kristendomen bestämmes däraf, att allt här hänföres till den genom Jesus af Nasaret fullbordade förlossningen. Från det så bestämda fromma själfmedvetandet hafva såväl dogmatiken som etiken att utgå och böra ej eftersträfva något annat än att, från olika synpunkter, beskrifva detta i dess olika tillstånd och dess innehåll. Schleiermachers omedelbara lärjungar äro K. I. Nitzsch, Twesten och Schweizer. Men till hans angifna grundtankar ansluta sig under större eller mindre modifikation alla senare teologiska riktningar, hvarvid dock hans inflytande korsas af inflytandet å ena sidan från de andre store tänkarna, särskildt Hegel och Kant, å andra sidan från den religiösa och kyrkliga väckelse, som ungefär samtidigt bryter igenom. Minst är hans inflytande på den hegelianiserande teologien (Biedermann, Pfleiderer). En förening af hans och Kants åskådning försöker Lipsius. Mycket stark är hans inverkan, vid sidan af den spekulativa filosofiens och det kyrkliga lifvets, på flertalet af de teologer, som bruka sammanfattas under den ytterst sväfvande rubriken: "förmedlingsteologien". Dit pläga ungefärligen räknas: Rothe, Hase, J. P. Lange, J. Müller, Dorner, Martensen, Kahnis, F A. B. Nitzsch. Martensen, ursprungligen starkt påverkad af Hegel, närmade sig alltmer till den konfessionella riktningen. Inom denna intager den s. k. Erlangen-teologien främsta rummet, representerad af v. Hofmann, Thomasius, v. Frank, v. Oettingen, Ihmels m. fl. Nära dessa står Luthardt. Von Hofmann torde näst Schleiermacher vara 1800-talets mångsidigast inflytelserike teolog. På yttersta högra flygeln står den s. k. repristinationsteologien, som i 1600-talets ortodoxism ser lutherdomens klassiska uttryck, med Philippi, Kliefoth, Vilmar, Hengstenberg m. fl. som betydande representanter. Relativt afsides från de stora utvecklingslinjerna står den s. k. bibel-teologiska skolan (Beck, Kübel m. fl., i Sverige Myrberg m. fl.), som, med återgång till den württembergska pietismen (Bengel o. s. v.), sträfvar att direkt ur skriften hämta fram ett gudomligt sanningssystem. De hvarandra närstående A. H. Cremer och Kähler (särskildt den sistnämnde af stor betydelse) höra genom sitt bibelteologiska program samman med Beck, eljest med den konfessionella riktningen. De nyare författare, som på svenska framlagt fullständiga framställningar af dogmatiken, Björling, S. L. Bring, finnen Granfelt, J. A. Ekman, stå i hufvudsak på konfessionell grund, under inverkan: de tre förstnämnde företrädesvis från Erlangen-skolan och Martensen (Bring med starka spekulativa intressen), den sistnämnde från Beck. — De nyare representanterna för de nämnda riktningarna träda i gemensam motsats till Albrecht Ritschl (dogmatiskt hufvudarbete "Die christliche lehre von der rechtfertigung und versöhnung", 1870—74), hvars namn i viss mån betecknar en ny utgångspunkt för den teologiska grupperingen. Äfven han går tillbaka till Schleiermacher, men fäster sig särskildt vid dennes betonande af religionens positiva art och skärper detta till det yttersta. Mot allt tal om naturlig religion eller uppenbarelse liksom mot all mystik är han ytterligt misstänksam. En uppenbarelse är för honom i grunden gifven endast i Jesu Kristi historiska person, som starkt isoleras äfven gentemot "uppenbarelsehistorien" i öfrigt. Dogmatiken har ej (mot Schleiermacher) att analysera den kristnes erfarenhet, utan att framlägga det normativa sanningsinnehållet i Jesu evangelium. I kunskapsteoretiskt afseende återgående till Kant (resp. Lotze), ställer han sig afvisande mot all metafysik och spekulation i teologien: den religiösa kunskapen löper ut i "värdeomdömen". Bland från Ritschl utgående teologer må nämnas: J. Kaftan, Herrmann, H. Schultz, Reischle, Gottschick, i Sverige Fr. Fehr. Af dessa har blott Kaftan — med starkt mildrande af mästarens ensidigheter — framlagt ett utfördt dogmatiskt system. Om en Ritschls skola i egentlig mening kan knappt längre talas, dock fortverka alltjämt hans impulser kraftigt, om än i divergerande riktningar. Medan det en tid såg ut, som skulle för arbetet på de kritiska och historiska problemen intresset för de dogmatiska frågorna alldeles träda tillbaka, har arbetet på dessa på sista tiden med förnyad ifver upptagits. I det sätt, hvarpå detta koncentrerar sig kring de grundläggande frågorna, medan omfattande systembildningar synas låta vänta på sig, afspeglar sig emellertid det ännu otillfredsställda sökandet efter nya riktlinjer. Litt.: Till artikeln i dess helhet: inledningarna till de flesta af nyare dogmatikers system (särskildt utförlig: v. Oettingen, "Lutherische dogmatik. I. Principienlehre", 1897) och framställningarna af den teologiska encyklopedien. Därtill särskildt (ur senaste tidens litteratur): P. Lobstein, "Einleitung in die evangelische dogmatik" (1897), E. Grützmacher, "Hauptprobleme der gegenwärtigen dogmatik" (i "Studien zur systematischen theologie", 1904), J. Kaftan, "Zur dogmatik" (1904), W. Herrmann, "Christlich-protestantische dogmatik" (i "Kultur der gegenwart", 1906). — Till dogmatikens historia. Gamla tiden och medeltiden: Harnacks, Seebergs och Loofs' m. fl. dogmhistorier. Den protestantiska teologien: W. Gass, "Geschichte der protestantischen dogmatik" (1854—67), G. Frank, "Geschichte der protestantischen theologie" (1862—1906), I. A. Dorner, "Geschichte der protestantischen theologie" (1867), Kahnis, "Der innere gang des deutschen protestantismus" (1874). God och lättillgänglig öfversikt öfver den lutherska ortodoxismens system: H. Schmid. "Dogmatik der evangelisch-lutherischen kirche" (7:e uppl. 1893); jfr ock Luthardt, "Kompendium der dogmatik" (10:e uppl. 1900). Liknande för den reformerta ortodoxien i A. Schweizers "Glaubenslehre der evangelisch-reformierten kirche" (1847). 18:e—19:e årh:s teologi: Landerer, "Neueste dogmengeschichte" (1881). 19:e årh:s teologi: O. Pfleiderer, "Die entwicklung der protestantischen theologie seit Kant" (1891), F. H. R. v. Frank, "Geschichte und kritik der neueren theologie" (3:e uppl. 1898), Kattenbusch, "Von Schleiermacher zu Ritschl" (3:e uppl. 1903). E. Bg. Dogmatiker (grek. dogmatikos), idkare af dogmatikens vetenskap; anhängare af ett dogmatiskt betraktelsesätt. Dogmatisera (jfr Dogm), framställa dogmer; upphöja en åsikt till trossats; i omtvistliga frågor yttra sig i en afgörande ton.