Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Doesborgh ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med mörkare, af en ljusare ring omgifna fläckar. Den
uppnår i längd 85 cm. och förekommer högst sällan i
Kattegatt och Öresund.
J. G. T.*
Dogiel, Dominik (Maciej såsom munk),
polsk piaristmunk och häfdaforskare, f. 1715,
d. 1760. Han samlade och utgaf efter mönstret
af Th. Ryder "Codex diplomaticus regni Poloniæ
et magni ducatus Lituaniæ" (d. 1, 1758, d. 5,
1759, d. 4 utg. af två D:s kolleger 1764; de öfriga
delarna, af hvilka 2:a delens förra hälft innehåller
aktstycken rör. bl. a. Sverige, förvaras i manuskript
i kejs. biblioteket i Petersburg). D. utgaf äfven ett
viktigt arbete Limites regni Poloniæ et magni ducatus
Lituaniæ ex originalibus et exemplis authenticis
descripti et in lucem editi (1758).
A—d J.
Dogm (grek. do’gma, af doke͡ı’n, doke͡ı’ mo͡ı, det
synes mig godt, jag beslutar eller fastställer),
i allmänhet lärosats, trossats. — Ordet förekommer i
den klassiska grekiskan dels juridiskt i betydelsen af
ett af offentlig myndighet utfärdadt påbud l. dekret
(i denna mening förekommer ordet på några ställen
äfven i N. T., t. ex. Luk. 2: 1, Apg. 16: 4), dels
i filosofiskt språkbruk i betydelse af faststående
lärosats, som själf öfver hufvud icke eller icke
längre behöfver bevisas, utan från hvilken den
vidare lärobyggnaden kan utgå som från en erkänd
förutsättning. Från denna betydelse utgår ordets
teologisk-kyrkliga användning. Oriktigt är det
därför, när man, såsom ofta sker (i anslutning till
grek. doke͡ı’n i betydelsen "mena"), öfversätter dogm
med "mening" och betecknar den såsom en sats, som
(endast) är föremål för "tro" (= mening) i motsats
till verkligt vetande. Dogm betyder fastmer efter
gammalkyrkligt språkbruk en sådan sats, som för
dem, som vilja tillhöra kyrkan, måste stå orubbligt
fast, och ordet utsäger i och för sig intet om den
grundval, på hvilken denna visshet hvilar. Enligt den
kyrkliga åskådningen grundar sig visserligen denna
ej i sista hand på förnuftsbevis, utan på gudomlig
uppenbarelse. Dennas auktoritet, ej den ena eller
andra kyrkliga myndighetens, är det, som principiellt
tänkes åt dogmen förläna dess gällande kraft. Men då
den kyrkliga utvecklingen för med sig, att endast de
satser, som af den officiella kyrkliga myndigheten
fastställts såsom uttryck för den gudomliga
uppenbarelsen, kunna för ett kyrkosamfund i dess
helhet vinna förpliktande kraft, kan dogmen definieras
såsom: en af den organiserade kyrkan såsom uttryck
för dess tro genom dess erkända myndigheter fastställd
lärosats, som för kyrkan i dess helhet och närmast för
dess läroämbete har att gälla såsom bindande norm —
i motsats till enskilda kyrkolärares o. s. v. åsikter
i punkter, dit den kyrkliga troslagstiftningen icke
eller icke ännu sträckt sig.
Det ofvan utvecklade dogmbegreppet hör nu emellertid
närmast hemma inom den katolska kyrkan. Den lutherska
kyrkan har visserligen såtillvida ett starkt positivt
intresse för dogmen, som den kraftigare än något
annat kyrkosamfund betonar vikten för det religiösa
lifvet af att ej stanna vid dunkla känslor, utan
sträfva efter att bringa sig sitt innehåll till klart
medvetande, och därför ock kyrkans plikt att till det
religiösa lifvets ledning i en klart fixerad lära
gifva ett normativt uttryck åt sin trosåskådnings
centrala punkter. Därför medför ock den lutherska
reformationen ett nytt intresse för dogmerna och
inleder en ny dogmbildande period. Men då det
inom denna kyrka ej finns rum för någon ofelbar
myndighet, utan den såsom obetingad auktoritet
erkänner endast den gudomliga uppenbarelsen själf,
sådan den i den heliga skrift är oss bevarad och i
sitt centrala innehåll betygar sig för den troendes
egen erfarenhet, måste den åt hvarje ny tid häfda
rätten och plikten att underkasta dogmerna en förnyad
pröfning från synpunkten af, i hvad mån de gifva ett
tillfredsställande uttryck åt denna uppenbarelse i
dess betydelse för det kristna troslifvet. Den bästa
vägledningen gifver härvidlag insikten i dogmernas
egen historia. I det nämligen dogmhistorien visar hän
å ena sidan till de väsentliga trosintressen, som
i de ofta för senare tider främmande formlerna sökt
sig ett uttryck och som framträda såsom den djupast
drifvande principen i dogmutvecklingen, å andra
sidan till de motsatser, hvilkas bekämpande gifvit
den närmaste anledningen till de olika dogmernas
uppställande och deras formulering i det enskilda,
underlättar den åtskiljandet mellan det centrala
och det periferiska och banar väg för försöken att
i nya former skapa mera adekvata uttryck för det
förblifvande trosintresset.
De olika kyrkornas egenart afspeglar sig ock i
den olika utsträckning, som deras dogmbildande
verksamhet fått, och de bestämmelser, i hvilka denna
utlöpt. Under den första stora dogmbildande perioden,
4:e och följande årh., fixeras de trinitariska och
kristologiska dogmerna. Och vid det detaljerade
utförandet af dessa stannar väsentligen den grekiska
kyrkans lärolagstiftning — därtill fogas blott såsom
ett sista, högst karakteristiskt stycke dogmen om
det berättigade, under vissa restriktioner, i dess
bilderna egnade dyrkan (7:e ekumeniska synoden i
Nicæa 787). Kulten med sina symboler träder här
alltmer i lärans och dogmens ställe. Striden mellan
augustinism och (semi-)pelagianism för inom den
romerska kyrkan dogmbildningen för första gången
in på de antropologisk-soteriologiska frågornas
område (synd, nåd, predestination; synoden i Orange
529). Under medeltiden vinner visserligen denna
kyrkas lära genom den skolastiska teologiens arbete
i stor utsträckning en viss faktisk fixering, men
på officiell kyrklig väg fastslås den dock blott
hufvudsakligen för ett större nytt lärostycke:
sakramenten (konsiliet i Florens 1439). Intresset
för dogmen undantränges här alltmer af det för
kyrkorätten. Först de protestantiska kyrkornas
fixering i sina bekännelser af sin nya uppfattning
af frälsningsvägen tvingar den romerska kyrkan att
allsidigare formulera sin ståndpunkt i dessa frågor
(konsiliet i Trident 1545—63). Men i sin sista
dogm: påfvens ofelbarhet (Vatikankonsiliet 1871)
har den fastslagit den lära, som för den egentligen
ersätter alla enskilda dogmer. Lika karakteristisk
är för den reformerta kyrkan dess sista dogm, den
tillspetsade formuleringen af predestinationsläran
(Dordrechtsynoden 1618) och för den lutherska kyrkan
arten af de antropologisk-soteriologiska frågor, i
hvilka dess sista bekännelseskrift (konkordieformeln
1580) fäller afgörandet.
Anmärkas bör slutligen, att ordet dogma stundom i
modernt språkbruk användes som beteckning jämväl
för dogmsystemet i dess helhet. – Jfr i allmänhet
inledningen till de flesta framställningar af
dogmatiken och dogmhistorien och särskildt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
