur till gestalt och utseende påminner om kronhjorten, saknar det likväl dennes stolta hållning och har för öfrigt en fylligare kropp, kortare ben o. s. v. Dofhjorten uppehåller sig i såväl löf- som barrskogar, vanligen i större sällskap. Den är snabb och liflig samt mindre skygg än kronhjorten och har ingalunda så häftiga passioner som denne — de rivaliserande hannarna kämpa dock under brunsttiden modigt med hvarandra. Af naturen godmodig, låter den lätt tämja sig och blir mycket förtrolig. Dess älsklingsföda är hästkastanjer, ek- och bokållon, frukter, örter och gräs. Köttet, till smaken mellan kronhjortens och fårets, anses i allmänhet vida smakligare och finare än det förra. Hannen fäller sina horn i april eller maj, och honan föder i juni eller juli en eller två kalfvar. J. G. T.* Dofvern, insjö i Risinge socken, Östergötlands län, omkr. 8 km. lång, upptager i norra ändan Finspångsån och faller genom Dofversund ut i nordvästra hörnet af sjön Glan (båda belägna 21 m. ö. h.). Dogali, ort i italienska Öst-Afrika, där den abessinske höfdingen Ras Alula 26 jan. 1887 kringrände och efter åtta timmars kamp tillintetgjorde en italiensk truppafdelning på 500 man. Nederlaget gjorde kolossalt intryck i Italien. Öfver hjältarna vid D. har i Rom rests ett ståtligt monument. V. Lm. Dogcart [då'g-kāt], eng. (af dog, hund, och cart, kärra), lätt och enspänd vagn på två höga hjul, afsedd för 2 (eller 4) personer, och med plats under kuskbocken för jakthundar eller förråd. De moderna tvåhjuliga åkdonen höra nästan alla under rubriken dogcarts, hvaraf flera olika typer med växlande benämningar förekomma (se fig., sp. 614). B. C—m. Doge [då̄dje], veneziansk form af it. duce (lat. dux, anförare, hertig), namn på den högste öfverhetspersonen i de forna republikerna Venezia och Genova. För att värna sig mot langobardernas och kroaternas anfall utsåg under patriarkens af Grado