seine leute 1848—98" (1898) samt Paul Lindau i "Nord und süd" 1879. Dohme [då̄me], Robert, tysk konsthistoriker, f. 1845 i Berlin, d. 1893 i Konstanz, studerade i Berlin samtidigt vid universitetet och vid Bauakademie, innehade sedermera flera förtroendeposter, var en tid direktör för nationalgalleriet och från 1892 sekreterare i konstakademien. Bland hans arbeten äro Das königliche schloss in Berlin (1876), Barock- und rococoarchitektur (1884—91), Geschichte der deutschen baukunst (1887) och Das englische haus (1888). G—g N. Dohmen-Leblancs friktionskoppling [ləblã's]. Se Axelkoppling, sp. 532. Dohna [då̄na], stad i sachsiska distriktet Dresden, vid Elbes biflod Müglitz. 3,471 inv. (1900). Rester af grefvarna Dohnas stamborg (från 12:e årh., förstörd 1402), bekant bl. a. genom den där sittande domstolen (Dohnaer schöffenstuhl), som bestod af 18 adliga vasaller under burggrefvens presidium. Efter borgens förstöring flyttades domstolen till Dresden och upphäfdes 1572. Dohna l. Dhona [då̄na], tysk burggreflig ätt, som har sitt namn efter den vid staden Dohna (se d. o.) fordom befintliga borgen Dohna (Donaw, Donyn), hvilken af släkten redan under 1100-talets senare hälft innehades såsom burggrefligt län. Ätten delade sig på 1400-talet i två grenar: den schlesiska, som utgick 1711, och den preussiska. Den sistnämnda grenens stamfader var Stanislaus, burggrefve af D., hvilken, såsom legotruppsanförare i Tyska ordens tjänst, 1454 kom till ordenslandet Preussen och därstädes fick gods i förläning samt dog 1496. Dennes ättlingar utskiftade (1652 och 1654) emellan sig familjens ansenliga jordmassa i fem delar: Lauck, Reichertswalde, Schlobitten, Schlodien och Karwinden, och efter dessa godskomplexer uppkallades de olika linjer, i hvilka ätten ej långt därefter delade sig. De fyra förstnämnda linjerna (af hvilka linjen Reichertswalde utgick 1878) fingo 1840 preussisk greflig värdighet och 1854 för sina hufvudmän ärftlig plats i den preussiska landtdagens "herrenhaus". 1900 upphöjdes burggrefve Richard af D.-Schlobitten (f. 1843) i ärftligt preussiskt furstligt stånd med predikatet "durchlaucht". Grenen Schlobitten har bilinjen Finckenstein, och grenen Schlodien bilinjerna Kotzenau samt Malmitz. Ätten D. har intagit en framstående plats inom den preussiska armén och förvaltningen. En gren, Karwinden, har introducerats på svenska riddarhuset (se nästa art.). — På grundliga forskningar (äfven i svenska arkiv) hvila preussiske generallöjtnanten grefve Siegmar von D:s (en brorson till D. 9) Aufzeichnungen über die vergangenheit der familie D. (4 bd, 1877—85). 1. Friedrich von D., Stanislaus' sonson, f. 1536, var general i dansk tjänst. Han drunknade 1564 nära Malmö och begrofs i Lunds domkyrka, där ett praktfullt monument rests öfver honom. 2. Christoph I von D., f. 1540, d. 1584, den föregåendes broder, gick 1563 i dansk tjänst och deltog i Daniel Rantzaus tåg till Sverige 1564. Vid Varbergs eröfring af svenskarna 1565 kom D. i fångenskap, men utväxlades 1567. Hans vid hemkomsten afgifna berättelse om Sverige förmådde i hög grad konung Fredrik att låta Daniel Rantzau 1567 företaga sitt bekanta tåg till Östergötland, hvarvid D. förde avantgardet. Sedan var han jämte Rantzau och Frans Brockenhuus samt efter deras död (1569) ensam högste befälhafvare för danska hären. D. blef 1581 riksråd. Han fick stora förläningar i Skåne (Helnekirke, till hvilken gård han vanligen skref sig, Övedskloster, Sölvesborg) D. ligger begrafven i S:t Knuts kyrka i Odense. 3. Fabian von D. mit der schmarre ("med ärret"), de förres broder, f. 1550, d. 1621, gick i tjänst hos kurfursten Johan Kasimir af Pfalz. Han deltog i dennes expedition till Nederländerna (1577) för att hjälpa protestanterna och kämpade 1587 i Frankrike på hugenotternas sida, i spetsen för en tysk hjälphär af 13,000 man, samt 1591—92 under Kristian af Anhalt. D. tjänade sedermera kurfursten af Brandenburg och blef öfverburggrefve i hertigdömet Preussen samt medverkade kraftigt till detta lands förening med Brandenburg. Staty i Siegesallée i Berlin. 4. Abraham von D., den föregåendes brorson, f. 1579, d. 1631, var i Generalstaternas (1604—09), Evangeliska unionens (1610) och Brandenburgs tjänst samt hade som brandenburgskt geheimeråd afgörande inflytande på kurfurstens öfvergång till reformerta läran och gaf första uppslaget till en brandenburgsk flotta. Han byggde slottet Schlobitten samt fästningarna Königsberg och Memel. Se Chroust, "Abraham v. D. Sein leben und sein gedicht auf dem reichstag von 1613" (1896). 5. Christoph von D. d. ä., den föregåendes broder, f. 1583, d. 1637, var till 1620 i kurpfalzisk tjänst (han följde den olycklige Fredrik V:s gemål på hennes flykt till Breslau, efter slaget på Hvita berget) och vistades därefter i Preussen; men då svenskarna 1626 inföllo i detta land, afseglade han med sin familj till Holland, hvars arfståthållare, prins Fredrik Henrik af Oranien, var gift med en syster till D:s hustru, grefvinnan Ursula af Solms-Braunfels. D. blef 1630 ståthållare öfver furstendömet Oranien. Hans yngste son, Kristofer Delphicus, blef under drottning Kristinas regering naturaliserad i Sverige (se nästa artikel). 6. Friedrich von D. d. y., den föregåendes äldste son, f. 1621, d. 1688, var 1649—62 ståthållare i Oranien, 1662—68 chef för försvarsväsendet i Genève och öfvertog 1668 sina preussiska gods. Sedan 1673 lefde han som privatman på Coppet. Hans Mémoires utgåfvos 1898 af Borkowski. 7. Alexander von D., den förres son, stamfader för grenen D.-Schlobitten, f. 1661, d. 1728, blef 1687 preussisk generalmajor, afgick 1690 i en beskickning till Sverige samt blef 1691 statsminister och 1713 generalfältmarskalk. 8. Christoph von D. d. y., den föregåendes broder, stamfader för grenen D.-Schlodien, f. 1665, d. 1733, stred 1689 mot Frankrike såsom öfverste för ett af franska emigranter bildadt regemente, var 1698 och 1699 sändebud i England och 1713—16 preussiskt verkligt geheime stats- och krigsråd. D. författade Mémoires originaux sur le règne et la cour de Frédéric I, roi de Prusse (1833). 9. Friedrich Ferdinand Alexander von D., sonsons son till D. 7, f. 1771, d. 1831, var, efter Steins aflägsnande, 1808—10 preussisk inrikesminister, organiserade 1813 med ifver folkbeväpningen mot Napoleon och blef s. å.