med mörkare, af en ljusare ring omgifna fläckar. Den uppnår i längd 85 cm. och förekommer högst sällan i Kattegatt och Öresund. J. G. T.* Dogiel, Dominik (Maciej såsom munk), polsk piaristmunk och häfdaforskare, f. 1715, d. 1760. Han samlade och utgaf efter mönstret af Th. Ryder "Codex diplomaticus regni Poloniæ et magni ducatus Lituaniæ" (d. 1, 1758, d. 5, 1759, d. 4 utg. af två D:s kolleger 1764; de öfriga delarna, af hvilka 2:a delens förra hälft innehåller aktstycken rör. bl. a. Sverige, förvaras i manuskript i kejs. biblioteket i Petersburg). D. utgaf äfven ett viktigt arbete Limites regni Poloniæ et magni ducatus Lituaniæ ex originalibus et exemplis authenticis descripti et in lucem editi (1758). A—d J. Dogm (grek. do'gma, af doke͡ı'n, doke͡ı' mo͡ı, det synes mig godt, jag beslutar eller fastställer), i allmänhet lärosats, trossats. — Ordet förekommer i den klassiska grekiskan dels juridiskt i betydelsen af ett af offentlig myndighet utfärdadt påbud l. dekret (i denna mening förekommer ordet på några ställen äfven i N. T., t. ex. Luk. 2: 1, Apg. 16: 4), dels i filosofiskt språkbruk i betydelse af faststående lärosats, som själf öfver hufvud icke eller icke längre behöfver bevisas, utan från hvilken den vidare lärobyggnaden kan utgå som från en erkänd förutsättning. Från denna betydelse utgår ordets teologisk-kyrkliga användning. Oriktigt är det därför, när man, såsom ofta sker (i anslutning till grek. doke͡ı'n i betydelsen "mena"), öfversätter dogm med "mening" och betecknar den såsom en sats, som (endast) är föremål för "tro" (= mening) i motsats till verkligt vetande. Dogm betyder fastmer efter gammalkyrkligt språkbruk en sådan sats, som för dem, som vilja tillhöra kyrkan, måste stå orubbligt fast, och ordet utsäger i och för sig intet om den grundval, på hvilken denna visshet hvilar. Enligt den kyrkliga åskådningen grundar sig visserligen denna ej i sista hand på förnuftsbevis, utan på gudomlig uppenbarelse. Dennas auktoritet, ej den ena eller andra kyrkliga myndighetens, är det, som principiellt tänkes åt dogmen förläna dess gällande kraft. Men då den kyrkliga utvecklingen för med sig, att endast de satser, som af den officiella kyrkliga myndigheten fastställts såsom uttryck för den gudomliga uppenbarelsen, kunna för ett kyrkosamfund i dess helhet vinna förpliktande kraft, kan dogmen definieras såsom: en af den organiserade kyrkan såsom uttryck för dess tro genom dess erkända myndigheter fastställd lärosats, som för kyrkan i dess helhet och närmast för dess läroämbete har att gälla såsom bindande norm — i motsats till enskilda kyrkolärares o. s. v. åsikter i punkter, dit den kyrkliga troslagstiftningen icke eller icke ännu sträckt sig. Det ofvan utvecklade dogmbegreppet hör nu emellertid närmast hemma inom den katolska kyrkan. Den lutherska kyrkan har visserligen såtillvida ett starkt positivt intresse för dogmen, som den kraftigare än något annat kyrkosamfund betonar vikten för det religiösa lifvet af att ej stanna vid dunkla känslor, utan sträfva efter att bringa sig sitt innehåll till klart medvetande, och därför ock kyrkans plikt att till det religiösa lifvets ledning i en klart fixerad lära gifva ett normativt uttryck åt sin trosåskådnings centrala punkter. Därför medför ock den lutherska reformationen ett nytt intresse för dogmerna och inleder en ny dogmbildande period. Men då det inom denna kyrka ej finns rum för någon ofelbar myndighet, utan den såsom obetingad auktoritet erkänner endast den gudomliga uppenbarelsen själf, sådan den i den heliga skrift är oss bevarad och i sitt centrala innehåll betygar sig för den troendes egen erfarenhet, måste den åt hvarje ny tid häfda rätten och plikten att underkasta dogmerna en förnyad pröfning från synpunkten af, i hvad mån de gifva ett tillfredsställande uttryck åt denna uppenbarelse i dess betydelse för det kristna troslifvet. Den bästa vägledningen gifver härvidlag insikten i dogmernas egen historia. I det nämligen dogmhistorien visar hän å ena sidan till de väsentliga trosintressen, som i de ofta för senare tider främmande formlerna sökt sig ett uttryck och som framträda såsom den djupast drifvande principen i dogmutvecklingen, å andra sidan till de motsatser, hvilkas bekämpande gifvit den närmaste anledningen till de olika dogmernas uppställande och deras formulering i det enskilda, underlättar den åtskiljandet mellan det centrala och det periferiska och banar väg för försöken att i nya former skapa mera adekvata uttryck för det förblifvande trosintresset. De olika kyrkornas egenart afspeglar sig ock i den olika utsträckning, som deras dogmbildande verksamhet fått, och de bestämmelser, i hvilka denna utlöpt. Under den första stora dogmbildande perioden, 4:e och följande årh., fixeras de trinitariska och kristologiska dogmerna. Och vid det detaljerade utförandet af dessa stannar väsentligen den grekiska kyrkans lärolagstiftning — därtill fogas blott såsom ett sista, högst karakteristiskt stycke dogmen om det berättigade, under vissa restriktioner, i dess bilderna egnade dyrkan (7:e ekumeniska synoden i Nicæa 787). Kulten med sina symboler träder här alltmer i lärans och dogmens ställe. Striden mellan augustinism och (semi-)pelagianism för inom den romerska kyrkan dogmbildningen för första gången in på de antropologisk-soteriologiska frågornas område (synd, nåd, predestination; synoden i Orange 529). Under medeltiden vinner visserligen denna kyrkas lära genom den skolastiska teologiens arbete i stor utsträckning en viss faktisk fixering, men på officiell kyrklig väg fastslås den dock blott hufvudsakligen för ett större nytt lärostycke: sakramenten (konsiliet i Florens 1439). Intresset för dogmen undantränges här alltmer af det för kyrkorätten. Först de protestantiska kyrkornas fixering i sina bekännelser af sin nya uppfattning af frälsningsvägen tvingar den romerska kyrkan att allsidigare formulera sin ståndpunkt i dessa frågor (konsiliet i Trident 1545—63). Men i sin sista dogm: påfvens ofelbarhet (Vatikankonsiliet 1871) har den fastslagit den lära, som för den egentligen ersätter alla enskilda dogmer. Lika karakteristisk är för den reformerta kyrkan dess sista dogm, den tillspetsade formuleringen af predestinationsläran (Dordrechtsynoden 1618) och för den lutherska kyrkan arten af de antropologisk-soteriologiska frågor, i hvilka dess sista bekännelseskrift (konkordieformeln 1580) fäller afgörandet. Anmärkas bör slutligen, att ordet dogma stundom i modernt språkbruk användes som beteckning jämväl för dogmsystemet i dess helhet. -- Jfr i allmänhet inledningen till de flesta framställningar af dogmatiken och dogmhistorien och särskildt