grundsats, som uttalats redan af många katolsk-ortodoxa medeltidsteologer — skall få en reformatorisk innebörd, måste den sättas i samband med den s. k. "materialprincipen" — om rättfärdiggörelsen genom tron på Kristus allena — som ej får fattas blott som en enskild lärosats, utan tillika anger den väg, på hvilken skriftens innehåll öfver hufvud för den kristne blir en honom i hans innersta bindande auktoritet. Den heliga skrift är närmast urkunden för den historia, i hvilken Gud i sitt handlande till människans frälsning tillika uppenbarat sig för henne. Men i det den såsom sådan också för människan förmedlar bekantskapen med denna uppenbarelses höjdpunkt, Jesu Kristi person, kan den hos henne väcka tron på Guds i honom uppenbarade vilja att för hans skull förlåta henne hennes synder eller rättfärdiggöra henne och upptaga henne i sin gemenskap. På grund af dessa erfarenheter blir närmast Kristus själf för henne i hennes religiösa lif obetingad auktoritet och i fullt oinskränkt mening är endast han det. Men härmed vinner dock äfven skriften i öfrigt, såsom vittnesbörd om den Kristus förberedande eller från honom utgående frälsningshistorien, uppenbarelse-värde och -auktoritet, för så vidt och i den mån den hänvisar till honom, bekännande uttalar hans betydelse för tron eller gifver uttryck åt det af hans ande väckta, nya lifvet. Beviset för en dogmatisk sats' skriftenlighet kan därför ej föras genom att påvisa dess öfverensstämmelse med enskilda i bibeln innehållna utsagor, utan måste uppvisa den såsom varande uttryck för ett väsentligt moment i den Guds uppenbarelse, hvarpå tron och troslifvet hvila. Det dogmatiska skriftbeviset kan därför ej lösryckas från erfarenhetsbeviset, som har att utvisa hvarje enskild dogmatisk sats såsom ett integrerande led i den ur den kristna troserfarenheten framväxande totalåskådningen. Och härmed måste åter det s. k. traditionsbeviset organiskt förenas. En dogmatisk läras bekännelsetrohet hvilar ej på dess öfverensstämmelse med bekännelsens ordalydelse, utan på den trohet, hvarmed den, om än i nya former, oafkortadt häfdar det trosintresse, hvilket bekännelsens bestämmelser ursprungligen velat tillvarataga. Historia. I den österländska kyrkan, där hellenismens vetenskapliga traditioner fortlefde, framträdde redan tidigt storslagna försök till en vetenskaplig bearbetning och grundläggning af kyrkoläran. Särskildt går Alexandria med sin kateketskola i spetsen. I fullföljande af sin lärare Clemens Alexandrinus' sträfvanden gaf där Origenes i sitt arbete "Peri archon" (lat. "De principiis", om grundsanningarna) den första fullständiga, systematiska framställningen af kristendomens trosinnehåll, tänkt såsom motsats till, men i mycket besläktad med den heretiska gnosticismens system. Sin afslutande sammanfattning får den gamla österländska kyrkans spekulation i Johannes Damascenus' stora verk "Pege gnoseos" (d. v. s. kunskapens källa; vanl. citeradt "De fide orthodoxa"), och utöfver den här fixerade teologiska ståndpunkten har den tidigt stagnerade grekiska kyrkan aldrig väsentligen fortskridit. — Medan den österländska kyrkans åskådning alltigenom präglas af hellenismens intellektualism, riktar sig den västerländska kyrkans hufvudintresse på de etiska och i allmänhet de praktiska frågorna. Den djupare uppfattning af syndens och nådens problem, som här från början framträder, riktar ock det teologiska arbetet på dessa frågor. Men i vetenskapligt hänseende står den västerländska kyrkan länge tillbaka för Österlandet. Först i Augustinus, den religiöst djupaste och största personligheten i hela den gamla kyrkan, får den en också i teologiskt hänseende med de grekiske jämbördig lärare. En totalframställning af sin åskådning har han dock gifvit endast i den mera summariska öfversiktens form (jfr t. ex. "Enchiridion ad Laurentium" och "De doctrina christiana"). — Medeltidens dogmatiska arbete inskränkte sig i början till en sammanställning af kyrkofädernas uttalanden. Men i den mån det slitna bandet med den klassiska filosofien återknöts, växte ock den vetenskapliga kraften och tillförsikten. Och de system, i hvilka medeltidens dogmatiska vetenskap, den s. k. skolastiken (se d. o.), på höjdpunkten af sin utveckling sammanfattade hela sin tids vetande, höra i lärdom, dialektiskt skarpsinne och fullständigt genomarbetande af ett ofantligt stoff i sitt slag till de mest storartade bildningar någon tid har att uppvisa. Dock är den systematiska enheten af mera yttre än inre art. Då skolastikens tänkande utgår från kyrkans lära såsom den förutsättning, som i alla sina detaljer måste fasthållas, får det prägeln af en, sitt objekt mera utifrån analyserande än innerligt genomarbetande, förståndsreflexion. Det gäller att särlägga kyrkoläran i alla dess enskilda moment, att genom subtila begreppsdistinktioner upplösa alla motsägelser däri samt att uppvisa dess öfverensstämmelse, resp. förenlighet, med det naturliga förnuftet, såsom hvars representant den grekiska filosofien, särskildt Aristoteles, "Kristi förelöpare i de naturliga sanningarna", står såsom en med skriften nästan jämställd auktoritet. Någon verklig förening af dessa disparata element kommer ej till stånd, och skolastikens egen utveckling genom dess "tre perioder" (huvudrepresentanter för 1:a Anselm af Canterbury, Abailard, Petrus Lombardus, för 2:a Tomas från Aquino, Duns Scotus och för 3:e Occam) ter sig som ett fortskridande, slutligen i full skepsis utmynnande, uppgifvande af tron på möjligheten att för förnuftet uppvisa uppenbarelsens sanning. Man drager sig alltmer tillbaka till kyrkans positiva, juridiskt uppfattade, auktoritet allena. — Äfven den senare katolska dogmatiken ända in i våra dagar bär i sin hufvudriktning i det väsentliga skolastikens drag. En mycket framstående representant har den under reformationstidehvarfvet i Bellarmin, från 1600-talet bör särskildt nämnas jesuiten Suarez, från senare tid t. ex. Perrone, Gousset, Scheeben, Simar, Liebermann. Såsom representanter för friare riktningar må nämnas från 18:e årh.: Klüpfel, Stattler och Sailer m. fl., från 19:e årh. Hermes, Günther, Klee, Staudenmaier, Schell m. fl. Genom Leo XIII:s bulla "Æterni Patris" 1879 blef emellertid Tomas' från Aquino betydelse såsom den romerska kyrkans "normalteolog" uttryckligen fastslagen. I reformationens uppvisande af den rättfärdiggörande tron såsom det kristna lifvets och därmed dess åskådnings enhetliga princip låg i grunden ett helt nytt dogmatiskt program inneslutet. Dock