Dogmatisk (jfr Dogm), som öfverensstämmer med eller har afseende på de kristliga troslärorna; som i det praktiska lifvet ensidigt fasthåller vissa lärosatser (dogmer) utan att taga hänsyn till bestående förhållanden (jfr Doktrinär); själfsäker, myndig i påståenden. Dogmatism (af grek. dogma, lära, lärosats), filos. 1. I vidsträckt bemärkelse hvarje åsikt, enligt hvilken vetande om en absolut verklighet är för människan möjligt. I denna betydelse är dogmatism motsatsen till skepticism. — 2. I inskränkt bemärkelse hvarje filosofiskt system, som med obevisade antaganden och förutsättningar drager filosofiska slutsatser. I denna betydelse är dogmatism motsatsen till kriticism. Ett ovetenskapligt förfaringssätt i utgångspunkten medför åtskilliga brister i utvecklingen. Den, som icke gjort sig reda för hvad sann kunskap innebär, kommer rörande det verkliga lätteligen till vissa antaganden, hvilka skulle hafva funnit sin vederläggning i en genomförd kunskapsteoretisk undersökning. Så t. ex. ledes man lätt att föreställa sig verkligheten såsom någonting för medvetandet yttre, till följd hvaraf man stannar i en gröfre eller finare realism. Ett exempel på ren dogmatism i denna mening erbjuder den grekiska filosofien före Sokrates. I allmänhet kan sägas, att hvarje föregående utvecklingsskede är dogmatiskt i förhållande till ett efterföljande, om nämligen detta senare på ett djupare och mer omfattande sätt behandlat det kunskapsteoretiska problemet. Så är t. ex. den antika spekulationen dogmatisk i förhållande till den moderna och den förkantiska i förhållande till kantianismen. I betraktande af den revolution, som Kant åstadkom på kunskapsteoriens område genom att upptaga problemet just från den specifikt kunskapsteoretiska synpunkten, brukar man företrädesvis beteckna hans och hans efterföljares filosofi (så vidt dessa senare tillgodogjort sig resultaten af hans forskningar) såsom kritisk, i motsats till den föregående spekulationen såsom dogmatisk. (Jfr Kant, Kriticism och Kunskapsteori.) — 3. I inskränktaste bemärkelse är dogmatism en sådan åsikt om det absoluta och det relativas förklaring ur detta, som är grundad på auktoritet och således ej eger anspråk på att vara filosofi i egentlig betydelse, men det oaktadt i en eller annan mening är ämnad att ersätta filosofien och i några bestämningar öfvergår till sådan, m. a. o. en dogmatik, som vill vara filosofi. Såsom exempel på en sådan må nämnas medeltidens filosofi. — Stundom, ehuru mindre egentligt, plägar man såsom dogmatism beteckna en hos en person eller filosofisk skola befintlig tendens att utan själfständig pröfning taga för godt de lärosatser, som framställas af läraren eller stiftaren. L. H. Å.* Dogmhistoria (se Dogm), teol, vetenskapen om de kyrkliga dogmernas uppkomst och utveckling, är såsom själfständig historisk disciplin en jämförelsevis mycket ung vetenskap. Ett rikt dogmhistoriskt material finnes väl samladt redan i åtskilliga kyrkofäders polemiska skrifter, i den medeltida skolastikens arbeten och i reformationstidens stora polemiska verk, såsom från protestantisk sida de s. k. Magdeburg-centurierna (se d. o. och Flacius), Chemnitz' "Examen concilii Tridentini" eller J. Gerhards "Confessio catholica", från katolsk sida jesuiten D. Petavius' "De theologicis dogmatibus". Men detta stoff står där helt och hållet i den dogmatiska bevisningens eller polemikens tjänst, det historiska intresset och de historiska synpunkterna saknas. Rum för dem skapades först genom den s. k. upplysningstidens kritik af det häfdvunna dogmsystemet. De första programmen för en verklig dogmhistoria framkomma därför inom rationalismen (Semler och Planck), de första, ofullbordade, försöken till en genomförd framställning göra i Tyskland S. G. Lange (1796) och W. Münscher (1797—1809). Vid deras sida har dansken F. Münter anspråk på att här nämnas som begynnare. Dock höjer man sig i denna period ej väsentligen öfver stoffsamlingens nivå, dogmerna te sig som en summa af helt tillfälliga orsaker uppkomna och af lika tillfälliga grunder förändrade, mestadels rätt säregna meningar. En verklig enhetlig betraktelse finner man först hos F. Chr. Baur, hvars dogmhistoriska arbeten ("Lehrbuch der dogmengeschichte", 1847, "Vorlesungen über die christliche dogmengeschichte", 1865 ff., samt flera viktiga monografier) inledde en ny epok i denna lärdomsgrens historia. Hans uppfattning af dogmsystemets utveckling är emellertid bestämd af den hegelska filosofiens idéer. Den drifvande principen däri är för honom begreppets egen, genom tes, antites och syntes fortskridande, dialektik; dogmen betecknar ett genomgångsled i den kristna idéns själfutveckling fram till den moderna tidens åskådning. Vid sidan af Baur hafva särskildt Kliefoth ("Einleitung in die dogmengeschichte", 1839) och Thomasius ("Die christliche dogmengeschichte als entwicklungsgeschichte des kirchlichen lehrbegriffs", 1874—76) varit af betydelse för dogmhistoriens utveckling. Den teologiska ståndpunkten är hos dem en helt annan: den konfessionella riktningens, men äfven på deras uppfattning af utvecklingen har den hegelska åskådningen inverkat, hvarför ej heller här de individuella faktorerna komma till sin fulla rätt. Thomasius ser i dogmhistorien det kyrkliga lärobegreppets med en viss nödvändighet från moment till moment konsekvent fortskridande själfutveckling. I den grekiska kyrkan har läran om trons objekt (Gud och Kristus) fått sin fixering, i den gamla latinska kyrkan läran om trons subjekt (människan), under medeltiden läran om frälsningsvägen (försoningen och sakramenten), genom reformationen läran om frälsningstillegnelsen; vår tids arbete koncentrerar sig kring kyrkobegreppet. I den lutherska läran, slutligt formulerad i konkordieformeln, ser han resultatet af den dogmhistoriska processen och ingår därför ej på den efterreformatoriska romerska eller den reformerta kyrkans dogmbildningar (den 2:a, af Bonwetsch och Seeberg 1886—89 utgifna uppl. af hans dogmhistoria är i detta afseende kompletterad). Bland andra dogmhistoriska författare under denna period må nämnas Hagenbach och Schmid. En ny epok inledes åter genom A. Harnacks till af A. Ritschl framlagda synpunkter anknytande stora arbete, "Lehrbuch der dogmengeschichte" (I—III; 3:e uppl. 1894—97). Här är dogmernas historia för första gången på allvar insatt i sitt sammanhang med historien i öfrigt med hela dess mångfald af på dogmutvecklingen inverkande faktorer. Emellertid är Harnacks framställning lika starkt som Baurs