Studien zur urgeschichte des wirbeltierkörpers (22 dlr, 1882—1902), en serie undersökningar öfver viktiga anatomiska och embryologiska spörsmål, egnade att belysa ryggradsdjurens uppkomst. Jfr Descendensteori. sp. 199. (L—e.) D'Ohsson [dåså̄']. 1. Ignatius Mouradgea D., diplomat och historieskrifvare, föddes i Konstantinopel 31 juli 1740. Hans fader, Johannes Mouradgea, härstammade från Armenien och var förste tolk vid svenska konsulatet i Smyrna. 1763 trädde D. i tjänst hos svenska beskickningen i Konstantinopel och anställdes 1768 såsom förste tolk (drogman) vid densamma. Efter några års vistelse i Frankrike, för utgifvande af sitt stora verk rörande Turkiets historia, utnämndes han 1791 till legationsråd och 1795 till svensk minister i Konstantinopel. L. v. Engeström säger, att "därigenom gjordes den skickligaste drogman till den sämste minister", ty utnämningen beröfvade D. tillgången till förtroligt umgänge med turkarna, på samma gång som Porten dock fortfarande ansåg honom som turkisk undersåte och därför icke hade samma hänsyn för honom som för andra främmande ministrar. 1799 lämnade han ministerposten och slog sig åter ned i Frankrike. Död i Bièvre, nära Paris, 27 aug. 1807. — D. upphöjdes 1780 i svenskt adligt stånd, under namnet Mouradgea, men fick 1787 tillåtelse att därjämte upptaga namnet D., efter sin farbroder. På grund af sin börd och sin ställning var han mycket förtrogen med Orientens och särskildt Turkiets förhållanden. Efter tjuguårigt förarbete utgaf han, med Mallet Dupans biträde, det stora illustrerade verket Tableau général de l'empire othoman (1787—90; 3:e delen utgafs af hans son 1820; öfv. på tyska af D. Beck 1788—93), hvilket för senare skildrare af Turkiets historia varit en viktig källa. Han författade dessutom Tableau historique de l'Orient (1804). 2. Abraham Konstantin Mouradgea D., den förres son, friherre, diplomat, lärd, f. i Konstantinopcl 26 nov. 1779, d. 25 dec. 1851 i Berlin, kom 1798 till Sverige, där han 1799 aflade kansliexamen vid Uppsala universitet. Sistnämnda år blef han e. o. kanslist vid utrikesexpeditionen, vistades 1801—03 i Paris, där han ifrigt sysselsatte sig med forskningar i Orientens historia, och var därefter legationssekreterare: 1805—06 i Madrid, 1807—08 vid beskickningen hos preussiska hofvet, en del af 1809 i Sevilla, där spanska insurrektionsregeringen hade sitt säte, och 1810—11 i Paris, där han 1811—13 var chargé d'affaires. Sedermera tjänstgjorde han en tid såsom kabinettssekreterare hos kronprinsen Karl Johan, utnämndes 1816 till svensk minister i Haag, flyttades 1835 i samma egenskap till Berlin och återkallades därifrån 1850. D. öfvergick 1815 från katolska till lutherska kyrkan. 1828 upphöjdes han i friherrligt stånd (introducerades 1833). 1817 blef han medlem af Vet. akad., 1823 hedersledamot af Vitt. hist. o. ant. akad. samt 1828 af Vet. soc. i Uppsala. — D. studerade kemi och mineralogi under Berzelius' ledning samt författade åtskilliga uppsatser i Vet. akad:s handlingar äfvensom det postuma arbetet Gravitation universelle, la pression de l'air et les théorèmes d'hydrodynamique (1852). Åt historieforskningen egnade han dock sin mesta kraft. Han utgaf 1820 3:e delen af sin faders verk "Tableau général de l'empire othoman" och författade Des peuples du Caucase ou voyage d'Abou-l-Cassim (1828) samt Histoire des mongols depuis Tchinguis-khan jusqu'à Timour (1834—35; ny uppl. 1852), ett mycket användt arbete. Doire [dωār]. Se Dora Baltea. Doketer, anhängare af doketismen (se d. o.) Doketism, (af grek. dokein, synas), den teori, som helt eller under vissa restriktioner förnekar Kristi fulla mänsklighet, särskildt att han egt en verklig mänsklig kroppslighet. Mot denna åskådning, som sammanhängde med ett asketiskt, mot det sinnliga såsom sådant misstänksamt betraktelsesätt, hafva redan några af N. T:s skrifter anledning att kämpa (jfr särskildt 1 Joh. 4: 2 ff.; 2 Joh. 7), och den egde i den gamla kyrkan en ganska stor utbredning, företrädesvis, om än ej uteslutande, inom gnosticismen. E. Bg. Dokimasi (af grek. dokimazein, pröfva), kem., proberkonst. Dokkum (Dockum), gammal stad i nederländska prov. Friesland. 4,105 inv. (1899). Tillverkning af cigarrer och tågverk. Bonifatius, Tysklands apostel, blef i D:s närhet 755 dräpt af en skara hedningar. Dokmie, metr. Se Dochmie. Doktor (lat. doctor, lärare, af docere, lära, undervisa), person, som genom aflagd licentiatexamen samt författande och försvar af en gradualafhandling erhållit högsta lärdomsgraden inom en akademisk fakultet; i allmänna språkbruket äfven praktiserande läkare, oafsedt huruvida personen i fråga förvärfvat doktorsgrad eller ej. — En öfvergång till ordets bruk som titel bildade den gamla beteckningen af i synnerhet kyrkofäderna såsom doctores ecclesiæ (se d. o.). Under medeltiden blef sedan ordet en hederstitel för åtskilliga filosofer, företrädesvis skolastiker. Sålunda var doctor angelicus attribut för Tomas från Aquino, d. ecstaticus för J. Ruysbroek, d. fundatissimus för Ægidius a Columnis, d. invincibilis l. singularis för William Occam, d. irrefragabilis för Alexander af Hales, d. mellifluus för den hel. Bernhard, d. mirabilis för Roger Bacon, d. profundus för Tomas af Bradwardine, d. resolutissimus för Durandus, d. seraphicus för Bonaventura, d. subtilis för J. Duns Scotus o. s. v. Från och med universitetens upprättande kom ordet doktor att beteckna den högsta akademiska lärdomsgraden inom hvarje fakultet, till hvilken värdighet lärarkorporationen ensam hade rätt att upphöja ("promovera"). Doktorspromotioner förekommo redan i 12:e årh., i Bologna, och kort därefter meddelade kejsarna universiteten formlig rätt att utnämna doctores legum (doktorer i romersk rätt). Sedermera tilldelade påfvarna högskolorna rätten att kreera doktorer äfven i kanonisk rätt, doctores canonum et decretalium. (Efter sammansmältningen af dessa tvenne discipliner, den romerska och den kanoniska rätten, uppkommo uttrycken "juris utriusque kandidat", "juris utriusque licentiat" och "juris utriusque doktor", d. v. s. kandidat, licentiat och doktor i "bägge rätterna".) Redan omkr. 1231 lär universitetet i Paris hafva kreerat teologie doktorer och något senare äfven doctores medicinæ eller doctores phyfsicæ, grammaticæ, logicæ aliarumque artium. Doktorat kunde vinnas endast af dem, som förut erhållit baccalaureat- och licentiatvärdighet.