eller Thomasius' behärskad af en på en bestämd teologisk åskådning hvilande historisk konstruktion. Till dogmens begrepp hör, enligt honom, att den är en af kyrkans auktoritet fastställd och upprätthållen, med tron själf sig identifierande, i begreppsform utpräglad läronorm, och den tillhör såsom sådan blott en viss, afslutad epok i kyrkans historia. Den är "en konception af den helleniska anden på evangelisk mark", dogmhistorien är historien om "evangeliets hellenisering". I stället för dogmen hafva nu öfverallt andra härskande makter trädt: i den grekiska kyrkan kulten, i den romerska kyrkorätten, i den protestantiska trons nya, fria förståelse af uppenbarelsen (som visserligen ej, enligt Harnack, kan undvara en klart utpräglad lära). Harnack fullföljer därför sin betraktelse egentligen blott till medeltidens slut, därefter blott skildrande "dogmats trefaldiga utmynning": i den tridentinsk-vatikanska katolicismen, i den humanistiska upplysningens kritik (socinianismen) och i reformationskyrkorna. Harnacks ensidigheter, som redan hos honom själf modifieras genom historikerns förmåga att lefva sig in i och efter deras art uppskatta gångna tiders tankar, äro ytterligare starkt mildrade i hans lärjunge Loofs' "Leitfaden zum studium der dogmengeschichte" (3:e uppl. 1893). R. Seeberg ("Lehrbuch der dogmengeschichte", 1895—98) upptager många af Harnacks uppslag, men underkastar dem, från moderat kyrklig ståndpunkt, en objektiv och besinningsfull kritik. Den sista utförligare framställningen af dogmhistorien, A. Dorners "Grundriss der dogmengeschichte" (1899), synes i viss mån beteckna en återgång till Baurs synpunkter. På svenska finnes en framställning af "Grunddragen af dogmhistorien" (1905) af O. Bensow, på norska "Forelæsninger over dogmehistorien" (1896, postumt) af G. Johnson. — Äfven inom katolska kyrkan har en omfattande dogmhistorisk litteratur uppstått; t. ex. Schwanes "Dogmengeschichte" (1862 ff.), J. v. Bachs "Die dogmengeschichte des katholischen mittelalters" (1874—75) m. fl. Dock hindrar här ställningen till traditionen ett verkligt historiskt betraktelsesätts genomförande. Angående dogmhistoriens anordning synes numera tämligen fullständig enighet råda. Skall en verklig historisk uppfattning vinnas, kan ej (såsom i äldre arbeten) hvarje enskild dogms utveckling framställas för sig, utan man har att i hvarje period, inom ramen af en allmännare historisk karakteristik, utgå från den läropunkt, som står i dess dogmatiska arbetes centrum, och därifrån kasta en blick ej så mycket öfver de "periferiska dogmerna" (Thomasius) som fastmer öfver denna periods totalåskådning. Äfven periodindelningen bör ansluta sig till den allmänna kyrkohistoriens. Endast om slutgränsen för dogmhistorien härskar ännu någon strid. Dock synes man alltmer (mot Harnack) enas om, att dogmhistorien, som blott har att redogöra för den kyrkligt fixerade lärans historia, för teologien blott för så vidt det är behöfligt för uppfattningen af den förra, har att fullfölja sin betraktelse inom hvarje kyrka till dess sista dogmatiska fastställelser. Detta för med sig, att gränsen för de olika kyrkornas vidkommande kommer att sättas vid helt olika tidpunkter: för grekiska kyrkan redan år 787 (7:e ekumeniska konsiliet i Nicæa), för den romerska först 1871 (Vatikankonsiliet), för den lutherska 1580 (konkordieboken), för den reformerta 1618 (Dordrechtsynoden). Det efterföljande teologiska arbetet kan visserligen tänkas förbereda nya dogmbildningar, men i hvad mån och mening låter sig ännu ej bedömas. De angifna tidsgränserna äro alltså i viss grad endast preliminära. — Jfr utom ofvan anförda arbeten särskildt G. Krüger, "Was heisst und zu welchem ende studiert man dogmengeschichte?" (1895), C. Stange, "Das dogma und seine beurteilung in der neueren dogmengeschichte" (1898), samt Loofs' artikel "Dogmengeschichte" (i Haucks "Realencyklopädie"). E. Bg. Dogra, den regerande turkiske kejsarens namnchiffer. Se Tugra. Dog ribs [då'g-ribṡ], "hundrefbensindianer", en till athabaskerna hörande indianstam, boende n. och n. v. om Stora Slafsjön. Dohlmann, Augusta Johanne Henriette, dansk blomstermålarinna, f. 9 maj 1847 vid Köpenhamn, började först vid 30 års ålder att utbilda sig i målarkonsten, förnämligast i Paris. 1880 började hon att utställa stilleben samt 1884 blomster- och fruktstycken, starkt påverkade af den franska konstens måleriska framställningssätt. Ph. W.* Dohm [då̄m], Christian Wilhelm von, tysk diplomat och historiker, f. 1751 i Lemgo (Lippe-Detmold), d. 1820 på Pustleben, var 1776—79 professor i finansvetenskap och statistik i Braunschweig samt blef 1779 geheimearkivarie i Berlin vid preussiska utrikesministeriet, där han 1783 fick en krigsrådsplats. 1786—96 var han sändebud hos kurfursten af Köln och nederrhensk-westfaliska kretsen och 1798—99 en af Preussens fullmäktige vid kongressen i Rastatt samt utvecklade under dessa befattningar en stor diplomatisk förmåga. 1786 upphöjdes han i adligt stånd. 1808—10 var han den westfaliske konungen Jérômes sändebud i Dresden, men egnade sig därefter uteslutande åt historiskt skriftställeri på sitt gods Pustleben vid Nordhausen. — Såsom häfdatecknare behandlade D. företrädesvis sin samtids historia: Materialien zur statistik und neuesten staatengeschichte (1775—85) och Denkwürdigkeiten meiner zeit von 1778—1806 (5 bd, 1814—19, gå dock endast till Fredrik II:s död 1786), de senare en af de mest gifvande och tillförlitliga källorna för Preussens historia under Fredrik II:s sista år. Han var en stor beundrare af Fredrik II och skref åtskilliga arbeten till försvar eller förhärligande af dennes politik, bl. a. Geschichte des bayrischen erbfolgestreites (1779), Ueber den deutschen fürstenbund (1785) samt Die Lütticher-revolution im jahre 1789 und das benehmen sr. k. majestät von Preussen bei derselben (1789). Bland D:s öfriga skrifter märkes Über die bürgerliche verbesserung der juden (Berlin 1786). Jfr Gronau, "C. W. von Dohm nach seinem wollen und handeln" (1824). Dohm [då̄m], Ernst, tysk humorist, f. 1819 i Breslau, d. 1883 i Berlin, var först privatlärare i Berlin och sedan medarbetare i "Magazin fur die litteratur des auslandes" m. fl. tidskrifter, deltog 1848 i uppsättandet af skämtbladet "Kladderadatsch" och öfvertog redaktionen af detsamma 1849. Han författade några lustspel och öfversatte Lafontaines fabler. Men framför allt gjorde han sig känd som den politiska satirens förnämste representant i sitt lands press. Jfr "Der Kladderadatsch und