Lobstein, "Einleitung in die evangelische dogmatik" (1897). E. Bg. Dogmatik (af grek. dogmatikos, som innehåller lärosatser), teol., egentligen vetenskapen om dogmerna (se Dogm). Ordet, en relativt ny term, som först från midten af 17:e årh. blir allmännare bruklig och småningom undantränger äldre uttryck, är den vanligaste beteckningen för den vetenskap, som närmast åsyftar att gifva en systematiskt fullständig och metodiskt grundad framställning af den inom ett visst kristet kyrkosamfund härskande läroåskådningen — som alltid omfattar ett vida rikare innehåll än det, som i dogmerna i egentlig mening vunnit ett kyrkligt fixeradt uttryck — i dess inre sammanhang. Emellertid kan en efter den evangeliska kyrkans principer utförd dogmatik svårligen stanna vid att blott fastställa och eventuellt gentemot motsatta åskådningar försvara den faktiskt inom ett sådant samfund gällande läran. Enligt denna kyrkas åskådning kan nämligen aldrig läroutvecklingen på någon punkt vinna sin afslutning; fastmer åligger det kyrkan att ständigt på nytt själfständigt tillegna sig och söka djupare intränga i den gudomliga uppenbarelsens innehåll. Den giltiga läran, hvilken dogmatiken har att bringa till sitt möjligast adekvata uttryck, är därför för den evangeliska kyrkan ej liktydig med det faktiskt inom kyrkan gällande, utan är ett ideal, till hvilket det för denna gäller att i fortsatt sanningssträfvan närma sig. Den uppgift, som den evangeliska dogmatiken i detta syftes tjänst har att fylla, anges enklast genom den i dess ställe ofta använda termen troslära. Dogmatikens objekt är ej en summa på förhand faststående trossatser, hvilka den blott skulle hafva att med hvarandra förmedla och, om möjligt, återföra till en högsta enhet, utan den i kyrkan lefvande tron själf. Då emellertid tron i sin uppkomst och sin egenart alltigenom är betingad af det uppenbarelseinnehåll den omfattar, ligger dogmatikens hufvuduppgift ej — såsom särskildt Schleiermacher tenderat att fatta den — i den psykologiska beskrifningen af den subjektiva tron, utan i klargörandet af trosmedvetandets sanningsinnehåll. Den har, fullständigare uttryckt, att med största möjliga vetenskapliga fullständighet, noggrannhet och klarhet framlägga den gudomliga, i Jesu Kristi person principiellt fulländade uppenbarelsens innehåll i dess betydelse för troslifvet samt att klargöra den grund, hvarpå tron stöder sin visshet om detta innehålls sanning. Dogmatiken ställer sig alltså från början på trons ståndpunkt och kan och vill såtillvida ej göra anspråk på fullständig "förutsättningslöshet". Dock behöfver detta ej stå hindrande i vägen för dess vetenskapliga karaktär. Så länge den ej öfverskrider gränserna för en troslära i nyss angifna mening, förutsätter den härmed i grunden endast, såsom hvarje vetenskap, sitt objekt, och alla vetenskapens hjälpmedel tagas i anspråk vid arbetet på att klargöra denna tros mångsidiga tankeinnehåll. Och medan den äldre apologetikens försök att äfven för de för hvarje troserfarenhet främmande bevisa dettas sanning strider mot trons eget väsen, såsom en i sista instans ej på teoretiska, utan på praktiska grunder hvilande visshet, är det däremot för tron ett i högsta grad centralt intresse att för sig själf äfven vetenskapligt rättfärdiga denna sin visshet under klart medvetande om sin plikt att från sig afsöndra allt, som inför en strängare pröfning visar sig vara eller ännu kunna misstänkas för att hvila på en illusion. Ju mer i en tid själfva den religiösa trons grundvalar sättas i fråga, desto större betydelse får denna sistnämnda uppgift. I sitt eget trosmedvetande har dogmatikern också den närmaste källan för sina dogmatiska utsagor. "Jag, den kristne, gifver", säger v. Hofmann, "åt mig själf, teologen, det egentligaste stoffet för min vetenskap". Dock visar dogmatikerns eget trosmedvetande honom af sig själf öfver till församlingens. Af dess religiösa lif finner han sitt eget ända i dess innersta grund betingadt och i hela sin art prägladt. Dogmatikern borde, säger v. Frank, hafva något af "en folkdiktares art, åt hvilken det är gifvet att forma och gestalta hvad som, åsyftadt och tänkt, men ej utgestaltadt, är innehållet i folkets hjärta och medvetande". Men äfven församlingens trosmedvetande visar utöfver sig själf till en än rikare källa för dogmatiken. I uppenbarelsen, som närmast är församlingen gifven i den heliga skrift (se nedan), vet den sig ega den yttersta, aldrig uttömda, källan för hela sitt religiösa lif och tänkande. Af dogmatikern måste den därför kräfva ej blott att han pröfvar de satser, som han framställer, inför uppenbarelsens norm, utan ock att han på ett originellt sätt ur den såsom källa alltjämt hämtar befruktande impulser för sitt tänkande. Dock är han i denna sin skrifttolkning faktiskt beroende af den religiösa tradition, under hvars inflytande hans religiösa åskådning bildats. Hela kyrkohistorien kan från denna synpunkt betecknas såsom källa för dogmatiken. De försök, som gjorts (t. ex. af Beck och hans skola, se nedan), att utan dess ledning direkt ur skriften hämta fram ett kristligt sanningssystem, hafva i regeln blott fört med sig ett utlämnande af dogmatiken åt en omedvetet och därför förvirrande verkande tradition. I den kyrkliga tradition, ur hvilken dogmatikern således har att medvetet och under kritisk pröfning ösa, intaga den egna kyrkans bekännelseskrifter, såsom dess klassiska själfvittnesbörd om sin egenart, det främsta rummet. Särskildt mellan den protestantiska och den katolska kyrkan består en så djupgående, alltjämt snarare växande än aftagande, motsats, att dogmatiken ej blott i vissa detaljfrågor, utan i hela sin anläggning och syftning måste få en helt olika prägel, allteftersom den låter sig ledas af den ena eller andra kyrkans grundprinciper. Med frågan efter dogmatikens källor är ock frågan om dess normer i grunden besvarad. Såsom obetingad norm ("norma normans") erkänner den evangeliska kyrkan endast den gudomliga uppenbarelsen eller "Guds ord"; alla andra normer måste först själfva pröfvas efter denna ("normæ normatæ"). Denna grundsats har fått sitt mest bekanta uttryck i reformationens s. k. formalprincip: läran om den heliga skrift såsom "den enda regel och rättesnöre, efter hvilken alla läror och alla lärare böra anses och dömas" (konkordieformeln) — i motsats till den katolska kyrkans uppställande af traditionen såsom en med skriften jämställd, faktiskt öfverordnad auktoritet. Dock kan efter konsekvent evangelisk åskådning uppenbarelsen (resp. Guds ord) ej utan vidare sättas identisk med den heliga skrift. Och för att "formalprincipen" — en