dröjde det länge, innan detta kom till konsekvent utförande. För Luther låg all systematik fjärran. Och äfven Melanchthon nöjer sig i sina "Loci communes" (1521), den lutherska kyrkans första dogmatik, ursprungligen med att i klassisk enkelhet och klarhet formulera hufvudtankarna i reformationens nya, praktiskt religiösa förståelse af kristendomen. De "höga artiklarna" om triniteten och Kristi två naturer vill han här lämna åsido. I de senare upplagorna upptar han allt mera af det häfdvunna dogmatiska stoffet, dock alltjämt utan anspråk på systematisk slutenhet. Ett steg i denna riktning betecknar det senare 1500-talets mest betydande lutherske dogmatiker M. Chemnitz' arbete "Loci theologici". Dock står äfven detta från denna synpunkt vida tillbaka för Calvins "Institutio religionis christianæ" (1536), protestantismens första verkliga "system" i större stil. Det är den reformerta kyrkans på en gång företräde och svaghet, att den af själfva sin ledande reformatoriska personlighet fått ej blott ett kapital af väckande tankar, utan dessa redan fixerade i lärosystemets form. — Den i sådana arbeten i sina grunddrag utformade läroåskådningen utbildades inom båda kyrkorna af den under 17:e och början af 18:e årh. härskande teologien, den s. k. ortodoxismen, till ett uti de minsta detaljer noga genomfördt system. Här kommer reformationens åskådning väl i detaljerna mångenstädes kraftigt till uttryck, men i sin vetenskapliga totalkaraktär och sina metoder ter sig ortodoxismen snarast såsom ett återupplifvande af den medeltida skolastiken, med hvars främste representanter dess ledande teologer visserligen ock i fråga om lärdom, flit och skarpsinne äro fullt jämbördiga. Väl vill man göra allvar med häfdandet af skriften såsom enda "norma normans", men den tolkas dock alltigenom efter den fixerade kyrkliga lärans analogi. Och väl söker man i läran om den helige andes vittnesbörd uppvisa den inre väg, på hvilken den kristne öfvertygas om skriftordets sanning, men härmed fastställer man dock blott dettas formella auktoritet, som sedan, med stöd af inspirationsläran, göres gällande på yttre lagiskt sätt i de katolska auktoriteternas stil. Och trots det starka betonandet af uppenbarelsen såsom dogmatikens enda källa ingår äfven här från början ett rationellt element, som på grund af hela uppfattningens intellektualistiska art får allt större utrymme: de senare ortodoxerna ställa redan vid sidan af läror, som blott af uppenbarelsen kunna inhämtas (articuli puri), sådana, som åtminstone till en del kunna också ur det naturliga förnuftet vinnas (articuli mixti). Redan inom ortodoxismen förberedes så dess skenbart radikala motsats: rationalismen. Hufvudrepresentanter för den lutherska ortodoxismen: Hutter, J. Gerhard (hos hvilken mycket af reformationstidens ursprunglighet och kraft fortlefver), Calovius, Quenstedt, Baier, Hollazius. Den sistnämnde röjer redan inflytande af pietismen, på gränsen till denna står Buddeus. För Sverige har Hafenreffer genom sin här allmänt som lärobok använda "Loci theologici" en särskild betydelse. Såsom representanter för den reformerta ortodoxien — i allt väsentligt likartad med den lutherska, dock med starkare praktisk-moralistisk tendens, och därför lättare förenlig med de pietistiska sträfvandena — må nämnas Wendelin, Heidegger och framför allt Voetius. — Öfvergången till rationalismen förberedes genom pietismen, mindre genom någon kritik af ortodoxismen än därigenom, att den drager bort intresset från allt, som ej direkt synes ha betydelse för det praktiska fromhetslifvet. I stället för denna måttstock träder i den, många olika utvecklingstendenser i sig upptagande, s. k. upplysningsriktningen alltmer den praktiska nyttans. Den teologiska rationalismen, i hvilken upplysningstidens religiösa uppfattning får sitt vetenskapliga uttryck, ter sig väsentligen blott såsom en allt radikalare reduktion af ortodoxismens åskådning: såsom uppenbarad sanning erkänner den blott det, som tillika visar sig såsom en nödvändig förnuftssats eller åtminstone som ett likartadt komplement till förnuftskunskapen, och i sin radikala form uppställer den det naturliga förnuftet såsom den enda källan för religiös kunskap. Teologien, som under ortodoxismens tid dominerat hela det andliga lifvet, blir här fullständigt beroende af de skiftande filosofiska systemen, först Wolfs och den s. k. popularfilosofiens, sedan Kants. De djupare grundtankarna i dennes kritiska idealism göra sig inom teologien först senare gällande; närmast fullbordas blott i den under hans inflytande stående s. k. kritiska rationalismen den gamla vulgärrationalismens tendenser. (Huvudrepresentanter för den tidigare rationalismen: Semler, S. J. Baumgarten, Töllner m. fl., för den senare: H. Ph. K. Henke, Wegscheider m. fl.). I motsats till rationalismen betonar den s. k. supranaturalismen (Reinhard, Storr m. fl.) starkt uppenbarelsens auktoritet och nödvändighet. Men på grund af dess med motståndaren gemensamma intellektualistiska uppfattning af denna såsom en summa uppenbarade läror och dess ifver att i allt uppvisa dessas "förnuftighet" blir gränsen flytande. Än omöjligare är det att fasthålla distinktionen mellan "supranaturell rationalism" (Bretschneider m. fl.), "rationell supranaturalism" (Stäudlin m. fl.) o. s. v. Genom inflytandet från Schellings och Hegels spekulativa filosofi öfvervinnas väl äfven inom teologien vulgärrationalismens trivialiteter, men aldrig har kristendomen varit närmare att fullständigt förlora allt positivt uppenbarelseinnehåll och teologien att helt öfvergå i filosofi än i den af dem beroende (stundom såsom "spekulativ rationalism" betecknade) teologien (Daub, Marheineke). — Till ett nytt själfständigt lif väckes emellertid ungefär samtidigt teologien genom Schleiermacher (dogmatiskt hufvudarbete: "Der christliche glaube", 1821). Här först utföres metodiskt det i reformationens grundtankar liggande vetenskapliga programmet. För dogmatiken äro särskildt två af hans grundtankar af epokgörande betydelse: å ena sidan betonandet af hvarje religions karakteristisk-positiva art, å andra sidan fastställandet af den kristna troserfarenheten såsom dogmatikens utgångspunkt. Religionen betecknar, såsom en egendomlig bestämdhet i människans innersta lifsgrund eller "känslan", ett gentemot såväl moral som vetande själfständigt område. Allmännare bestämdt framträder den såsom känslan af absolut beroende, men denna känsla får inom hvarje särskild religion en i alla dess yttringar framträdande karakteristisk egenart, som i