tillgänglig genom de flandriske och tyske breftryckarnas trätafveltryck. Jfr Boktryckarkonst, sp. 965. Doktrinarism (jfr Doktrin och Doktrinär), ett på förutfattad mening och teori stödt, pedantiskt, egensinnigt och opraktiskt förfarande, som ej fäster tillbörligt afseende vid gifna förhållanden. Doktrinell (af doktrin, se d. o.). Se Lagtolkning. Doktrinär (af lat. doctrina, lära), egentligen en person, som stöder sina åsikter på vetenskapliga principer; en person, som i tillämpningen af sina åsikter gör sig skyldig till opraktisk ensidighet och ej tager hänsyn till gifna förhållanden. Som politisk term uppkom ordet doktrinär i Frankrike 1816, då ultrarojalisterna började använda det om den fraktion af vänstern, som — utan hänsyn till vare sig republikanskt eller monarkiskt styrelsesätt — rättade sitt handlingssätt efter den grundsatsen (doktrinen), att en regerings berättigande helt och hållet beror på det sätt, hvarpå makten utöfvas. I fråga om den Bourbonska styrelsens reaktionära politik hade doktrinärerna till valspråk: "Chartan (namnet på den tidens författning), hela chartan och ingenting annat än chartan". Doktrinärerna, som hade till ledare Royer-Collard, hertig de Broglie och Guizot, spelade hufvudrollen i Decazes' ministär (1819). Efter julirevolutionen 1830 kommo de med Guizot in i Ludvig Filips första ministär. 1837 måste doktrinärerna utgå ur regeringen; men 1840, då Guizot blef förste minister för andra gången, fingo de åter hand om statsrodret, hvilket de innehade till febr. 1848, då de försvunno från den politiska skådebanan. Dokument (lat. documentum, lärdom, som kan hämtas ur något, bevis, af docere, lära), synligt bevismedel i allmänhet; påtagligt vittnesbörd; skriftligt bevismedel, urkund, aktstycke, (rätts-)handling. — Dokumentarisk, som stöder sig på eller är innehållen i dokument. — Dokumentation, bevisföring med tillhjälp af dokument. — Dokumentera, med aktstycken eller andra påtagliga vittnesbörd bestyrka (sina anspråk). Dol l. D.-de-Bretagne [dål də brəta'nj], stad i franska depart. Ille-et-Vilaine (Bretagne). 3,870 inv. (1901). Fordom biskopssäte. Vacker gotisk domkyrka, till största delen från 13:e årh. Där besegrade Vendée-armén 21 nov. 1793 republikanerna under Westermann och Marceau. Dola, vik och stad i italienska kolonien Eritrea. Se Zula. Dolabella, Publius Cornelius, Ciceros måg, var en utsväfvande man med opålitlig karaktär. I det medborgerliga kriget (från 49 f. Kr.) fann han fördelaktigast att blifva anhängare af Cæsar. Efter dennes död höll han först med de sammansvurne, men slog sedan om, och då han af Antonius erhöll ståthållarskapet i Syrien, lät han mörda en af sina forne medbröder, Trebonius. Sedermera anfölls han af Cassius och blef besegrad, hvarefter han lät döda sig af en soldat (43 f. Kr.). Hans maka, Tullia, hade dött före honom, efter ett föga lyckligt äktenskap. R. Tdh. Dolce [då'ltje], it. (af lat. dulcis, ljuf), mus., mildt, ljuft. Jfr Con dolcezza. — Dolcissimo, mus., så mildt och vekt som möjligt. Dolce [då'ltje], Lodovico (Luigi), italiensk författare, f. omkr. 1508, d. 1566 eller 1568, utgaf ett verk öfver det italienska folkspråket (1562) och ett dylikt öfver måleriet (1557) äfvensom upplagor af Petrarca, Boccaccio och Dante Alighieri, tragedier (Marianna), komedier m. m. Det bästa af hans arbeten, den episka dikten Le prime imprese di Orlando innamorato, utkom först 1572. Se biografi af R. W. Kretschmar (1886). Dolce far niente [då'ltje], it., ljuf sysslolöshet. Dolce stil nuovo [då'ltje], Il. Se Il dolce stil nuovo. <img l>

Dolci [då'ltji], någon gång Dolce [då'ltje], Carlo, italiensk målare, f. 1616 i Florens, d. där 1686, målade företrädesvis hufvuden eller halffigurer af Kristus, madonnan och helgon. Hans arbeten äro utförda med stor sorgfällighet och vittna om skönhetssinne, men lida af sentimentalitet och af en affektation, som ofta sjunker ned till det banala och sliskigt koketta. Särskildt är hans sätt att gifva uttryck åt figurens andakt i hög grad konventionellt (lutadt hufvud, himlande ögon o. s. v.). Hans taflor hafva emellertid alltid haft en stor publik och ofta blifvit återgifna i gravyr. Den mest kända torde vara Den orgelspelande Cecilia (i Dresden). D:s förnämsta arbeten finnas i Florens' gallerier. Många taflor, som tillskrifvas honom, härröra dock från hans efterhärmare, bland hvilka må nämnas O. Marinari och D:s egen dotter Agnese. I Nationalmuseum är D. företrädd af en karakteristisk målning, Kristus i fariséens hus, enligt konstnärens egenhändiga påskrift bakpå den gamla duken en af honom 1649 utförd studie för en större tafla, och en Gråtande Magdalena. (O. G—g.) Dolcino [dåltjinå], religiös svärmare. Se Apostlabröder. Dolcissimo [dåltji'ssimå]. Se Dolce. Dol-de-Bretagne. Se Dol. Doldenhorn, topp på mellersta Bern-alperna, s. v. om Blümlis, 3,647 m. hög. Dôle [då̄l]. 1. (La D.) Bergstopp i schweiziska kantonen Pays-de-Vaud, v. om Genèvesjön, 1,680 m. För sin härliga utsikt och rikedom på sällsynta växter är D. mycket besökt af turister. — 2. Arrondissemangshufvudstad i franska depart. Jura (Franche-Comté), vid den segelbara floden Doubs och vid Rhône-Rhenkanalen. 11,018 inv. (1901; som kommun 14,627). Stor gotisk kyrka (från 1509), många fontäner, ett collège, en tecknings- och en musikskola, ett bibliotek (40,000 band, 700 manuskript), ett museum, ett dårhus. Tillverkning af brandsprutor, järnspislar o. a. metallvaror, likörer, kemiska artiklar; vinodling; handel med spannmål, mjöl och ost. Stenbrott. — D. är romarnas Dola sequanorum. Från den romerska tiden finnas lämningar af tvenne vattenledningar, en amfiteater och tempel. Före Besançons införlifvande med Franche-Comté var D. hufvudstad i denna provins samt säte för ett parlament och ett universitet (grundadt 1422).