civilguvernör i prov. Preussen. Se Voigt, "Leben des grafen zu D." (1833). Dohna [då̄na; svenskt uttal d<over>ω</over>na], svensk greflig ätt, en gren af den tyska ätten von D. (se föreg. artikel), naturaliserades i Sverige med Kristofer Delphicus von D., (se nedan), en son till burggrefven Christoph d. ä. (se föreg. art. 5), sedermera ståthållare i Oranien, men blef först 1720 introducerad. Ätten D. sålde 1762 sina preussiska stamgods till den schlodienska grenen och utgick på svärdssidan 1820. <img l>

1. Kristofer Delphicus (skref sig Dhona), burggrefve af D., svensk grefve och fältmarskalk (se ofvan), f. 4 juni 1628 (enl. annan uppgift 1620) i Delft (däraf förnamnet Delphicus) i Holland, uppfostrades vid sin mosters gemål prins Fredrik Henriks af Oranien och landtgrefvinnan Amalia Elisabets af Hessen hof, fick 1646 ett kompani i nederländsk tjänst och deltog något i kriget mot Spanien. 1648 slog han sig ned på sina gods i Preussen, och 1651 begaf han sig till Stockholm för att för familjens räkning återvinna en del gods i Livland. 1653 blef han svensk kammarherre, öfverste för lifgardet och öfverkammarherre samt 1654 generalmajor af infanteriet. Han erhöll dessutom en donation på 30,000 rdr samt rätt för sig och sina efterkommande att uppbära 3,000 rdr årligen, tills ett gods, som räntade samma summa, blefve ledigt (sedermera lämnades honom Neukloster som pant). Jämte tre andra herrar och två damer ledsagade han drottning Kristina på hennes resa från Sverige, men återvände från Hamburg till Stockholm (Kristina, som anlagt mansdräkt, utgaf sig för grefve D.) och deltog i Karl X Gustafs polska krig. Sårad vid belägringen af Marienburg i febr. 1656, blef han s. å. kommendant där och generallöjtnant. 1658 blef han vice guvernör i Bremen och var 1659—60 guvernör öfver Falster, Lolland och Möen. Efter en kort tids beskickning till kurfursten af Brandenburg 1661 försattes han s. å. ur aktiv tjänst, i det att hans regemente upplöstes, och var 1662—64 bosatt på Neukloster och i Preussen. 1665 utnämndes han till fältmarskalklöjtnant och förde befäl i det nesliga bremiska kriget s. å. 1666 blef han fältmarskalk och afgick s. å. som ambassadör till Holland med uppgift att utjämna vissa misshälligheter och att medla i striden mellan Holland och England. Jämte G. Fleming och P. J. Coyet deltog D. som svensk medlare vid den i maj 1667 öppnade kongressen i Breda. 18 juli (g. st.) s. å. undertecknade han vänskapsfördraget mellan Sverige och Holland, 13 jan. (g. st.) 1668 i Haag konventionen om Sveriges eventuella accession till det engelsk-holländska förbundet och 25 april s. å. i Westminster Sveriges slutliga accession, hvarigenom den ryktbara trippelalliansen mellan England, Holland och Sverige bildades. D. dog 21 maj 1668 i London och begrofs 1669 i Stockholms Storkyrka, hvarefter liket 1674 nedlades i Uppsala domkyrka, där 1687 en präktig minnesvård, förfärdigad troligen af Pieter Verbrugghen d. y. i Antwerpen, restes öfver honom. 2. Fredrik Kristofer, burggrefve af D., den föregåendes son, militär, diplomat, f. på Karwinden 1664, d. i Wismar 1727, deltog under grefve Königsmarcks befäl i venezianernas strider med turkarna på Morea 1685. Med instruktion af 17 nov. 1687 afreste han i mars 1688 från Sverige såsom envoyé till Wien för att i första rummet verka för hertigens af Holstein restitution i striden med danska kronan. Han rappellerades 12 okt. 1689 och ackrediterades hos kurfursten af Brandenburg samt hade på våren 1690 företräde hos denne i Königsberg, då han mottog hyllning af de preussiska landtständerna. D:s uppgift var att hindra kurfursten mottaga hyllning af Hinterpommerns ständer, innan han meddelat sig med Karl XI. I maj s. å. reste D. hem, åtföljd af burggrefven Alexander von D., hvilken utnämnts till brandenburgsk envoyé i Sverige. 14 dec. (g. st.) 1697 utnämndes D. till brandenburgsk envoyé i Sverige, med närmaste uppgift att gratulera Karl XII till tronbestigningen, och stannade i denna egenskap till sommaren 1701. Han blef 1720 svensk generallöjtnant och 1722 president i Wismarska tribunalet. D:s depescher och värdefulla, 1691 uppsatta slutrelationer om de politiska förhållandena i Österrike och Preussen förvaras i Riksarkivet. Med hans son Karl August von D., f. 1691, d. 1744 såsom kaptenlöjtnant vid drabanterna, introducerades ätten på riddarhuset 1720. Hans andre son, Fredrik Ludvig von D., f. 1694, dog 1749 såsom preussisk generalfältmarskalk. Dohnányi [då̄nanji], Erneszt von, ungersk pianist, f. 1877 i Pressburg, utbildad vid musikakademien i Budapest, har gjort sig ett namn som glansfull pianovirtuos med fängslande föredragssätt och har från 1900 uppträdt äfven som tonsättare, med en symfoni, en pianokvintett, en pianokonsert m. m. E. F—t. Dohrn [då̄rn]. 1. Karl August D., tysk entomolog, f. 1806 i Stettin, d. 1892, var sedan 1838 disponent för en sockerfabrik i Stettin, men sysslade därjämte med litteratur (han utgaf 1840—44 4 bd öfversättningar af spanska dramer och 3 häften öfversättningar af svenska dikter) och företrädesvis med entomologiska studier. Han redigerade entomologiska föreningens i Stettin tidskrift samt utgaf 1846—66 äfven "Linnæa entomologica" (16 bd). 2. Anton D., den föregåendes son, tysk zoolog, f. 1840, blef 1868 docent i Jena och anlade 1872—74 den zoologiska stationen i Neapel, som under hans ledning blifvit den mest betydande af dylika anstalter och mer eller mindre direkt gifvit impulser till anläggningen af de öfriga i Europa. D. blef 1898 led. af Vet. akad. och 1900 af Fysiogr. sällsk. i Lund. Han har skrifvit bl. a. Der ursprung der wirbeltiere und das princip des funktionswechsels (1875), hvari han bestrider det dittills gängse antagandet af ryggradsdjurens ursprung från amphioxus och ascidierna och härleder dem från ringmaskarna samt tillika söker reducera den antagna nybildningen af organ i djurkroppen till en ombildning af redan befintliga, och