Det var starkt befäst och under århundraden ett föremål för strid mellan fransmän och spanjorer. 21 jan. 1871 besattes D. af general v. Manteuffel, hvarigenom återtåget till Lyon blef afskuret för Bourbakis armé. I D. föddes Pasteur 1822, och där restes 1902 ett monument öfver honom, utfördt af Carlès. Dolente [dål-] 1. Dolendo [dåle'ndå], it. (af lat. dolere, känna smärta), mus., vemodigt, klagande. Jfr Doloroso. Dolerit (af grek. doleros, bedräglig), petrogr., en grof- eller medelkornig, mörk och tung, vulkanisk bergart af tertiär eller ännu lägre ålder. Den består af augit, magnetit, olivin och antingen plagioklas (plagioklas-dolerit) eller nefelin (nefelin-dolerit). Doleriten är således en basaltbergart. På somliga ställen har den ett porfyrartadt eller ett mandelstensartadt utseende. Bergarten är vidt utbredd på Island, Färöarna och i Skottland samt uppträder äfven i Siebengebirge, Eifel m. fl. st. och är en af Etnas och Strombolis m. fl. vulkaners eruptionsprodukter. I Sverige förekommer den icke. Sitt namn har den fått i anledning af svårigheten att med blotta ögat bestämma dess mineralogiska sammansättning. — Dolerit och anamesit jämte basalt i inskränkt betydelse sammanfattas ofta under det gemensamma namnet basalt, i vidsträcktare mening. E. E. Doles [då̄les], Johann Friedrich, tysk tonsättare, f. 1715, d. 1797, var 1756—89 kantor vid Tomasskolan och musikdirektör vid de båda förnämsta kyrkorna i Leipzig. Han var lärjunge af Seb. Bach och röjer i sina många kompositioner (koraler, motetter, mässor, m. m.) inflytande dels från denne, dels från italienska operan. I ett företal till kantaten Ich komme vor dein angesicht vill han bannlysa fugan ur kyrkomusiken. A. L.* Dolet [dålä'], Étienne, fransk renässansförfattare, f. omkr. 1509, var en tid sekreterare vid franska beskickningen i Venezia. Han offentliggjorde några skrifter (till hvilkas tryckning han själf 1538 uppsatte ett tryckeri i Lyon), som för sitt kätteri ådrogo honom förföljelser från katoliker och kalvinister. Han var äfven filolog och intresserad nystafvare. Slutligen blef han anklagad för ateism och led 1546 döden på kättarbålet. 1890 restes hans staty, utförd af Guilbert, på Place-Maubert i Paris. Se Copley Christie, "Étienne Dolet" (1880). Dolganer, en jakutisk stam på några hundra individer i rysk-sibiriska guvern. Jenisej vid Tjatanga. Dolgelly [dålge'thli], hufvudstad i engelska grefsk. Merioneth, norra Wales, nära kusten, vid ett tillflöde till Mawddach, vid foten af Cader Idris. 2,437 inv. (1901). Textilindustri. I närheten ligga gamla guld-, silfver- och koppargrufvor. För sitt pittoreska läge besökes staden mycket af turister. Dolgorukij [dalgarūky]. Se Dolgorukov. Dolgorukov [dalgarūkåf], äldre form Dolgorukij (af ry. dolgorukij, "långhändt"), rysk furstesläkt, som leder sina anor från Rurik samt ursprungligen härskade öfver Tjernigov och en del af Ukrajna. 1. Maria D. förmäldes 1624 med Mikael Fedorovitj, den förste tsaren af huset Romanov. 2. Jakov Fedorovitj, furst D., general, f. 1639, d. 1720, blef president i tribunalet för kejserliga dekret samt afgick 1687 i en beskickning till Versailles och Madrid. Efter Azovs eröfring (1697) blef han general. I slaget vid Narva (1700) blef han tillfångatagen och hölls därefter under bevakning i Stockholm till 1711, då han jämte åtskilliga andra förnäma ryska fångar fördes till Finland för att utväxlas. Någon utväxling blef ej af, och D. skulle återsändas till Sverige. Men då han i maj jämte 40 medfångar på en skuta fördes öfver från Ny-Karleby till Umeå, öfverföllo och fängslade ryssarna den svenska bevakningen ombord, hvarpå skepparen tvangs att landsätta dem vid Dagerort på Ösel. Efter hemkomsten utnämndes D. till senator. D. var en bland de få, som hade något inflytande på tsar Peter I. 3. Vasilij Vladimirovitj, furst D., f. 1667, d. 1746, guvernör i Ukrajna, utmärkte sig i kriget mot svenskarna, kufvade upproret vid Don (1708) och undertecknade 1709 års förbundstraktat med Danmark. 1718 blef han, genom Mensjikovs tillskyndelse, landsförvisad under föregifvande, att han var en anhängare af tsarevitj Aleksej. Han benådades (1726) af Katarina I och utnämndes (1728) af Peter II till generalfältmarskalk. Efter Peters död voro D., D. 4 och Aleksej Grigorjevitj (se D. 5) medlemmar af den af 7 personer bestående högsta konseljen, som ryckte till sig makten, tills kejsarinnan Anna återinförde själfhärskardömet. Anna landsförvisade honom (1739) ånyo, men kejsarinnan Elisabet återkallade honom (1741) och utnämnde honom till president i krigskollegiet. 4. Vasilij Lukitj, furst D., diplomat, verkligt geheimeråd, var sändebud i Danmark och Frankrike (1716—23) samt ambassadör i Sverige 1726—27. I Stockholm sökte han dels genom hotelser om fredsbrott, dels genom löften om subsidier (slutligen 1,200,000 rdr årligen) skrämma Sverige från hannoverska alliansen och draga det öfver till wienska, och för att inverka på allmänna opinionen var han nog taktlös att på gatorna sälja protokoll förda vid de konferenser, där han framställt sina förslag. Men allt förgäfves. Under Peter II (1727—30) var D. ledamot af geheimerådet. Det var D., som först väckte tal om Anna Ivanovnas kandidatur till kejsartronen, och i förening med Michail Golitsyn och generallöjtnant Leontiev aftvang han henne i febr. 1730 den försäkran, som gjorde slut på själfhärskardömet. Men sedan Anna i mars s. å. återtagit den fulla kejsarmakten, förvisades D. till Archangel, föll sedan ett offer för Birons fruktan och halshöggs i Novgorod 1739. 5. Ivan Aleksejevitj, furst D., den föregåendes kusin, Peter II:s gunstling, öfverkammarherre, f. 1708, hade vuxit upp tillsammans med tsaren. Jämte sin fader, furst Aleksej Grigorjevitj D., störtade han Peters förre underguvernör, den på Katarina I:s tid allsmäktige Mensjikov, hvarefter släkten Dolgorukov fick ett mycket stort inflytande på ryska styrelsen. Efter Peters död (1730) försökte fader och son skaffa kronan åt Ivans syster Jekaterina Aleksejevna Dolgorukova (f. 1711, d. 1745), med hvilken Peter 1729 trolofvat sig; men de misslyckades och förvisades af kejsarinnan Anna till Sibirien, hvarest Aleksej dog 1734. Ivan återkallades 1735, men afrättades 1739 i Novgorod jämte sin farbroder Sergij och